Med en leende dörr på Planket

Att plötsligt upptäcka att en dörr ler mot en. Den är i trä, grönmålad och befinner sig i en smal gränd i Gamla stan. Jag är just utsläppt efter att ha varit pandemiisolerad i ett och ett halvt år. Smittan gör tillvaron fortsatt osäker. Men just där, just då, utomhus i första höstkylan 2021 känner jag mig fri. Glädjen i att fotografera bubblar upp. Att se. Upptäcka former, mönster, se ljuset. Att våga möta andra människors blickar utan rädsla. Jag känner mig levande. Och när jag så småningom går igenom mina bilder upptäcker jag att den gröna dörren lever, den ler mot mig. I mitt pågående projekt Walls döper jag denna bild till Alive. Kanske är det förmätet att inte ge bilden en titel på svenska. Men på något sätt känns det mer levande på engelska. Kanske för att Doktor Frankensteins replik It's alive etsat sig fast. Ett dött ting som faktiskt fått liv, nästan mänskligt sådant. Medan filmen Alive, om människorna som överlevde flygkatastrofen i Anderna, mer speglar min egen känsla av lättnad över att ha överlevt den långa pandemiisoleringen. Till skillnad från mina känslor som evaporerat och anpassat sig till vardagslivets lunk fortsätter dörren att le och fick många att kommentera leendet under Planket Stockholm 14 augusti 2022. I samtalen, diskussionerna, värmen och den mänskliga samvaron där fanns det en alldeles extra ton. Glädjen och uppskattningen över att få vara med här och nu. Alive.