Sjuk efter fotopromenad

Just nu skulle jag egentligen vara på praktiken. Om jag inte hade gått och dragit på mig en förkylning i lördags. Känner mig dock piggare och piggare så imorgon ska jag gå igen.

I lördags åkte jag en kort sväng hem till mina föräldrar.

Farsan och jag gick en tur ut till Tycklinge och plåtade. Jag med mitt 50 1,4 och hans med sitt 300 4. Dessa tre blev ok.

När vi kommit tillbaka på eftermiddagen började kan känna mig kymig och igår (söndag) spenderades mest i soffan under en filt.

Men jag överlever nog. Hare

Antar utmaningen - den personliga bilden 2009

Det är inte helt lätt. Jag mistänker också att om man börjar fundera på det för mycket kanske man kommer ifrån det personliga uttrycket. Jag menar att när man väl preciserat exakt vad sitt personliga uttryck innebär så finns en stor risk att man blir fast i det och att allt annat inte känns personligt.

Vad ska man sträva efter mer då? Gör det något om vissa bilder ser ut som andras bilder? Är de inte personliga då? Finns det vissa stilar som anses vara mer personliga än andra? Anses gatufoto mer personligt än naturfoto?

Jag har iallfall försökt förstå vad det är som känns jag och som jag brukar vara nöjd med. Motivet är ofta stilla med något som pryter av. Om det är ett porträtt är det ofta något mer än bara personen med. Är det en bild på något föremål finns det ofta något som stör lite tror jag. Detta är inte saker jag tänker på när jag plåtar utan snarare finns där när jag ser vad som jag är nöjd med efteråt. Färgerna är ofta ganska snälla.

Så nu kommer den. Min personliga bild 2009, tagen i noveber.

Fotofika på söndagen och lite sur på måndagen

I söndags var det fotofika på Café täppan i Norrköping, men innan det var dags att åka dit gick jag en promenad utmed ån medans min nattjobbande fru låg och sov.

Väl i Norrköping var det lika trevligt och härligt nördigt som vanligt.

Lite av ett tema att diskutera var stativ vilket fanns i mängder. Lite trångt kanske på ett litet café. Jag hamnade på bild tillsammans med ett av dessa. (nedan)

På bilden ses lite en av de två kamerorna jag tagit med mig, en Koni Omega Rapid. Den andra var min GR III.

Givetvis fanns det en GR II där så det var spännande att jämföra. Här jämförs dessa i en ikapp-plåtning.

En lite spännande händelse var när min bordsgranne tog en bild med sin Nikon D300 med blixt och jag råkade ta en bild samtidigt vilket resulterade i att jag fick hans blixt. Ganska snyggt synkat.

Fotofikat var lika trevligt som alltid.

Igår blev jag dock lite irriterad. Hade gått och lagt mig och började fundera på när sista dagen för att skicka in bilderna till denna etapp av tidningen FOTOs fototävling var. Kikade och märkte till min fasa att det var idag (alltså den dagen = måndag) efter några minters funderande gick jag upp och satte på datorn och tänkte att jag ju i alla fall kan skicka iväg några gamla redan färdiga bilder så har jag skickat något. När jag loggar in på deras hemsida går det bara att skicka till etappen därpå. Trots att det var en och en halv timma kvar på dygnet! Tråkigt.

Jaja, får väl leva med det.

Det förbjudna ordet

Det finns ett ord som alla som håller på med någon form av kreativt skapande måste förhålla sig till. Ett ord som många tycker är tabu medans andra tycker ordet är helt naturligt och kan prata om det som det var vilket annat ord som helst. Jag tillhör nog den första gruppen. Den som absolut förhåller sig till det men knappt vill ta ordet i min mun, för så fort man tagit det i sin mun blir man readucerad till amatör. Men nu tänker jag spotta ut det ändå, sedan kommer jag kräkas ut kaskader av detta skamliga ord.

Inspiration

Där kom det. När jag läste bild på gymnasiet fick jag höra det. Inspiration är något för amatörer och är abslut inte något man kan gå och vänta på. Det är som att sitta hemma och vänta på att det ska bli kul att gå till jobbet. Inspiration kommer till den som har förtjänat det!

Sedan dess har jag varit rädd för ordet. Inte för att jag inte känt inspiration eller saknaden av den ibland utan för att det är så skamligt att säga det. Och jag vet att det stämmer. Om jag inte skulle plåta bara för att inspiration inte fanns så skulle jag bli sittade hemma väntande och det skulle aldrig bli några bilder. Det är inte för än jag bestämt mig för att plåta något eller ta med mig kameran till någon viss situation inspirationen kan uppstå.

