zonsystemet

[ariadne]

först och främst - jo, jag vet att det finns tidigare trådar i ämnet och säkert finns det att läsa på nätet, men jag undrar om någon vänlig själ skulle kunna kort och lättbegripligt förklara vad zonsystemet går ut på? på bekostnad att det blir förenklat och att ni inte får med allt. det är helt okej alltså, jag känner att jag blir helt snurrig och vill back to basic.

jag har bara skumläst lite här och var, och har inte begripit, men detta är vad jag TROR -

man mäter ljuset både i de ljusaste och de mörkaste partierna. man kan använda sig av zonsystemet för att få ett större tonomfång. eller ja, styra över täckningen så att man inte får ett "medel" hela tiden. så långt tror jag att jag förstår, men jag vill veta vad jag gör med siffrorna, hur går jag vidare med informationen? det beror ju på vad jag vill ha, men jag skulle behöva lite vägledning hur jag ska tolka informationen jag får.


och ja, ni kanske måste djupdyka lite och bli komplicerade. är det nödvändigt så kör på´

 

[pej]

Zonsystemet är religion för många så det blir fort heta känslor. Ansel Adam tillägnade zonsystemet endast ett kapitel i hela sin triologi. Det har skrivits hundratals böcker om det kapitlet... tyder inte det på något? Om det inte tyder på något annat så tyder det iallafall på att man bör läsa det kapitlet om man är intresserad av zonsystemet.

Nåja; sist jag försökte mig på det här så blev det fel. Vi får se om det blir bättre den här gången.

För många är zonsystemet teknik. Samtidigt ska vi komma ihåg att han tog fram tekniken för att kunna visualisera sina bilder. Det vill säga att visualiseringen var hans mål och tekniken var ett verktyg för att komma dit. Man kan givetvis använda hans tekniska metoder om man har samma tekniska förutsättningar men det tillhör inte vanligheten.


Så... få först ett grepp om visualiseringen. Adams delade upp gråskalan i olika zoner. Sedan kunde han titta på motivet och säga modellens ansikte ligger i zon V. Idén var givetvis att modellens ansikte skulle ligga i zon V även på den slutgiltiga bilden. Idén var också att man kunde skjuta på skalan. Man ville kanske ha ett ljusare ansikte och flytta upp det till zon VI.

På den tekniska sidan kräver det ofta stora förberedelser... Till exempel måste man profilera sin ljusmätning, sin film, sin filmframkallning, sitt papper och sin förstoringsapparat (har jag glömt något?).

Resten är egentligen klassisk mörkrumskunskap... Exponera efter lågdagrarna och framkalla efter högdagrarna. Med storformat så är det här inget konstigt. Med mellanformat så är det nästan överkomligt (hur ofta tar man tolv bilder i rad under samma ljussituation?). Det blir än värre med småbild. Dessutom är det så att en del av metoderna förstorar kornet vilket inte alltid passar småbild.

Lars Kjellberg har skrivit en bok som heter ''Avacerad Mörkrumsteknkik, del I'' (jag har alltid väntat på del II). I den beskriver han också en förenklad metod för mellanformat. Han har också skrivit lite om zonsystemet på Photodo. Dessutom ska du givetvis läsa Adams ursprungliga text.

Själv fotograferar jag med småbild och mellanformat. Visst har jag flirtat lite med zonsystemet men det är inget som jag sysslar med på regelbunden basis. Däremot så tyckte jag att det gav mig en utökad förståelse och idag använder jag något bastardsystem


... och så ska man inte glömma att Adams också lade stor energi vid förstoringen.

 

[-Roger-]

Hej!

Zonsystemet som Ansel Adams utvecklade sträcker sig från det att du exponerar filmen till du framkallar den och vidare till kopiering, ett sätt att få total kontroll genom hela kedjan. En kort beskrivning skall jag försöka mig på...

Zonsystemet delar upp ljuset i tio olika zoner, från zon 1 som är helt svart till zon 10 som är helt vit utan teckning. Det som är medelgrått och som man mäter med de flesta kameror är zon 5. Genom att sen läsa och prova sig fram kan man komma fram till vad olika motiv hamnar i för zon. Säg att du inte har något i din bild som du vill ha i zon 5 men du har till exempel snö som är ungefär zon 8 (beror på hur solbelyst den är). Då kan du mäta mot den med kameran och sen överexponera tre steg, skillnaden mellan varje zon i exponering är ett steg. Detta är ett sätt att använda zonsystemet på.

