Jest
Avslutat medlemskap
Varför fortsätter folk att köpa Minoltas kameror, trots alla deras brister? Jag var dum nog att lägga över 7000 kronor på en Minolta A1 i början av sommaren och herregud vad jag ångrar det köpet. Efter att ha läst igenom Steves överpositiva recension kände jag mig säker på att jag gjorde ett bra köp, att jag köpte en kamera som skulle räcka ett par år framöver. 7000 kronor är trots allt JÄKLIGT mycket pengar för en kamera.
När månaderna gick lärde jag mig mer om fotografering och fotade mer och mer. Jag började irritera mig på det dåliga exponeringsomfånget och det helt klart vidriga bruset. Att fota nattbilder var ingen höjdare eftersom kameran var riktigt värdelös på det (visst finns det brusreducering, men detaljerna försvinner ju då!). A1an var även riktigt dålig på att fokusera då ljuset var dåligt, men även i bra solljus tyckte jag att fokuseringen missade emellanåt.
Sedan dess har A2 släppts. Exakt samma problem fanns där. A200 släpptes sedan. Av de bilder jag har sett hitills är bruset kvar, samt att kameran verkar lida av väldigt många heta pixlar.
Då är frågan varför folk fortsätter köpa Minoltas digitala kompakter när man kan få en oerhört mer prisvärd digital systemkamera för samma pengar? Är det för att A1 är så mycket mindre? Då kanske man ska ta en titt på Olympus E300 eller Pentax nya? Och om man tycker storleken är så jobbig, varför inte nöja sig med en Canon S70 eller G6, där kan man verkligen känna en storleksskillnad. Mellan en A1 och en 20D är inte skillnaden så oerhörd.
Idag har jag sålt min A1, något jag nästan skämdes över. Att sälja en sådan kamera för flera tusen tar emot, men som tur var sålde jag den till ett riktigt överkomligt pris med en massa utrustning (vertikalgrepp, blixt, väska och minne). Nästa stopp blir en systemkamera, vilken det blir vet jag inte än.
Frågan är då, har inte dessa halvdana, svindyra semiproffskameror spelat ut sin roll nu när de nya, billigare systemkamerorna står för dörren?
När månaderna gick lärde jag mig mer om fotografering och fotade mer och mer. Jag började irritera mig på det dåliga exponeringsomfånget och det helt klart vidriga bruset. Att fota nattbilder var ingen höjdare eftersom kameran var riktigt värdelös på det (visst finns det brusreducering, men detaljerna försvinner ju då!). A1an var även riktigt dålig på att fokusera då ljuset var dåligt, men även i bra solljus tyckte jag att fokuseringen missade emellanåt.
Sedan dess har A2 släppts. Exakt samma problem fanns där. A200 släpptes sedan. Av de bilder jag har sett hitills är bruset kvar, samt att kameran verkar lida av väldigt många heta pixlar.
Då är frågan varför folk fortsätter köpa Minoltas digitala kompakter när man kan få en oerhört mer prisvärd digital systemkamera för samma pengar? Är det för att A1 är så mycket mindre? Då kanske man ska ta en titt på Olympus E300 eller Pentax nya? Och om man tycker storleken är så jobbig, varför inte nöja sig med en Canon S70 eller G6, där kan man verkligen känna en storleksskillnad. Mellan en A1 och en 20D är inte skillnaden så oerhörd.
Idag har jag sålt min A1, något jag nästan skämdes över. Att sälja en sådan kamera för flera tusen tar emot, men som tur var sålde jag den till ett riktigt överkomligt pris med en massa utrustning (vertikalgrepp, blixt, väska och minne). Nästa stopp blir en systemkamera, vilken det blir vet jag inte än.
Frågan är då, har inte dessa halvdana, svindyra semiproffskameror spelat ut sin roll nu när de nya, billigare systemkamerorna står för dörren?