Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Tekniken tar för stor plats

Produkter
(logga in för att koppla)
"Quality doesn't mean deep blacks and whatever tonal range. That's not quality, that's a kind of quality. The pictures of Robert Frank might strike someone as being sloppy--the tone range isn't right and things like that--but they're far superior to the pictures of Ansel Adams with regard to quality, because the quality of Ansel Adams, if I may say so, is essentially the quality of a postcard. But the quality of Robert Frank is a quality that has something to do with what he's doing, what his mind is. It's not balancing out the sky to the sand and so forth. It's got to do with intention." -Elliott Erwitt

Så sant, så sant...
 
Vidare kan man tänka på tekniken i två kategorier. I den ena kategorin ingår själva hårdvaran, kameran och minneskort etc. Den andra handlar om vilken teknik man använder vid själva fotograferingen och som styrs av vår hjärna. Vilken av dem som Janne tycker tar för stor plats vet jag inte men jag gissar att det främst är den första.

Visst vore det trevligt om man bara diskuterade känslor i fotografier men det är ofta ofrånkomligt att någon frågar (av ren nyfikenhet) vilken teknik som har använts för att åstadkomma resultatet och så är spiralen i full gång med länkar till diverse sidor om Neat Image eller objektivrecensioner.

Ett vanligt angreppssätt man tillämpar för att lära sig att fotografera är just att hämta inspiration från andra fotografer här på FS och hittar man en bild med en tilltalande känsla är det inte helt ovanligt att man sekunden efter vill veta hur fotografen har gått till väga. Och efter att ha hämtat in diverse information om olika tekniker börjar man försöka applicera detta och baka in i sin egen teknik.

Jag tror helt enkelt att om man kallar sig själv för fotograf och är väldigt intresserad av området så är det svårt att koppla bort verktygen bakom fotografierna.

Detta är inte vetenskapligt bevisat men jag tror att detta även gäller musik. Alltså att de som inte komponerar själva har lättare att fånga helheten och kan diskutera musiken som en känsla medan kompositören har svårt att koppla bort tekniken bakom och kan värdera hela stycket efter små detaljer som "lyssnaren/konsumenten" inte hör.

Sätt ihop ett gäng personer som inte är fotografer och låt dem fritt associera kring en bild så tror jag att man ett annat resultat än om fotografer gör det.

Ojdå man kanske borde fortsätta jobba nu ;)
 
urbano skrev:
"Quality doesn't mean deep blacks and whatever tonal range. That's not quality, that's a kind of quality. The pictures of Robert Frank might strike someone as being sloppy--the tone range isn't right and things like that--but they're far superior to the pictures of Ansel Adams with regard to quality, because the quality of Ansel Adams, if I may say so, is essentially the quality of a postcard. But the quality of Robert Frank is a quality that has something to do with what he's doing, what his mind is. It's not balancing out the sky to the sand and so forth. It's got to do with intention." -Elliott Erwitt

Så sant, så sant...

Sant? Jo, kanske... Men frågan är ju om någon bild någonsin blir bättre på dålig teknik? Och om en bild tjänar på "dålig teknik" (vad man nu definerar som sådan), t.ex. kornighet, hård kontrast med urfrätta högdagrar och igensotade skuggor, är det då inte egentligen fråga om en tekniskt bra användning av "dålig teknik"? Dvs. den dåliga tekniken blir bra teknik?

För man kommer nog inte ifrån det faktum att teknisk kvalitet (som i "utförandetyp", inte som i "nivå"), komposition och faktiskt innehåll är de faktorer som tillsammans med betraktarens egna förutsättningar styr dennes upplevelse av bilden. Rimligen måste man kunna få "summan" av det slutgiltiga intrycket genom att addera alla de här komponenterna.

Heligt krig som sagt, here we go again...
 
Bild

Det jag upplever svårt med att diskutera bild i form av foto är att detta slag av bild befinner sig i ett slags gränsland. En målning eller teckning eller grafisk bild är ofta framställd utifrån en idé. Eller kanske ännu hellre det område jag känner bäst, skönnlitteratur och dramatik där jag publicerat en del. En text utgår från en vison, en idé man bygger vidare på under månader, väljer språk, som man väljer tonart till ett stycke musik. Jag formar, stryker ner, arbetar
om, söker mig långsamt fram till ett tänkt mål.

Foto känns många gånger flyktigt, tillfälligt. Vad är det egentligen man vill förmedla? Den bild man tar är ofta dikterad av impuls (?) det ser snyggt ut. Eller man ligger i sitt gömsle och tar ett antal bilder... snapshots på stan etc. - Jag upplever att det är FÅ bilder som berör i meningen: vill! Lysande undantag finns, Chartier-Bresson till exempel (stavas så?). Foto har en tendens att sakna tydlig syftning (...). Att man ofta diskuterar teknik är väl ofrånkomligt. Kameran är mer än en pensel... den är liksom ALLT. Vår tid är också så nerlusad med bild att det är svårt att fånga ögat - men det är kanske en annan diskusion.

Efter att ha jobbat mycket med text & idé känner
jag också en viss förvirring inför hur jag ska se på mitt fotograferande. Där finns något mycket sinnligt och direkt som fångar, men syftningen känns oklar för mig som är så van att arbeta med tanke & känsla i intim förbindelse. Bilden ur kameran är på något sätt "nedsänkt i nuet" mera än nuet utskuret och frilagt. Så kan man fundera...

/RL
 

Jag tror helt enkelt att om man kallar sig själv för fotograf och är väldigt intresserad av området så är det svårt att koppla bort verktygen bakom fotografierna.

Detta är inte vetenskapligt bevisat men jag tror att detta även gäller musik. Alltså att de som inte komponerar själva har lättare att fånga helheten och kan diskutera musiken som en känsla medan kompositören har svårt att koppla bort tekniken bakom och kan värdera hela stycket efter små detaljer som "lyssnaren/konsumenten" inte hör.

