Jag tycker att det är förunderligt att det fortfarande finns så många idealister som anser att ännu mer skattepengar faktiskt kan användas till nånting.
Lek med tanken att staten (pga plötsligt uppkommen ärlighet hos sveriges alla medborgare) fick 1000 miljarder till att bolla med (eller 10000 miljarder för den delen). Ärligt talat, handen på hjärtat, vad tror ni skulle hända?
Slippa vänta 12h på akuten? Tandvård där det inte kostar 40000 att byta en brygga? Vägar utan potthål? Betala av stadsskulden? Riktig mat i skolan?
Tror inte det...
Jag tror att vi har kommit till en gräns där ännu mer skattepengar helt enkelt inte kan göra någon nytta längre därför att de ständigt hamnar på fel ställe.
Jag känner inte alls att "oj, där dog en gamling till i väntan på hjärtklaffsoperation bara för att jag köpte mitt objektiv i USA".
Jag vet inte var mina momskronor skulle hamna, däremot är jag säker på att inte skulle hamna i en hjärtklaff...
Därmed inte sagt att det inte finns verkliga behov, det är bara det att så länge det är fysiskt möjligt att anställa fler utredare på glesbygdsverket så kommer inte pengarna att hamna där de behövs.
Den korrelation mellan service och skattetryck som fanns för 30 år sedan existerar inte längre:
Idag konstaterar vi att man måste vänta 12h på akuten eller att bara skrivbordspoliser finns i tjänst mellan 8-15. Alla ojar sig och säger att det är dåligt, skatterna höjs.
Ok, sjukvården får då ännu några miljarder. Vad händer sen? Ja, det är ju fortfarande bara en läkare som jobbar på akuten så det är fortfarande 12h som gäller.
Däremot har ju ingen orkat ta tag i de verkliga problemen som usel organisation, slöseri etc.
Och man kan vara säker på att det kommer att finnas 379 nya informationsdirektörer och utredare för arbetslivsmiljökontrollfrågor på det nyinrättade informationsverket som är elegant decentraliserat till karesuando (hälften kommer dock att vara sjukskrivna för att de inte "mår bra" och på grund av den enorma stressen).
Obs att sverige inte är ensamma om denna trend, den finns överallt i europa och drabbar alla rika länder som har haft det bra länge.
Det verkar som om att när ett välfärdssystem varit i drift två eller tre generationer, så slår det slint. Man glömmer de verkliga prioriteringarna och pengarna bara rinner mellan fingrarna, ned i det bottenlösa hålet.
