Var finns den nya fotokonsten?

[Graal]

esbtse skrev:
Jag har premunerat på tidningen Motiv. Tuvärr var det ytterst få sk konstnärer i tidningen som kunde sitt hantverk och jag stog inte ut med den kvaliten som presenterades. Ett Tema måste bygga på dels den hantverkmässiga biten och dels på själva iden. Om temat kräver dåligt hantverk så är det okay. Jag fick känslan av att fotograferna? utvaldes av andra skäl än rent konstnärliga.

Jag har också prenumererat på MOTIV. Tyckte till att börja med den var intressant men efter några nummer var det samma sak som upprepades. Den typen av fotografi som varit trendig de senaste åren blir i längden lika tråkig som naturfotografin med sina klichéer och attribut, eller en del av de bilder man kan se i tidningar typ amerikanska B&W Magazine, med sin speciella "fine-art konststil".

Har sett lite svartvita dokumentärbilder från Göteborg och Georg Oddners utställning på Tommarp i sommar, och trots dess traditionella karaktär ger de mig mycket mera än de bilder som idag presenteras som den främsta fotokonsten. Tror att den typ av bilder, som t.ex Oddner m.fl visar, alltid kommer att vara intressant. Mest tack vare att de är resultatet av stor konstnärlig talang, men också för att de visar på en "social estetik" som inte stöter bort oss utan som fångar vårt intresse och gör oss nyfikna utan att för den skull verka simpel och slätstruken. Att den typen av fotografi idag inte är trendig gör den inte sämre. Den är, som jag upplever det, alltid lika intressant. Man tröttnar inte på den lika lätt.

Men det ska väl också sägas: Allt typ av fotografi som görs bra har en tendens att alltid vara intressant och kommer säkert att överleva och bli ihågkommen. Kanske har vi sett för mycket dålig fotografi av den senaste trenden och att det gör att bl.a jag börjat tröttna?

 

[urbano]

Graal skrev:
Kanske lite filosoferande kring fotokonsten.

Vad går/accepteras/säljer idag som fotokonst?

1. Massupprepning av olika mönstertyper. Gärna med lite originella grunder som skriven text eller liknande.

2. Färger som påminner om överexponerade och felexponerade bilder. Färgtoner som påminner om tungstenfilm i dagsljus eller tvärtom, dagsljusfilm i tungstenljus.

3. Okomposition/disharmoni/fulhet. Gärna utfrätta högdagrar.

4. Färgbilder på människor uppställda/placerade som stela dockor i någon mystisk miljö, ev. med avklippta huvuden eller annat som ser amatörmässigt ut.

5. Arrangerade bilder i studio eller bilder som sammansatts i ps och som ser ljust skira ut, som om dom kom från en broschyr utgiven av Jehovas Vittnen.

6. Bildserier av simpla och vardagliga ting där någon liten detalj skiljer mellan tagningarna.

7. Svartvitt verkar helt ute. Färg är inne.

8. Utforskning av mänsklig verksamhet/psykologi genom "symboliska" bilder på djur, människor eller annat lämpligt, gärna med blixt rakt på eller annat som ser amatörmässigt ut.

9. Detaljrikedom, hög upplösning kombinerat med bleka färger.

10. Strukturer/ytor/mönster i olika material.

Detta var mycket underhållande Nils! En stor eloge från herr Urbano. En mulen dag ska jag försöka ta en bild som innehåller allt detta. Huvva.
Att svartvitt verkar vara helt ute är juh dessutom riktigt uppmuntrande. Finns det något mer deprimerande eller förfärligt än att vara "inne" i dessa yttersta dagar, undrar densamme herr Urbano. Fridens apelsiner unge man!

 

[mannbro]

Graal skrev:
Vad går/accepteras/säljer idag som fotokonst? ...

Som nybörjare inom foto och i princip helt obildad vad gäller konst har jag egentligen ingen väl grundad uppfattning. Jag känner dock väl igen mig i din lista på vad som verkar gå hem just nu.

En liten gissning är att vi befinner oss i en slags mellanperiod. Den digitala tekniken har slått igenom och är väl mogen på det tekniska planet, men på det konstnärliga planet och förhållningssättet kring den är digitaltekniken fortfarande oerhört omogen. Då menar jag inte bara bland amatörer på fotosidan utan även bland "konsteliten" och jag menar inte bara digitaltekniken i form av digitala kameror och det digitala mörkrummet, utan digitaliseringen av hela samhället och dess kommunikation.