Man kan också mäta tonomfånget på sitt motiv, dvs du mäter på många olika ställen och ser mellan vilka zoner du hamnar för att på så sätt se om du får täckning överallt. Använder du sen svartvit film kan du påverka tonomfånget vid framkallningen, säg att du mätt på ditt motiv och fått mellan zon 2-7. Detta kan bli lite grått och trist om du framkallar rakt av, därför kan man "plusframkalla", alltså framkalla en längre tid som man i förväg testat fram. Säg att vi gör en +2-framkallning, då får vi på negativet zon 2-9, alltså ett större kontrastomfång. Man kan sen göra på samma sätt om man har för stor kontrast i motivet.

Definitivt mitt längsta inlägg! =)
Jag är inte någon expert på ämnet, det finns säkert de som kan mer men hoppas du fick lite mer kött på benen...
Vill du läsa mer kan jag rekommendera Ansel Adams bok "The negative", inte alls svårläst bok från mannen som utvecklade zonsystemet, Pär Lundqvist(?) har gett ut en svensk bok som heter "Landskapsfotografering" tror jag som också behandlar zonsystemet.

/Roger

 

[-Roger-]

Attans, jag var inte först! =)
Så går det när man tar ett tag på sig att skriva....
/Roger

 

[pej]

Ser man på... Det är fler än jag som är på hugget idag. Tur; för jag missade lite som Roger kompletterade

Jag kom på ännu en sak och det här är på gränsen till hädelse. På Adams tid var man mer tvingad att hålla koll på kontrasten eftersom det var dyrt att hålla stora lager med papper. Det kravet är inte lika viktigt idag eftersom många papper kan variera kontrasten (även om man fortfarande ska sikta på grad 2-2,5).

 

[steinick]

Zonsystemet utvecklades för att ge fotograferna möjlighet att styra negativprocessen, så att de fick ett negativ med ett lämpligt svärtningsomfång. Systemet utvecklades av Fred Archer och Ansel Adams omkring 1940.

Zonsystemet har tre delar:
1. Visualiseringen och placering av motivets olika delar i zoner.
2. Exponeringen (för att styra lågdagrarna).
3. Filmframkallningen (för att styra kontrasten, högdagrarnas placering).

Steg 1 och 2 kan tillämpas av nänstan alla fotografer, oberoende av vilken film eller kamera man använder (även digitalkamera).

Zonsystemet har inget med kopieringen att göra, det är en missuppfattning. Kopisten använder fotopapper av olika hårdhet (med fast eller variabel gradation) beroende på vilket slutresultat han/hon vill ha. Mjukt papper ger många gråtoner, hårt papper ger få gråtoner.

 

[ariadne]

jag tackar för informationen!

främst försöker jag lära mig kapitlet om exponeringen, lägger framkallning och kopiering åt sidan så länge. ( det kan man inte säger väl ni då)

men jag fattar inte riktigt varför framkallningen har med saken att göra. visst, om man vill ha koll hela vägen, men är det inte bättre att underframkalla lite alltid för ökad konstrast kan man ju alltid få efteråt?

jag har en fråga - om jag ska fotografera ett motiv som har en starkt solbelyst sida och en som är helt i skugga, om jag då mäter ljuset i det mörkaste partiet och exponerar utifrån det innebär det då att jag får täckning i alla partier både de mörka och de ljusa? ser det inte det ljusa partiet för jäkligt ut då?

- anna, lite oteknisk

 

[Sumpen]

Ang underframkallning. Ja, det är bättre att i genomsnitt underframkalla litegranna än tvärtom, dvs det är bättre med något "mjuka" negativ och arbeta med hårdare papper än tvärtom. Om negativet blir för hårt kan det vara svårt att få med sig alla detaljer på pappret även om dessa är mjuka.

Om du mäter efter skuggan får du inte exponera efter den rakt av, för då blir den 18% grå. Utan tänka efter hur mörk du vill ha skuggan, ska den tex ligga i zon III (som är två steg innan zon V som är 18% grått) så får du stänga två steg med antingen slutaren eller bländaren eller en kombination. Om sedan den ljusa sidan är för ljus, då kommer den kanske vid normal framkallning att bli överexponerad, dvs den blockeras, dvs det går inte att få fram några detaljer ur detta parti. Det är i dessa fall (och det ska man veta redan när man mäter och tar bilden) så man måste underframkalla, dvs dra ner kontrasten så att inte de ljusa partierna (högdagrarna) inte överframkallas/blockeras. Men både filmen och framkallaren har sina gränser hur mycket man kan under -resp överframkalla.

Detta är naturligtvis ganska svårt om det är en bild på en 36-bildersrulle och andra bilder på rullen är tagna under andra förhållanden. Då får man kompromissa med framkallningen. Istället för att köra hard-coreversionen av zonsystemet som bäst passar bladfilmsfotografer så rekommenderar jag femfingersmetoden (tror jag att den heter) där man utgår från tre olika kontrastförhållanden och således tre olika framkallningstider som man kan alternera mellan. Men det gäller fortfarande att man helst fyrar av rullen under ett och samma kontrastförhållande. Femfingersmetoden (heter den så?) passar bättre för rullfilmsfotografer och mer om den finner du i Kjellbergs bok + i några andra fotoböcker vars namn jag glömt.

 

[Walle]

Med reservationer för eventuella felaktigheter:

om du mäter mot sidan som är i skugga, och exponerar efter det, så blir den solbelysta sidan med all säkerhet överexponerad. Kamerans mätare "tror" ju att det du mäter mot är medelgrått. Så vad som kommer att hända är att den kommer exponera skuggan så att den blir medelgrå (zon 5), istället för exempelvis zon 3.
Om nu den solbelysta sidan skulle ha hamnat i zon 7, så blir ju resultatet att den hamnar i zon 9. (Observera, beroende på kontrasten. Sänker du kontrasten så kanske den hamnar i zon 8..)
Observera att zonerna jag nämner bara är tagna ur luften, förutom medelgrå som är zon 5.

Om du istället vill få en "korrekt" exponering (existerar det?), så bör du mäta både den skuggiga sidan, och den solbelysta sidan, för att sedan lägga exponeringen där emellan.

Här finns en simulator för zon systemet. Den är lite svår att förstå sig på i början dock

 

[ariadne]

erik -

jo, jag sökte lite på nätet om den metoden, fick inget napp då, men jag ska göra nya försök! det verkar smart att börja med det. det räcker nog ( och bli över) för mig just nu känns det som...

 

[ariadne]

"om du mäter mot sidan som är i skugga, och exponerar efter det, så blir den solbelysta sidan med all säkerhet överexponerad. Kamerans mätare "tror" ju att det du mäter mot är medelgrått. "


även om jag mäter med spotmätare alltså?

men alltså, om jag mäter ljuset som vanligt med kamerans automatik, så får jag fram nåt slags medelvärde väl? vad är det för skillnad mot att göra så och att spotmätta på flera ställen i motivet och sedan välja en exponeringtid som ligger mellan det ljusaste och det mörkaste?

jag bara snurrar in mig.

 

[ariadne]

men vi säger så här för att begränsa oss -

jag vill kunna suga ut så många olika nyanser som möjligt ur ett motiv. jag vill inte att en del av bilden ska hamna i totalt mörker och att en del blir skitljust. om vi säger att motivet har de rätta förutsättninhgarna för detta, hur gör jag då?

 

[Walle]

Jo altså, alla ljusmätare för fotografering är kalibrerade för medelgrått.

Så mäter du med en spotmätare (vilket givetvis är att föredra) mot den skuggade sidan (som är mörkare än medelgrå), och exponerar efter det, så kommer den ju att på filmen bli ljusare än i verkligheten. Den kommer att hamna i zon V, och således bli medelgrå.
Iochmed att den representeras ljusare än i verkligheten, så kommer även resten av objekten i bilden att representeras ljusare än i verkligheten (förutsatt att du inte kompenserar genom att underframkalla).

Ljusmätaren kan inte se hur ljust/mörkt objektet du mäter mot är, den mäter bara det reflekterade ljuset. Så för ljusmätaren är det ingen skillnad mellan ett ljust objekt som är svagt belyst, eller ett mörkt objekt som är starkt belyst, så länge dom reflekterar lika mycket ljus.

 

[Walle]

Ja, då får du se till att ingen del av bilden hamnar utanför omfånget zon 3-8 i gråskalan (finns flera, jag syftar på den som Ansel Adams använde, den består av 11 steg 0-10).
Här kan du se ett exempel på Ansel Adams gråskala/zon-indelning.


