ANNONS
Annons

WWII-bilder och Robert Capa

Produkter
(logga in för att koppla)
Överdrivet kända?????????????????????

oskard skrev:
jag har för mig att bilderna skickades tillbaka till England för framkallning och distribution. Där var det nån i något labb som gjorde fel...

En intressant fråga i samanhanget är ju om Capas bilder från D-Dagen skulle bli lika kända om de blivit som han hade tänkt?
"Stilen" och bristen på andra bilder från landstigningarna har kanske gjort dem överdrivet kända?
-Hur kan "jag-var-där-bilder" vara "överdrivet kända?
De andra fotograferna kom när slaget var över. Själva grundidén med pressfoto är väl ändå att visa det som "ingen" annan sett.
 
Re: Överdrivet kända?????????????????????

LittleCapa skrev:
-Hur kan "jag-var-där-bilder" vara "överdrivet kända?
De andra fotograferna kom när slaget var över. Själva grundidén med pressfoto är väl ändå att visa det som "ingen" annan sett.

var det verkligen inga andra fotografer på plats? Det är väl snarare så att det inte finns några andra bilder från landstigningarna (pga olika orsaker)?

Skulle en skarp bild blivit lika mycket "ikoner" för landstigningen som Capas bilder (som blev sabbade i labbet)? Skulle Capas bilder - om vi förutsätter att de blivit som han förväntade sig - blivit lika kända om det funnits fler bilder från D-Dagen?

Jag påstår nog att det faktum att bilderna blev sabbade i labbet gjort dem "överdrivet kända". Men med ditt användarnamn väntar jag mig inte att du skall håll amed ;)
 
Bilderna blev nog kända mest för att de var unika och att de blev lite ovanliga (surrealistiska) pga att emulsionen smälte vid torkningen. Årets bild (det året när Anna Lind transporteras på en bår in i ambulansen) blev väl mest känd för att den var unik, inte för att den var något fotografiskt mästerverk. Ingen kommer att klassa den som någon fotohistoriskt betydande bild i framtiden, däremot kanske journalistiskt betydande? Bland de 10-talet bilder (se här) och (här) som kunde räddas, av de 4 filmer Capa tog vid Normandie, är nog denna bäst och den som kommit att förknippas med invasionen. Jag tycker själv att den är bra rent bildmässigt men frågan är om den skulle varit bättre utan skadorna som uppkom vid filmtorkningen? Just den surrealistiska känslan är väl det som gjort bilden intressant? Bildelementen har renodlats och det har skapats en känsla som annars kanske inte funnits där? Assistenten på labbet som sabbade genom att skruva upp värmen i torkskåpet (för att få fram bilderna snabbare) kanske är den som ska ha äran?
 
Enda kända bilderna

Capas bilder är de enda kända bilderna från D-dagen. Kanske fanns det fler fotografer men varken de eller deras bilder överlevde den dagen. 1944 var det ganska ovanligt att man var på plats där det verkligen hände. Redaktionerna valde hellre att ta bilder på Churchill och grabbarna än på verkligheten.
Från tex Irak-kriget finns det kilovis med bilder som både är skarpare och färgrannare men inte är de odödliga. Om 70 år kanske man möjligen kommer ihåg bilden när stridsvagnen drar ner Saddamstatyn men inte många fler. De flesta bilderna man har sett hittills, kommer nog fram fler när kriget är över, är så "välartade" att de kunde platsa i en resebroschyr. Jag tycker det gäller att fästa uppmärksamheten på att kriget är djävligt och det har Capa verkligen lyckats med. Inte bara genom tekniskt usla bilder utan genom att våga beskära bilden redan i kameran. Fokus på det som är viktigt.
 
Det finns en mycket läsvärd bok om invasionen i Normandie: "D-Day" av Stephen Ambrose. Det mesta av materialet i just den boken bygger på intervjuver och kvarlämnade berättelser från människor som var där vilken ger en ovanlig känsla av närvaro. Och där bland alla skildringar från soldater finns även Robert Capas egna ord om sin upplevelse av det hela.

Det fanns även filmfotografer där mitt i det hela som filmade rörlig film, men vart det materialet från Omaha beach (där Capa var) har tagit vägen vet ingen. Historiker gråter väl blod än idag över att det försvunnt. Misstankarna är att det kan ha förstörts av militären ganska snart efteråt. Det kan ha berott på att man inte ville sprida obehagliga bilder (andan på den tiden var ju generellt att inte gärna visa otäcka bilder med egna soldater, allt för att inte stressa upp hemmafronten) eller att materialet helt enkelt kanske blev misslyckat.

Nu har jag inte läst hela tråden, men är det inte Capa som ligger bakom de berömda orden (fritt citerat ur minnet):
"if your pictures aren't good enough, you haven't been close enough"
vilket ju är ett mycket bra råd oavsett vad man tar för bilder.
 