Om jag får tillåta mig själv att spekulera (med brasklappen att jag som sagt inte har någon väl grundad uppfattning, utan allt jag säger i frågan egentligen bara är flum) så tror jag att vi, i takt med att förhållningssättet till den digitala tekniken mognar, kommer att få se nya trender inom en ganska snar framtid.

Exakt hur det kommer att yttra sig vågar jag inte spekulera i, men några beståndsdelar eller kanske snarare förutsättningar vi kanske kommer att få se tror jag att jag vågar spekulera i.

En del som jag tror kommer att komma är en viss återgång till analog teknik. Inte så att den analoga tekniken kommer att ta tillbaka "marknadsandelar" från den digitala, men jag tror att vi kommer att få se fler verk där digital och analog teknik samverkar; där det konstnärliga uttrycker kommer att bestämma tekniken i stället för tvärt om. Jag tror att om 10 år kommer inte frågan till en fotokonstnär vara "jobbar du digitalt eller analogt?", utan "vilka delar jobbar du med analogt och vilka digitalt?".

En duktig målare väljer ju duk, pensel och färg efter motiv och uttryck, inte tvärt om.

En annan trend som jag tror vi kommer att se är ännu större individualism även inom fotokonsten. I det moderna samhället i övrigt (populärkultur, mode etc) är individuella uttryck lika viktiga som, om inte viktigare, än viljan och förmågan att följa rådande trender. På vissa sätt syns det redan i dagens foto även om det är tydligare inom t.ex. filmkonsten.

Okomposition/disharmoni/fulhet/konstiga färgtoner etc tror jag att vi kommer att fortsätta se, men där det idag mest verkar vara ett uttryck för uttryckets skull så tror (hoppas) jag att det, liksom vissa andra idag överanvända tekniker kommer att användas som en väg att nå ett mål, inte som ett mål i sig.

Jag tror också att vi kommer att, på gott och ont, få se en fotokonst som är mer vänlig för vad gemene mans smak som inte bara är till för konsteliten och "är kraftigt åtskild från vad allmänheten gillar". På gott och ont skriver jag därför att konsten är inget om det bara är till för masturbation i små elitistiska kretsar, men samtidigt är ju en av de viktigaste rollerna för konsten inte att följa den breda massans smak utan för att utmana och förnya den, väcka tankar och i viss mån provocera.


Gällande svartvitt så tror jag att svartvitt är på väg tillbaks. Det är mest en känsla jag har, kanske för att jag själv mer och mer upptäcker svartvit fotografering, men allt går ju i cykler och för eller senare lär det väl komma tillbaks...

Som sagt, jag är varken trendsättare, -följare, -analytiker eller konstvetare, utan bara en vanlig Svensson med en kamera, så ovanstående får väl mest ses som flum och spekulationer från en i baksätet som bara åker med, så ta det för vad det är...

 

[Buse]

Några funderingar.

De senaste inläggen har väckt en del nya tankar hos mig, kanske kan det vara av visst intresse att redovisa några av dem här.

Som kulturkonsument välkomnar jag ständiga förändringar av det konstnärligt inriktade fotografiet. Jag har dock inga åsikter om hur den "bör" utvecklas. Att försöka ange några mer allmängiltiga kvalitetskriterier på den, tror jag är dömt att misslyckas.

Som konsument av konstfoto vill jag istället försöka förhålla mig ödmjuk och öppen för nya uttrycksformer. Det är så lätt att få en stelbent, ja t o m dogmatisk, förståelse av vad fotokonst kan vara. Jag har många gånger ertappat mig själv med att nästintill automatiskt reagera negativt på nyare utryck inom bildkonsten. Långt senare har jag ganska ofta upptäckt att mina tidigare kritiska åsikter om en konstnärs alster helt förändrats, i positiv riktning! Det känns bra i huvudet (om ni fattar vad jag menar), att låta konsten förändra den egna perceptionen. Den tråkiga, och kanske rigida, figur som jag är, blir helt enkelt lite mindre tråkig genom att få ta del av andras världar, vare sig det nu rör sig om bild, musik eller litteratur.