Vad skapar då denna känsla för mig?

Att se och uppleva något som jag inte brukar. Det kan vara allt för en lång semesterresa till en promenad eller därimellan besöka min släkt i Askersund.

Likasinnade och den totala fokuseringen. Att åka någonstans bara för att hänge sig åt att använda kameran, gärna tillsammans med någon som känner detsamma. Liknade kan vara att träffa andra och prata foto utan att plåta, som typ fotofika som jag ska på imorgon. Detta kanske är mindre inspiration och mer knuff i baken.

Ett vackert ljus eller liknande. Detta är som att bli placerad framför en halvmålad tavla, det är bara att fortsätta. Men här finns det en risk. Det är väldigt lätt att bara fortsätta tavlan som den ser ut att vara tänkt att bli. Detta blir lätt opersonligt utan egen uttryck. Tänk vacker solnedgång och inget annat i bilden. vackert men opersonligt och man har redan tröttnat efter två stycken.

Här kan vi snacka inspiration. Tog denna bild både med SV film och digitalkameran.

Något mer som alltid funkar som inspiration är musik. Vilken musik ändras hela tiden. Just nu är det mycket Melissa Horn. (Här skulle det ligga en såndär snygg bild direkt från yountube men så duktig är ja inte. Fattar inte att jag inte kan få det att funka. Jaja, så är det.)

Det svåraste jag vet

Det svåraste jag vet är att kombinera mitt fotointresse med något av mina andra intressen. Ett exempel är bilar. Jag tycker det är jättesvårt att plåtar bilar så det blir en intressant bild. Själva bilen är ju antagligen redan intressant. Men det var inte det exemplet jag hade tänkt att ta upp utan det som är ännu svårare. Pingis!

Jag har stått vid ett bord med ett litet rack och en liten boll sedan jag var 8 år. Har aldrig varit något stjärna men jag har alltid spelat för jag tycker det är kul. Några gånger har jag försökt kombinera pingisen med foto, ibland på andras uppmaning och ibland på min egen. Detta brukar resultera i mindre bra resultat.

I söndags plockade jag med mig min Ricoh för att testa hur den klarade sig i hallen och blev nog för första gången lite nöjd. Kanske inte toppklass men mycket bättre än jag lyckats med exempelvis min första DSLR, en EOS D60.

Har försökt leta runt i datorn för att hitta lite gamla försök men det mesta ligger nog i analog form eller så kan de finnas hos mina föräldrar. Jag började mitt pinigsspelande i vadstena BTK. Där minns jag att jag hade med mig kamera några gånger. Både min EOS 300 och EOS 30, vet även att jag tagit med mig min pappas EOS 300D när han precis hade skaffat den, dom bilderna misstänker jag tyvärr finns hos mina föräldrar. Den ända bilden jag hittar från Vadstena är denna. Men i negativpärmen finns det säkert många fler.

När jag gått ut gymnasiet flyttade jag i 10 månader till Brighton där jag spela några få tillfällen på Universitetets pinigsklubb, dit fick jag aldrig med mig någon kamera. Dock är Brighton viktigt för det var där jag skaffade min första DSLR en EOS D60 som jag nämnt tidigare.

Efter Brighton blev det Jönköping. Där började jag både spela och jobba halvtid för KFUM-pinigs som håller till i ungdomens hus. Där fick jag vid ett tillfälle order om att plåta på en tävling jag jobbade på. Jag sa ja men viste samtidigt hur svårt det var och särskilt med tankte på hur dålig EOS D60 var på högs ISO:n. Att jag hade två ljussvaga Zoom-objektiv hjälpte inte heller. Ville samtidigt inte riktigt erkänna problemet eftersom jag var stolt över min kamera.

När jag jobbat klart där hamnade jag på Mullsjö folkhögskolas fotoutbildning. Där var det dags igen. Jag fick veta att man testat att sätta en kamera i handen på en proffsboxare och att alla bilder blev sådana då knynäven satt i ansiktet, detta eftersom han som plåtade kunde sporten och därmed såg alla lägen. Om en bild inte var på en fullträff var det för att den som boxades hade missat läget som han med kameran såg. Så det var bara att ge sig ut med kameran för att visa att jag kunde "läsa" pingis.

Dessa två bilder är troligen tagna med en EOS 30 eller en canon FTb, antaligen på Illford HP5.

Jag kommer fortsätta med att spela pingis och jag kommer fortsätta fotografera och risken finns att dessa två vägar korsar varandra fler gånger.

Väl mött.