Jag befinner mig mitt i mina bilder men jag syns aldrig på dem. Det är de situationer och sammanhang jag hamnar i som skapar möjligheterna till bilder. Ibland söker jag bilden, ibland söker bilden mig. Jag kanske inte bara kommer skriva om bilder, det får bli lite som det blir.

Antar utmaningen - den personliga bilden 2009

Det är inte helt lätt. Jag mistänker också att om man börjar fundera på det för mycket kanske man kommer ifrån det personliga uttrycket. Jag menar att när man väl preciserat exakt vad sitt personliga uttryck innebär så finns en stor risk att man blir fast i det och att allt annat inte känns personligt.

Vad ska man sträva efter mer då? Gör det något om vissa bilder ser ut som andras bilder? Är de inte personliga då? Finns det vissa stilar som anses vara mer personliga än andra? Anses gatufoto mer personligt än naturfoto?

 

Jag har iallfall försökt förstå vad det är som känns jag och som jag brukar vara nöjd med. Motivet är ofta stilla med något som pryter av. Om det är ett porträtt är det ofta något mer än bara personen med. Är det en bild på något föremål finns det ofta något som stör lite tror jag. Detta är inte saker jag tänker på när jag plåtar utan snarare finns där när jag ser vad som jag är nöjd med efteråt. Färgerna är ofta ganska snälla.

Så nu kommer den. Min personliga bild 2009, tagen i noveber.

 

Fokuserad fotograf

Inlagt 2010-02-12 22:40 | Läst 3922 ggr. | Permalink
Härlig bild!
Jag gillar att det fallfärdiga rucklet ser nästan levande ut med sina spetsiga och hotfulla plankor riktade mot fotografen.

Thomas
ja en härlig bild! Som thomas skriver just det fallfärdiga rucklet som ser levande ut och fotografen där får nog passa sig!