Ordet tafflig nämndes i ett tidigare inlägg. Men när allt kommer kring går det väl knappast ange några kriterier alls för vad ett foto behöver ha för egenskaper för att vara "bra", d v s med avseende både vad gäller tekniska kvaliteter som innehållsliga? Ta t ex kultfotografen Corbijns porträtt på celebriteter, som ibland är så kraftigt tonreducerade att en tydlig posterisering uppstått, och inte sällan saknas helt detaljer både i skuggor och högdagrar. Men gör detta hans bilder "dåliga"? Är det överhuvudtaget relevant att kritisera just de bilderna utifrån just de aspekterna? Eller är det ungefär samma sak som att påstå att Dylan inte kan sjunga? Det enda som blir tydligt är man själv inte fattar någonting alls, och att man försöker pressa in det nya i en helt felaktig tolkningsform.

För mig kan det tekniskt perfekta fotot visserligen ha ett egenvärde, en fin gråskala kan i sig bära på någon slags poesi, även om bilden som helhet inte har någon djupare mening. Men lika ofta kan jag tycka att den sortens virtuositet lätt blir steril. Ta t ex en sådan mästare som Michael Kenna . När man ser hans svartvita bilder tror man ju inte sina ögon. De är ofta så fantastiskt vackra, sublima. Samtidigt (och nu svär jag väl i kyrkan), lämnar de liksom inget kvar åt betraktaren. De är klockrena, helt perfekta, fullgångna, och döda. (Får inflika att mitt förhållande till Kenna och flera andra mästerfotografer är mkt kluvet, kärlek & hat om vartannat.)

Eller ta en sådan fantastisk fotograf som Sally Mann. Trots att hon använder mycket traditionella tekniker, kan man inte använda traditionell teknisk kritik på hennes grejer.
Ur traditionell teknisk synvinkel är ju mycket i hennes senare produktion (som What Remains) fasansfullt dålig. Men, att påpeka att hennes bilder är fulla av allsköns skador, damm och repor, och nästan alltid är "felaktigt" exponerade, är ju verkligen att missa poängen. För att få utbyte av den bildvärlden måste man komma till henne (fördomsfri och naken), inte tvärtom.

Mann låter slumpen spela roll i hur slutresultatet blir, och många stora fotografer verkar göra det. Sveriges television sände nyligen en dokumentär om jazzfotografen Herman Leonard. Han hade fått sitt hem översvämmat av stormen Katrina. Tv-teamet följde med när han uppsökte sitt förstörda hem i New Orleans. Många av hans makalösa foton på alla de stora jazzlegenderna hade blivit kraftigt fuktskadade. Mycket intressant att se var hur Leonard ömsom var olycklig över förstörelsen, ömsom nyfiken och positiv över det sätt som översvämningen hade skadat hans fotografier! Alltså: vi har här en kille som plåtat professionellt sedan 40-talet, som kan allt som finns att veta om fotografi, men som samtidigt är totalt vidöppen för det som inte går att kontrollera, och som verkade tycka att fuktskadorna på dem tillförde en dimension som han själv inte lyckats åstadkomma trots all sin erfarenhet och talang.

Hur skall jag som kulturkonsument förhålla mig till en sådan konstnär? Ja, rimligtvis måste även jag vara öppen, påverkningsbar, fördomsfri. Det vill säga, om jag vill lära mig något nytt, få nya upplevelser, mm.

Tafflighet och bristande hantverkskunnighet stör mig mindre (många gånger inte alls) än de "schablonfotografi" som jag tycker blivit så vanligt. Genom imitation och upprepning kan man som bildskapare förbättra sin egen teknik, och det är givetvis mycket värdefullt. Men som konsument av kultur blir man ju bara deprimerad av att se samma sak om, och om igen.

Inläggen väcker som sagt många tankar, och jag har väl redan skrivit för mycket. Men, en annan aspekt på efterlysingen av nyare konstfoto, är ju frågan om det överhuvudtaget finns en marknad för sådant. Jag tillhör dom som tycker att kulturlivet, och svensk samhällsliv i stort, blir allt mer ytligt, prestigedrivet, narcissistiskt, materialistiskt, antihumanistiskt, mm. "Fördummning" kanske funkar som en sammanfattande term på denna trista trend. Ernst Brunner meddelade ju som bekant nyligen att han funderade sluta att skriva eftersom folk ändå bara läser lättare underhållningslitteratur, deckare. Kanske finns en liknande situation inom fotovärlden? Folk i allmänhet är kanske framför allt intresserade av det lättsmälta, det som genast känns igen, och vill kanske inte se det något som erbjuder motstånd, men som i förlängningen kan vidga vyerna?

