Olsson Wallin i domkyrkan

Jag har de senste åren försökt att hinna se så mycket som möjligt av Elisabeth Olsson Wallin av den enkla anledningen att jag tycker att hon är en av Sveriges bästa konstfotografer. Sedan jag flyttat till Linköping har jag sett två stycken här i staden och i torsdags såg jag min tredje. Den första jag såg i Linköping var "In hate we trust" på länsmuséet. Den var nog det bästa jag sett vad gäller fotoutställning. Den handlar om hatbrott och till utställningen spelas även specialkomponerad musik av Eva Dahlgren.

Nästa jag såg var i Linköpings domkyrka och handlade om cancer. Också den var mycket stark och sevärd. Ljudbilden av domkyrkan i bakgrunden passade perfekt. Därför var mina förväntningar skyhöga när jag i torsdags fick reda på att det just nu pågår en Olsson Wallin-utställning i domkyrkan igen. Denna gång om mobbning. Jag tog med mig min fru dit redan samma eftermiddag.

Jag blev tyvärr lite besviken. Inte för att det var dåligt men det var inte lika fantastiskt bra som det brukar vara. De som aggerade på bilderna var barn vilket tyvärr lätt får konsekvensen att aggerandet blir lite för mycket. Uttrycken hos barnen blir lätt teatraliska och känns inte äkta. En annan sak jag störde mig på var den tekniska kvalliten. Bilderna var tryckta på stora tyg som dras ur en rulle likt en reklamskylt på en mässa. Detta trycka var inte perfekt, det var svårt att få ljuset utan reflektioner och lågdagrarna hade en grönton i sig som jag tidigare även sett tex på IKEAs reklamskyltar.

Mitt tips till Elisabeth blir att kanske ta det lite lugnare och inte producera för mycket för snabbt och samtidigt ha koll på att den tekniska kvalliten fortsätter att vara så bra som man förväntar sig av henne.