Betydelsen av Capas bilder från Omaha-beach kan nog inte underskattas och visade på de strömningar som kom att utforma senare decenniers bildjournalistik. Att Capa sen hade en äventyrarers personlighet som var med på Omaha beach, hoppade fallskärm över Italien och åkte kulsprutebeväpnad Jeep med Hemingway mot tyskarna i Frankrike, såväl som kvinnokarl och festare spär ju ytterligare på hans legend.

Intressant är också att den assistent som ofta beskyllts för att ha gjort misstaget med torkningen av dagen-D-bilderna, Larry Burrows, sedermera själv blev en känd Life-fotograf och i likhet med Capa dödades även han under uppdrag under Vietnamkriget 1971, drygt 15 år efter Capa.
 
"if your pictures aren't good enough, you haven't been close enough"

Capa var för nyhetsbilden vad Riefanstahl var för sportbilden. Pang på motivet och bort med allt annat. Betraktaren ska bli ett med skeendet. På 70-talet rasserade vidvinkelfebern. Fotografer gick i spinn om de kunde få med sina egna skor på bilderna. "Alla" gick runt med 21 17 eller 24 mm som normalobjektiv. Jag gick motsatt väg och köpte en 135 mm och använde som "normal". Det vann jag två års prenumeration på LIFE i World Photo Contest på. Inte illa för en 16-åring. Det var då som jag fick heta "Lill-Capa" av avundsjuka äldre kollegor.
-Att det inte finns så många bilder från Omaha Beach beror med största sannolikhet på att andra världskriget var inte något "CNN-krig". Motståndaren var inga illa utbildade trashankar med usel utrustning som sprang för livet när kulorna började vissla om öronen på dem. Man får inte glömma att det krävdes maximala ansträngningar av hela västvärlden under 6 år för att besegra Hitler och hans anhang. Det var en extremt stor risk för att frontfotografen skulle omkomma och hans bilder förstöras.
 
Aha Capa ja, en legend. Mitt intresse för fotografering fick jag efter att ha läst om honom på www.krigsforum.se. Finns otaliga trådar där. Min dröm är att bli krigsfotograf, men jag vet inte riktigt vilken väg jag ska ta för att komma dit.
 
-Att det inte finns så många bilder från Omaha Beach beror med största sannolikhet på att andra världskriget var inte något "CNN-krig".

Jag som fått lära mig att det var Capas assistent som sabbade större delen av bilderna i framkallningen. Men jag kan naturligtvis ha fel här.

Roligt att en över 3 år gammal tråd ploppar upp igen.
 
Någon form av militär grundutbildning ökar nog överlevnadschanserna betydligt.
I övrigt ber jag att få instämma med föregående talare; -varför då då?
 
Jag vet inte riktigt varför. Jag tror jag behöver spänning i mitt liv. Jag tror jag kanske är ute efter en kick, en erfarenhet och att leva ett intensivt liv. Det lockar mig även att kanske få ta en historisk stridsbild så som Capa gjorde, som lever kvar i historieböckerna för alltid. Jag tror det behövs sådana människor som kan dokumentera ett krig på nära håll och återge striden i bilder på ett neutral och objektivt sätt. Kanske ligger det tankar om ära och berömmelse bakom också.

Kan tilläggas att jag fick frisedel i lumpen. Är inte ute efter att krig eller döda någon dock. Bara "skjuta" med kameran.
 
Ingen kan ta sådane bilder som Capa tog idag.
Capa kunde i princip, i alla fall ibland, knalla omkring mitt i kriget och ta de bilder han ville. Idag får du följa med den ena stridande parten som "embedded"och får jobba på deras villkor. Det finns ingen objektivitet kvar i krigsrapporteringen.
Vore jag du skulle jag nog ta mig en funderare till.
 
Ingen kan ta sådane bilder som Capa tog idag.
Capa kunde i princip, i alla fall ibland, knalla omkring mitt i kriget och ta de bilder han ville. Idag får du följa med den ena stridande parten som "embedded"och får jobba på deras villkor. Det finns ingen objektivitet kvar i krigsrapporteringen.
Vore jag du skulle jag nog ta mig en funderare till.

Håller inte fullt med här. Capa jobbade stort som "embedded". Och visst finns det fotojournalister idag som jobbar minst lika mångsidigt. Capa var banbrytande och revolutionär inom fotojournalistik. En av dagens största tycker jag är James Nachtwey som ofta jobbar på båda sidorna.

Som fotojournalist kan du välja mellan att jobba embedded eller ej. Det är betydligt lättare att jobba som embedded men det ger sällan hela sanningen eftersom ditt arbete blir väldigt begränsat. Att jobba "not embedded" bär med sej helt andra risker och förberedelser.