 

[mannbro]

Re: Några funderingar.

Hjompe skrev:
Folk i allmänhet är kanske framför allt intresserade av det lättsmälta, det som genast känns igen, och vill kanske inte se det något som erbjuder motstånd, men som i förlängningen kan vidga vyerna?

Frågan är om det är ett problem eller en möjlighet och utmaning?

Tittar man på de stora, tidlösa mästarna inom vilken konstgren som helst så har de flesta väl (åtminstone är det min uppfattning som total lekman på området) just en förmåga att kunna vara lättsamma, lättsmälta och välkomnande samtidigt som de har en "svårare" sida och en djupare mening. Deras verk kan fungera som en bro mellan "eliten" och gemene man. Sådana som jag, vi som inte vet, kanske inte förstår, men bara betraktar, känner och tycker, kan ta till sig verket om än - i alla fall till en början - på ett ytligt plan och kanske vandra mot eller i alla fall ta ett par försiktiga steg mot "den andra sidan". Samtidigt kanske konstvetare, kritiker och andra "kunnare" kan ta ett par steg mot den mer lättsamma och lättsmälta sidan och ett möte kan uppstå. En gemensam beröringspunkt eller något som kan berika, väcka tankar och känslor eller helt enkelt bara tilltala alla betraktare oavsett "vilken sida av bron" betraktarna kommer ifrån.

Och det är väl egentligen det som konsten går ut på. Att skapa möten. Mellan konstnär och betraktare men också mellan betraktarna. Om mötena sedan mynnar i samförstånd, polemik eller någonting mellan de ytterligheterna så har ju ändå konsten på något sätt lyckats. Allt annat är ju egentligen bara (även om det kan vara nog så intressant att studera, missförstå mig inte och tro att jag försöker ringakta konstvetenskapen) flum eller i alla fall sekundärt.

Att sluta utöva sin konst för att betraktarna är för lata är ju bara ett uttryck för, i bästa fall egen lathet, men kanske också en rejäl dos kultursnobberi. Bättre i så fall att anstränga sig och möta betraktarna på halva vägen. Öppna upp en stig. Välkomna. Inte alienera.

 

[esbtse]

Re: Några funderingar.

Hjompe skrev:

För mig kan det tekniskt perfekta fotot visserligen ha ett egenvärde, en fin gråskala kan i sig bära på någon slags poesi, även om bilden som helhet inte har någon djupare mening. Men lika ofta kan jag tycka att den sortens virtuositet lätt blir steril.
Eller ta en sådan fantastisk fotograf som Sally Mann. Ur traditionell teknisk synvinkel är ju mycket i hennes senare produktion (som What Remains) fasansfullt dålig. Men, att påpeka att hennes bilder är fulla av allsköns skador, damm och repor, och nästan alltid är "felaktigt" exponerade, är ju verkligen att missa poängen. För att få utbyte av den bildvärlden måste man komma till henne (fördomsfri och naken), inte tvärtom.

Tafflighet och bristande hantverkskunnighet stör mig mindre (många gånger inte alls) än de "schablonfotografi" som jag tycker blivit så vanligt. vidga vyerna?

Detta är en typisk rektion från en konstkännare.
Vissa schabloner är just nu korrekta och andra föraktas och den kulturella betraktaren undviker att komma till fotografen "fördomsfritt" och naket. I dags läget är just den slarviga bristande hantverket det korrekta medan eftertänksamhet och hantverksmässighet föraktas.
Det är sant att det måste finnas ett "punctum" i bilden som ger ett extra djup oavsett om bilden är välgjord eller ej men det tror jag ingen av läsarna här ifrågasätter.
Jag har gått igenom flera modärna målare som har kommit med något nytt under 1800 och 1900 talet och det gemensamma för dessa är att de kan det hantverkässiga men väljer sitt utförande av verket avsiktligt beroende på vad de vill uttrycka,. I dagsläget hoppar bildkonstärerna över hantverkskunnighet och sattsar på uttrycket enbart troligtvis för att det är arbetsamt att lära sig något. Detta agerande skapar tyvärr nya schabloner och man blir uttråkad av deras bilder.
Om du vill ha namn så listar jag upp några här:
Turner, Monet, van Gogh, Paul Gauguin, Maxfield Parrish, Franklin Carmichael, Peter Hutchinson, Lawren S. Harris, Gustav Klimt, Tom Thomson, Keith Levit, Jeanette Leuers, Wolf Kahn samt Caspar David Friedrich.

 

[urbano]

Re: Några funderingar.

Hjompe skrev:
D Jag tillhör dom som tycker att kulturlivet, och svensk samhällsliv i stort, blir allt mer ytligt, prestigedrivet, narcissistiskt, materialistiskt, antihumanistiskt, mm. "Fördummning" kanske funkar som en sammanfattande term på denna trista trend.

Sverige är rena hälleberget, skrev ju redan Strindberg. En kulturell öken som tvingar sina genier i landsflykt (Strind- och Bergman t.ex.)

Så det finns en tradition där. Dumheten regerar, men det har den gjort länge i granskogsriket.

Kurt Bergengren hade en hel del klokt att säga om det som den här diskussionen delvis handlar om;

"Vad karakteriserar ett fotografi som du tycker är bra?

Det som avgör om en bild håller kvar blicken och fastnar i minnet är och förblir: väsentligt innehåll har fått en skärpt form. Om en bild med enbart artistisk presentation är dålig så beror det kanske på att formen är intressantare än motivet, men inte tillräckligt intressant för att räcka som motiv. Till svagheten hos en dokumentärbild hör kanske att formen är slapp, men kanske också för väloljad. Med slagkraftig komposition eller en spirituell knorr tror en del fotografer att de kan dölja att deras kunskap i ämnet är ringa eller att känslan fattas."

/Kurt Bergengren: Att fotografera är nödvändigt.

/U

 

[k-oskarina]

Det händer ibland - i dessa forumtrådar att man skulle vilja samla de som diskuterar i väl insuttna sköna fåtöljer ... med något gott att dricka och just diskutera... ett antal timmar framåt.Men... så blir ej fallet nu.

Skall snart gå igenom era åsikter och ert analyserande. Verkar intressant.

 

[Birger Olsson]

Hjompe skrev:


.....

Snarare verkar en stor del av det samtida fotot vara fångad i schablonernas värld. Nästan allt man hittar och ser i bildväg, har redan gjorts av andra, ofta för länge sedan, och ofta mycket bättre än vad nutida imitatörer förmår att åstadkomma.

.....

Var finns genrebrytarna?

.....

Var finns den gamla fotokonsten? Var finns det gamla foto som inte är fångat i schablonrenas värld? Var fanns genrebrytarna? Var finns "originalen"?

Länka till en sådan bild så får vi väl gemensamt försöka göra något som är bättre. Då blir det konstruktivt.

Jag tror inte jag kan bidra med så mycket, men jag vägrar att tro på "allt var bättre förr". Det har jag hört för många gånger. Det beror väl snarast på att man själv har ett bildseende som överensstämmer bättre med det förgångna än det nutida?

Diskussioner av detta slag brukar sluta med två läger. Det första anser att svenska akademin vet bättre än svenska folket och det andra anser att det som säljer är bäst och båda har rätt.

För att vara djärv och svara på frågan:

Den nya fotokonsten finns i ovanliga ögonblicksbilder, precis som den gamla. Tyvärr har jag inte någon exempelbild att servera. Det var bättre förr

/B

 

[Graal]

Idag hyllas Ingemar Bergman av en hel filmvärld. Unga filmkonstnärer säger sig inspireras av honom och t.om föröka efterlikna hans stil. Men vilken etablerad fotokonstnär idag försöker efterlikna Cartier-Bresson, Oddner, m.fl i sin fotografi eller säger sig vara arvtagare till dem? Som jag uppfattar det verkar dagens trendriktiga fotokonstnärer mena att sådan fotografi är helt passé och inget att reflektera över? I vart fall verkar de inte alls ha påverkats av dem i sitt fotograferande och i sin bildstil, för den är något helt annat, vad jag kan se av den bildkonst som idag presenteras som den främsta fotografin.

 

[Buse]

Tja Birger

Hm, jag anser att vår diskussion redan är riktigt konstruktiv och öppen. Jag tycker faktiskt att de är en av de mest givande som jag har fått ta del av här på Fs. Uppenbarligen är du av en annan åsikt. Det är bara att beklaga i så fall.

För egen har jag ingen som helst avsikt att anpassa mina inlägg på ett sätt som möjligen kan passa dig, och jag har eller ingen som helst ambition att diskutera rena missuppfattningar från din sida, t ex att jag skulle tycka att "allt var bättre förr".

Jag försöker efter bästa förmåga komma med synpunkter inom ett ämne som jag finner angeläget, och det förutsätter jag att alla andra deltagare också gör. Och jag ser ingen som helst anledning av vi som är intresserade av ämnet skulle behöva hamna i två olika åsiktsläger, absolut inte de två märkliga indelningar som du gör. Om du vill ägna dig åt pittmätning, föreslår jag att du gör det någon annanstans.

Särskilt märkligt tycker jag ditt önskemål om exempelbild vara. Fotohistorien (fram till om med precis nu!) är ju fylld av genrebrott och andra sorters revolutionerande "nyheter". Varför i hela friden skall vi låta diskussionen cirkulera kring en enda bild, och hur i helvete tror du att våra eventuella amatörförsök att förhålla sig till denna bild, göra den bättre, skulle kunna bidraga till en ny vital fotokonst? Trots detta skall jag ändå uppfylla din bisarra önskan: nyligen var jag på en samlingsutställning med Cindy Shermans verk. Åstadkom något som överträffar och som är minst lika banbrytande som det hon har gjort. Och länkar får du leta rätt på själv.

Här kommer f ö ett litet axplock på fotokonstnärer som jag anser varit/är genrebrytare. Det finns givetvis många fler, och urvalet är såklart i viss mån subjektivt: Nadar, Brassai, Koudelka,Rodtjenko, Bela Borsodi, Ernst Haas, Richard Avedon, Ansel Adams, Cindy Sherman, Arthur Tress, Ed Freeman, Helmut Newton, Larry Clark, Salgado, Blythe Bohnen, Robert Frank, Harry Callahan, Val Telberg, Lee Friedlander, Dorothea Lange, Andres Serrano, Nan Goldin, Hiroshi Sugimoto,

 

[esbtse]

Re: Re: Var finns den nya fotokonsten?

Birger Olsson skrev:
Var finns den gamla fotokonsten? Var finns det gamla foto som inte är fångat i schablonrenas värld? Var fanns genrebrytarna? Var finns "originalen"?

Länka till en sådan bild så får vi väl gemensamt försöka göra något som är bättre. Då blir det konstruktivt.

Jag tror inte jag kan bidra med så mycket, men jag vägrar att tro på "allt var bättre förr". Det har jag hört för många gånger. Det beror väl snarast på att man själv har ett bildseende som överensstämmer bättre med det förgångna än det nutida?

Diskussioner av detta slag brukar sluta med två läger. Det första anser att svenska akademin vet bättre än svenska folket och det andra anser att det som säljer är bäst och båda har rätt.

För att vara djärv och svara på frågan:

Den nya fotokonsten finns i ovanliga ögonblicksbilder, precis som den gamla. Tyvärr har jag inte någon exempelbild att servera. Det var bättre förr

/B

Bara för man inte har någon stil alls betyder inte att det är en ny stil.Det måste finnas någon mening, tänk bakom inte bara reaktion. TEMA och mening tillför något extra även i konsten.

 

[mannbro]

Graal skrev:
Idag hyllas Ingemar Bergman av en hel filmvärld. Unga filmkonstnärer säger sig inspireras av honom och t.om föröka efterlikna hans stil. Men vilken etablerad fotokonstnär idag försöker efterlikna Cartier-Bresson, Oddner, m.fl i sin fotografi eller säger sig vara arvtagare till dem? Som jag uppfattar det verkar dagens trendriktiga fotokonstnärer mena att sådan fotografi är helt passé och inget att reflektera över? I vart fall verkar de inte alls ha påverkats av dem i sitt fotograferande och i sin bildstil, för den är något helt annat, vad jag kan se av den bildkonst som idag presenteras som den främsta fotografin.

Frågan är då; behöver världen en massa Ingmar Bergman-plagiat eller plagiat av Cartier-Bresson och Oddner eller behövs det nya friska fläktar och banbrytare?

Självklart förtjänar stora mästares minne och konst att hyllas liksom deras banbrott och vilja att bryta trender och föra konsten framåt. Likaså är det viktigt att ta tillvara deras arv i dagens och framtidens fotokonst.