Mät det mörkaste, mät det ljusaste, hur stort är omfånget? Är omfånget större än 5 steg, så måste du minska kontrasten genom att underframkalla filmen,

 

[ariadne]

hm, ja just det ja. så måste det ju va.

danke

 

[Walle]

Om du testar simulatorn som jag länkade till, så kan du se precis hur du måste göra. Klicka först på länken "Grayscale info", för att få upp gråskalan i den övre ramen. Klicka sen på "Film Development", för att få fram alla möjligheter i simulatorn. Nu kan du välja var du vill mäta, under "Subject Area". Om du mäter (markerar) på byxorna, och klickar submit, så kommer du se att dom blir medelgrå (zon V). Medans "Base" och "Infield" hamnar i zon 10 (zon X). Om du nu väljer att placera byxorna i zon 3 istället, genom att klicka "-2 stops" (underexponera två steg), så kommer byxorna att bli "korrekt" exponerade, men "Base" kommer att hamna i zon 10, och "Infield" i zon 9. Om du nu väljer att underframkalla filmen två steg, genom att markera "N-2", så kommer "Base" att hamna i zon 8, och "Infield" i zon 7. Nu ligger altså bildens alla delar inom exponeringsomfånget.

 

[mipert]

Börja i denna ände:
Mät mot den mörkaste delen av motivet du vill ha detaljåtergivning i.
Minska det mätvärde du får med två steg, du vill ju att den delen av motivet skall kopieras mörk utan att bli så underexponerad att detaljer försvinner.

Acceptera att de solbelysta delarna blir ”täta” på negativet. I en perfekt värld borde du minska framkallningen, för att få negativ som inte är så täta, men det kan du strunta i med dagens moderna filmer.
Sådana som T-max 100 till exempel.
Dagens filmer klarar av att exponeras rejält rikligt och fortfarande behålla detaljer i de ljusa delarna, det är inte diafilm vi pratar om nu.

I mörkrummet efterbelyser du de delarna, som annars skulle bli för ljusa, så de får lagom svärtning på fotopapperet. Du får då fram detaljer även i de solbelysta delarna.

Koncentrera dig på att få kläm på exponeringen, kanske få du nöja dig med att minska exponeringen 1,5 steg på grund av att din film inte håller känsligheten enligt vad tillverkaren säger.
När du känner att negativen fungerar bra och du alltid får god detaljåtergivning i mörka delar av moivet kan det vara läge att titta på framkallningen.
Om du ofta måste efterbelysa ljusa motivdelar eller ofta måste kopiera på mjukt papper kan det finnas skäl att börja ändra framkallnigen.

Jag har de senaste tio åren endast ”normalframkallat” svartvit film. Saknar inte den tid då jag anpassade framkallningen efter motiv och belysning ett dugg.

Du kan också strunta i mina tips.
Men, ägna gärna detta sätt att arbeta en tanke innan du börjar låsa dig vid att tänka på zoner och plusframkallningar.

 

[ariadne]

tack christoffer! det var en bra länk. det är inte glasklart ( inte ens klart) men det var en bra grej för att se vad som händer när man gör vad. kanske begriper man nåt så småningom. tror att jag fått lite mer kläm på vad som menas med omfång iallafall och hur man klämmer in så mkt som möjligt

 

[ariadne]

tack M.P !
klara och raka besked, det gillar jag. ja, jag kan strunta i vad du säger, men jag måste ju iallafall förstå vad det är jag isåfall struntar i. :.-)

det här med zonsystemet - jag vill nog mest vidga mina vyer lite. lite nyfiken. kanske kunna plocka ner nåt som man kan i bagaget. kruxet är att jag saknar väldigt mkt av grundkunskaper vad gäller exponering och kameran egentligen. men jag tycker att man kan ta lite här och var. man måste inte lära sig a och sen b och sen c. man kan lära sig lite b, lite a, lite c, och lite b igen

 

[Graal]

Om du fotograferar i småbild, glöm zonsystemet då du inte kan framkalla varje negativ för sig. Inrikta dig då istället på t.ex Kjellbergs förenklade variant femfingermettoden, den har jag testat själv.. Fast det är ju alltid nyttigt att ha lite kunskap om vad det hela går ut på. Och det har vi fått rikligt av här.