Lindofinnfotograf

Jag är en fotograferande författare och författande fotograf som ger ut fotoböcker och ställer ut. Jag tar i nuläget inga uppdrag utan ägnar mig åt att utveckla mina egna projekt och idéer.

Min roll som fotograf är att genom kameran försöka fånga det som inte syns. Som journalist, samhällsintresserad och historiker finns det en drivkraft att dokumentera, notera trender och ifrågasätta genom att lyfta fram det som är osynligt.

Min fotoutbildning har skett under tre perioder. Intresset föddes i mörkrumsarbetet på högstadiet under ledning av en mycket ambitiös lärare. Utöver den obligatoriska fotoutbildningen på Journalisthögskolan gick jag en extra fotokurs för oss blivande journalister i ett fotokollektiv på söder. En av lärarna då var Anders Pedersen. Först under de senaste åren, med bland annat den ettåriga långa utbildningen på Fotografiskas Akademi, har fotograferandet tagits till en mer seriös nivå.

Jag ingår i fotogruppen Fabel som bildades efter den ett år långa kursen på Fotografiska Akademin. Ställer ut just nu: Dokumentärfotosalongen, Arbetets museum, Norrköping.

Vem är jag?

Mina intressen:


Mitt bästa fotominne:
De gånger man ser bilden innan man tar den och då man vet att det här blir den bästa bilden man tagit det året eller kanske någonsin. Det har inträffat fyra gånger hittills. Den lyckokänsla och det totala lugnet. Det är bara att ta bilden. Så enkelt. Sedan har jag varit med om något liknande i mitt yrke under de gyllene åren som journalist då man fick ha en proffsfotograf med sig fast då stod jag bredvid.

Mitt sämsta fotominne:
Jag har inget skämmigt. Däremot är det ju en del gruppbilder modell skolklass som inte är särskilt roliga att ta.

Min största inspiration:
Har inga fotografer att försöka efterlikna eller leva upp till. Tycker dock fortfarande att de utrotade pressfotograferna var fantastiskt duktiga i att fånga och kommentera samtiden.

I kameraväskan har jag alltid:
Min Sony X100RIII är alltid med oavsett om det är i handväskan eller i bagen.

Drömbilden är:
Jag tror jag missade den. En ensam baby i rosa sparkdräkt skrikande i sin sittvagn inne på Dublin Castles gråa innergård. Ensamheten, tomheten och övergivenheten var total. Och jag var 15 sekunder för långsam med att få upp kameran. Mamman kom in i bild. Så min dröm är att någon gång hinna fånga bilden som är så exakt som jag redan registrerat den i mitt synminne.