Men handen på hjärtat; blev någon av mästarna stora på att plagiera? Kommer dessa unga filmskapare som efterliknar Bergman att vara de som för filmkonsten framåt eller är det de som står på egna ben och - naturligtvis till stor del präglade av sitt kulturella arv, men inte begränsade av det - går sina egna vägar och fortsätter att bryta trender?

Det bästa sättet att hylla och efterlikna stora mästare (oavsett konstform) är nog inte att plagiera dem utan att göra det mästarna själva gjorde - stå på egna ben och gå sin egen väg.

Konst består visserligen till 99,999% av plagiat och upprepningar, men det är den sista 0,001%:en som för konsten framåt och skapar nya mästare.

Utan tradition har vi ingen grund att bygga på, men utan innovation har vi inget att bygga med.

PS. Detta är inget försvar för "dagens trendriktiga fotokonstnärer". Innovatörer och nyskapare följer inga trender, de skapar dem.

 

[esbtse]

Re: Tja Birger

Hjompe skrev:
Här kommer f ö ett litet axplock på fotokonstnärer som jag anser varit/är genrebrytare. Det finns givetvis många fler, och urvalet är såklart i viss mån subjektivt: Nadar, Brassai, Koudelka,Rodtjenko, Bela Borsodi, Ernst Haas, Richard Avedon, Ansel Adams, Cindy Sherman, Arthur Tress, Ed Freeman, Helmut Newton, Larry Clark, Salgado, Blythe Bohnen, Robert Frank, Harry Callahan, Val Telberg, Lee Friedlander, Dorothea Lange, Andres Serrano, Nan Goldin, Hiroshi Sugimoto,

Bäst att kontrollera hans ålder innan du jagar upp dig.
En bra lista men jag saknar. Stieglitz, Irving Penn, Cartier Bresson, Eugene Smith och Arnold Newman.

 

[Graal]

mannbro skrev:
Frågan är då; behöver världen en massa Ingmar Bergman-plagiat eller plagiat av Cartier-Bresson och Oddner eller behövs det nya friska fläktar och banbrytare?.....

Nej, vi behöver inga plagiatörer. Men Ingmar Bergman var ingalunda någon som förkastade sina föregångare. Han inspirerades av pionjärerna inom filmkonsten, t.om av stumfilmen. Man kan se mycket som inspirerats av tidigare filmkonst i Bergmans filmer.

 

[k-oskarina]

Hjompe skrev:
Hm, jag anser att vår diskussion redan är riktigt konstruktiv och öppen. Jag tycker faktiskt att de är en av de mest givande som jag har fått ta del av här på Fs...................

Jag försöker efter bästa förmåga komma med synpunkter inom ett ämne som jag finner angeläget, och det förutsätter jag att alla andra deltagare också gör. Och jag ser ingen som helst anledning av vi som är intresserade av ämnet skulle behöva hamna i två olika åsiktsläger, absolut inte de två märkliga indelningar som du gör. Om du vill ägna dig åt pittmätning, föreslår jag att du gör det någon annanstans.

Jan, "mätning-av-en-manlig-kroppsdel"snacket tycker jag inte att du skall upprepa. Alla vet att detta saknar betydelse och då gör det säkert det även i detta sammanhang.

Nils B filosoferande var kul att ta del av, tänkvärt. Trevligt att du just använde ordet
filosoferande…som inte känns så statiskt.

Har precis bläddrat lite lätt i gamla slitna LIFE böcker från antikvariat.
Patterns made by repetition … fastnar där för Matches and Matchboxes
Av Edvard Steichen 1879 – 1973.
Tycker denna bild passar in på nr 1. i din tabell. Men var väl ämnad som fabriksdesign

Vi kan ju få både positiva och negativa reaktioner av just det”olika mönstertyper, strukturer och ytor. Även detta upprepande kan ju vara suggestivt och spännande.
Skall inte kommentera varje punkt…kanske att jag kan använda dessa punkter
i en diskussion
”Vad går/accepteras/säljer idag som fotokonst”
” i mitt (?) fotosällskap, där det jobbas intensivt i mörkrum och med gummitryck osv. ;-)