Men tillbaka till frågan om att bli krigsfotograf. Du behöver ingen militär utbildning för det. Det finns utbildningar för situationshantering för journalister i krisområden. Visst finns det combatfotare inom militärn, som påpekades här tidigare, men det handlar inte om objektiv journalistik utan oftast en ensidig dokumentering.

Det gäller nog att börja jobba inom fotojournalistiken och med åren skaffa sej erfarenhet. Du kommer att träffa folk och kolleger som jobbat på heta ställen och få kött på bena om vad som gäller. Det lönar sej också att försöka få knäck utomlands för att komma in i hur det är att jobba i olika kulturer. Att vara aktiv och hålla sej uppdaterad vad som gäller politik, kultur, religion, språk m.m i områden som intresserar en som arbetsplan är ett måste. Dom som tidningarna eller bildbyråerna skickar iväg är inga newbees, det är erfarna fotografer. En krigszon eller ett krisområde är ingenstans man åker och lär sej, det är mycket som ska gå på rutin och inte minst förväntas man komma hem med bra material. Att bara åka iväg själv kan man göra, men då ska man veta vad man gör. Det är alltför många som blivit på den resan.

Men framför allt. För att ta sej till en krigszon för att plåta anser jag PERSONLIGEN att det måste finnas en väldigt bra orsak varför man gör det. Att riskera livet bara för att få en kick, spänning i livet eller ära... not reason good enough.
 
Jag vet inte riktigt varför. Jag tror jag behöver spänning i mitt liv. Jag tror jag kanske är ute efter en kick, en erfarenhet och att leva ett intensivt liv. Det lockar mig även att kanske få ta en historisk stridsbild så som Capa gjorde, som lever kvar i historieböckerna för alltid. Jag tror det behövs sådana människor som kan dokumentera ett krig på nära håll och återge striden i bilder på ett neutral och objektivt sätt. Kanske ligger det tankar om ära och berömmelse bakom också.

Kan tilläggas att jag fick frisedel i lumpen. Är inte ute efter att krig eller döda någon dock. Bara "skjuta" med kameran.

Hej!

Det är alltid tveksamt att börja dela ut oombedda råd till andra människor om vad de skall eller inte skall göra ... Alldeles i synnerhet i sådana personliga beslut som yrkesval eller vad man tar sig för. Så tycker du att jag lägger min näsa i blöt i något jag inte har med att göra så har du givetvis helt rätt :)

Men, jag måste nog säga att jag blev lite förbryllad av vad du skrev. Du skriver att du vill bli krigsfotograf och i nästa andetag att du inte riktigt vet varför. Som Peter Ström skrev: ta dig en funderare. En rejäl sådan.

Att ge sig på att skildra andra människors konflikter, deras kamp för överlevnad och, som de ofta blir, deras förnedring med motiveringen "Jag tror jag behöver spänning i mitt liv" låter inte så genomtänkt.

Du kanske tycker att "det är ju mitt liv, jag gör vad jag vill med det" och "jag skall ju bara observera, inte påverka". Men den enkla sanningen är att om du är på plats i en konflikt - må det vara ett gräl mellan två av dina kompisar eller en krigssituation - så kommer du att påverka det som sker. Det är någon det talas ganska lite och ogärna om bland journalister, men en hel del händelser råkar inte bara inträffa framför en kamera. De inträffar på det sätt de gjorde delvis på grund av att kameran fanns där.

Det går aldrig att vara neutral i en konflikt, dels för att det skulle kräva en oerhört långt driven känslolöshet (som i sig skulle göra dig meningslös som fotograf) och dels för att din närvaro i en konflikt, hur du än beter dig, kommer att påverka övriga människor där. Du är alltså, vad du än föresätter dig, alltid en deltagare i konflikter där du är närvarande. Och man skall aldrig delta i en konflikt utan att veta varför eller ha ett motiv för det.

Så att åka till konflikter bara för att få "en kick, en erfarenhet och att leva ett intensivt liv" låter som en ganska självcentrerad eller rent av egoistisk motivering. Prova bungy jump eller banracing istället - där är risken i alla fall mycket liten att du i jakten på kickar skadar andra som inte bett om att få delta i processen.

Men är det så att du funderar och inser att du är geniunt intresserad av varför konflikter inträffar, hur de påverkar människor, vem som drabbas och hur, och inte minst viktigt: om du inser att det finns något i dessa konflikter som du vill få berättat, något du känner inte blir sagt eller återgivet på ett bra sätt - då kan du säkert bli en bra konfliktreporter och/eller -fotograf.

Som en rent allmän observation: hur tror du att du skall kunna göra något bra om du inte vet varför du gör det?
 
Jag har tagit till mig av allt det som skrivits här och insett att det kanske inte var den bästa av idéer. Med facit i hand så kanske jag trots allt har en något krigsromantisk bild av krig ändå och jag behöver möjligtvis lite tid att mogna till innan jag bestämmer mig. Tills dess så får jag träna på fotograferingen. :)
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar