Ja, för sen kommer man hem och öppnar Lightroom och ser att allt blev skit ändå!
... och om man som John råkat fota utan minneskort så är det väl ingen större ide att dra igång Lightroom heller
Skämt åsido men om "allt blev skit ändå" i Lightroom, så kanske det finns någon konverterare som faktiskt passar dig bättre och ger bättre resultat.
Så jäkla svårt kan det väl inte vara att vara fotograf eller hur? Det lärde jag mig när jag såg den helt underbara dokumentären "My Generation" med Michael Caine, som nu går på SVT Play. Där var det inga ledsna miner som i den här ultradeppiga tråden. Då skaffade man sig - enligt filmen - bara lite attityd och en svart skinnpaj innan man köpte en Pentax (ja ni läste rätt - en Pentax!), så var allt kitat och klart för en karriär i det då nya yrket som "tjejfotograf". Märk väl, det gick uppenbarligen skitbra t.o.m. utan inbyggd bildstabilisering, så de skulle nog tyckt att dagens fotografer inte har så mycket att gnälla över.
Men egentligen handlade det ju inte främst om att ta bilder av tjejerna utan att få en anledning att vara med dem. En del sket f.ö. fullständigt i bilderna och de var de verkligt smarta. De hade insett att det gick ännu bättre med tjejerna om man bara lät håret växa och lärde sig spela tre ackord och sjöng yeah, yeah och bejby, bejby med jämna mellanrum, där man kände för det. Enligt filmen räckte det för att spela en massa låtar - men många lärde sig bara en och knappt den: "the house of the rising sun", eller vad den heter, för mer behövdes ju egentligen inte.
De mest populära "musikerna" behövde inte ens ta sig omaket att spela - tjejerna blev helt enkelt så galna ändå att de svimmade, bara de visade sig. Det var i sanning möjligheternas förunderliga tid. .... men den varade inte särskilt länge för snart tröttnade både flickfotograferna och pophjältarna på tjejerna och började kila stadigt med knarket istället.
Så här i efterhand så undrar jag ju vad som hände på 60- och 70-talen. Jag måste helt ha fastnat i utvecklingen, för jag fortsatte att ta bilder med min Pentax i nära 30 år. Den jäkla kameran har jag fortfarande kvar och den funkar fortfarande men inte fan blev jag någon flickfotograf för det men Svenne en av mina jobbarkompisar blev det och Gösta en av mina dåvarande grannar blev det också.
Så det kanske trots allt ändå inte var lika enkelt att bli fotograf som att skaffa sig en Pentax och en skinnpaj och låta håret växa men jag hade i alla fall mycket nytta av den och kul med den ändå. Visst kan man ha högre ambitioner än så men de räckte bra för mig då och idag är jag väldigt glad att jag tagit alla dessa bilder under snart 60 år och det fantastiska är att om man reprofotar dem och kör dem ett varv genom en bra konverterare, så blir de ofta även tekniskt bättre än de blev då på 60- och 70-talen.
Jag håller också med om den skrivning ovan som lyfte att det inte handlat om att ta "fantastiska bilder" i sig utan mer att dokumentera för minnet (och som undervisningsmaterial när jag var lärare). Är det något jag blivit alltmer övertygad om över tid är att jag kommer få alltmer glädje av mina gamla bilder ju äldre jag blir. Det är också därför jag numera ägnar mycket mer tid åt att slutbehandla dem och göra dem sökbara med metadata än att nödvändigtvis ta nya. Jag har idag 70 000 bilder att ta hand om, så jag har svårt att se att jag ska hamna i akut sysslolöshet inom överskådlig tid.
De som har svårt att känna sig motiverade att ta bilder för att de inte är lika fantastiska som de bästa och mest spektakulära bilderna som tas idag på världens alla fotositer, kanske kan känna sig lite stärkta av det faktum att jag faktiskt helt ärligt tycker att de gamla fotoböcker jag har efter min mamma med vardagsbilder som hon tagit under ett helt liv på släkt och vänner samt under resor med barndomsvänner till alla möjliga ställen som jag aldrig rest till är de som är verkligt intressanta för mig. Folk på den tiden sparade även på vykorten de fick och det är jättekul att ha även dessa gamla album. Tyvärr kommer både vår egen och kommande generationer aldrig att lämna efter sig något sådant, eftersom ingen konversation längre är bestående.
Ni kan ju även gå till Digitala Stadsmuseet och kolla deras historiska bilder. De är långtifrån alltid särskilt bra rent tekniskt men de bär på så mycket om svunna tiders interiörer, klädedräkter, transportmedel och folk- och gatuliv.