Jan: Uttrycket tafflig fotografi i mitt inlägg, hade jag lånat från artikel i tidn Foto
för länge sedan.
Till en för mig positivare bild av Michael Kenna.
För ungefär 10 år när jag precis hade fotat motiv som tomma bänkar, tomma serveringar,och , tomma lekplatser, kom precis en artikel i tidn Foto om Kenna. Han fotade tomma parker och industrier.
”Michael säger: -Jag vet, det är faktiskt en kvalite jag är ute efter, känslan av mänsklig närvaro. Det är mycket viktigt för mig och känslan förstärks faktiskt av att det inte syns några
människor i bilderna. Det bästa sättet att förklara det på är att tala om förväntningar. Det är ungefär som när man är på teater och blickar ut över den tomma scenen. Man vet att skådespelarna står bakom kulisserna och gör sig beredda att komma ut.
Det är denna väntan som intresserar mig. I den stunden kan åskådaren använda sin fantasi. Jag tror att det här synsättet ger mina bilder en viss surrealistisk kvalité. Det är bättre att lämna några ledtrådar om en historia än att vara övertydlig.
Om det skulle vara människor i bilderna skulle de stjäla all uppmärksamhet.” /Kenna

Oavsett hur det kommer att se ut inom fotokonsten framåt i tiden, så hoppas i alla fall jag på en variation. Naturligtvis de olika bildtyperna fakta-prosa-poesi bilder och naturligtvis de mest hållbara, de tidlösa bilderna. Eftersom de utmärks av att på ett övertygande och mångbottnat sätt förmedla mänsklighet, upplevelser, känslor, existentiella frågeställningar och tillstånd. Sådana bilder präglas oftast av ett starkt personligt engagemang.

Ingmar Bergman, ja... jag kommer i alla fall att åter se hans filmer via dvd under denna höst...för Nyqvists vackra foto.

 

[mannbro]

Graal skrev:
Nej, vi behöver inga plagiatörer. Men Ingmar Bergman var ingalunda någon som förkastade sina föregångare. Han inspirerades av pionjärerna inom filmkonsten, t.om av stumfilmen. Man kan se mycket som inspirerats av tidigare filmkonst i Bergmans filmer.

Då låter det som att vi är överens. Jag förespråkar inte heller att man ska förkasta sitt kulturella arv, det är den stabilaste grund man kan stå på, men det som höjt Bergman till mästare och inte "bara" en duktig filmskapare var hans förmåga att skapa trender i stället för att följa dem.

 

[Graal]

k-oskarina skrev:


.............Ingmar Bergman, ja... jag kommer i alla fall att åter se hans filmer via dvd under denna höst...för Nyqvists vackra foto.

Ska också försöka återse några av hans filmer och hoppas att Persona ska visas i någon kanal. Det är en genial film där Sven Nykvists foto kommer till sin fulla rätt. Kombinationen Bergmans manus och regi med Nykvists foto blir i Persona ett mästerverk. Extra kul när jag i går kunde höra Bergman i en intervju säga att Persona är en av hans två favoritfilmer och där han kände att han inte kunde skapa något mera fulländat. Jag tror att jag lärt mera om svartvit stillbildsfotografi genom att titta/studera/granska fotot i Bergmans filmer än vad jag lärt på annat sätt. Jag upplever ofta att scenerna i filmerna är uppbyggda på ett sätt som liknar stillbildsfotografi. Får bygga vidare på det sedan och skapa något nytt

 

[Birger Olsson]

Jag tycker tråden är konstruktiv Jan. Jag har bara svårt att jämföra nu och då som vida begrepp och jag förstår inte heller saknaden. Därför försökte jag få fram ett exempel som vi alla kunde tolka. Ett exempel.

Tyckte inte heller att jag var otrevlig och svarade blygsamt att jag inte hade något speciellt att tillföra. Jag tycker inte att min indelning av kritiker är speciellt kontroversiell.

Alla foton är ett ögonblick, och det kommer nya hela tiden. Hur kan då ett ögonblick vara bättre än dem som komma skall?

/B

Edit: Förtydligande: "Var finns den nya fotokonsten" och ovanstående inlägg tolkade jag fritt "allt var bättre förr". Om så inte är fallet, vad var frågan?

 

[Birger Olsson]

Läste dom första 20 träffarna som Google gav på Cindy Shermans och tittade på hennes bilder.

Min åsikt är: "Banal lek med skyltdockor". Så olika är vi och det tycker jag är okej?


/B