Sätt ihop ett gäng personer som inte är fotografer och låt dem fritt associera kring en bild så tror jag att man ett annat resultat än om fotografer gör det.

Ojdå man kanske borde fortsätta jobba nu ;) [/B]


nåt sånt tänkte jag igår, och du formulerade det så bra att jag bara skriver att jag instämmer nog i din teori:)
 
Re: Bild

HRL skrev:
Det jag upplever svårt med att diskutera bild i form av foto är att detta slag av bild befinner sig i ett slags gränsland. En målning eller teckning eller grafisk bild är ofta framställd utifrån en idé. Eller kanske ännu hellre det område jag känner bäst, skönnlitteratur och dramatik där jag publicerat en del. En text utgår från en vison, en idé man bygger vidare på under månader, väljer språk, som man väljer tonart till ett stycke musik. Jag formar, stryker ner, arbetar
om, söker mig långsamt fram till ett tänkt mål.
...
/RL
Men visst kan ett foto komma till på likartat sätt. Man tänker, provar, återvänder, provar igen... Det är bara det att tekniken har gjort bilder till dussinvara.

Dessutom tas det många foton i rent dokumentärt syfte, utan några andra ambitioner än att visa motivet så tydligt som möjligt utan risk för feltolkningar. Här på FS borde det väl egentligen inte finnas sådana bilder, men om det finns så kan jag tänka mig att det är svårt att diskutera runt dem.
 
Nej, jag tänkte mer generellt. Jag har bara hittat några enstaka av hans bilder på Google.

Skulle en tekniskt dålig bild som ändå berör genom komposition och innehåll bli sämre om tekniken blev bättre? Nej, knappast. Snarare skulle bilden bli bättre.

Kan vi enas om att definera "bra teknik" så som "rätt teknik", dvs. den teknik som ger ett lyckat resultat? Dvs. även ett Lomo-snapshot med från höften kan vara perfekt teknik om det ger rätt resultat?

Alltså: Bra teknik är sån teknik som gör bilden bättre - dålig teknik är sån teknik som gör bilden sämre.

Man kan ju inte hävda att finare korn, högre upplösning eller bättre skärpa alltid ger en bättre bild. Med andra ord är inte dessa saker nödvändigtvis "bättre teknik" även om de givetvis oftast framställs genom mer tekniskt fulländade instrument.

Om lägger det synsättet på bildens teknikkomponent så inser man att en totalt sett bra bild som vid första tanken framstår som tekniskt undermålig men som faktiskt vinner på detta och inte skulle ha något att vinna på "tekniskt sett bättre teknik", vid närmare eftertanke per definition inte alls är tagen med dålig teknik utan tvärt om med bra teknik.

Hängde alla med i hårnålskurvorna? ;-)
 
LeadHead skrev:
Kan vi enas om att definera "bra teknik" så som "rätt teknik", dvs. den teknik som ger ett lyckat resultat? Dvs. även ett Lomo-snapshot med från höften kan vara perfekt teknik om det ger rätt resultat?

Ja, det kan vi enas om!

parade.jpg


Hans bok "The Americans" är en juvel.
 
Det är väl inte tekniken som tar för stor plats, utan mer att det är svårt att urskilja bildsnacket i inläggslistorna här i forumet?!

Hur kan det bli för MYCKET snack när det är läsaren som väljer om denne ska gå in och läsa en tråd?

Som sagt, om det fanns TVÅ listor med senaste inlägg, en för de mer bildorienterade forumen, och en för de mer teknikorienterade, så skulle sådana här diskussioner aldrig uppstå.

Jag skulle besöka båda listorna, men valet skulle då bli mitt vid varje tidpunkt om det är bild-snack eller tekniksnack jag vill se just då.
 
Håller med helt och hållet!
Det finns ju ett litet problem i att man har svårt att hålla sig till ämnet, så trådar spårar ur, och det kan man väl aldrig komma bort från.
Men att enklare kunna skilja på de två olika typerna av diskussioner skulle vara perfekt.
 
Sorry. Slarvigt av mig att missa att janne avser bildkommentarer, och inte forumen.

*skäms*
 
Ja det hade jag också missat, så det som kanske kunde uppfattas som en pik var helt oavsiktligt.
 
Svaret på Jannes fråga är egentligen ganska enkelt, dom innehåller inga känslor.Dom eventuella känslor som bilderna innehåller är till största delen bevarade hos ägaren.Övervägande antal av inlagda bilder är direkta avbildningar av djur,föremål,natur,människor,kompisporträtt, semestervyer mm.mm och ofta mer eller mindre förändrade i dator.
Det går utan problem att räkna dom fotografer vars bilder konstant utstrålar känslor på en eller möjligtvis två händers fingrar.

Övriga får hålla tillgodo med att vara innehavare av en och annan
vacker,väldokumenterad,välexponerad,trevlig, rolig eller söt bild.

Mvh/Gunte..
 
Men Gunte:

Tänk så här. Du går ute i naturen och upplever en känsla inför synen av någonting... en spindel, ett landskap eller vad som helst.

Du använder kameran för att på något sätt "dokumentera" känslan.

Om du publicerar bilden för andra finns chansen att dom oxå upplever en känsla, kanske inte samma som du, men dock en känsla.

Om så är fallet är det ok för mig.
 
Arleklint skrev:
Men Gunte:

Tänk så här. Du går ute i naturen och upplever en känsla inför synen av någonting... en spindel, ett landskap eller vad som helst.

Du använder kameran för att på något sätt "dokumentera" känslan.

Om du publicerar bilden för andra finns chansen att dom oxå upplever en känsla, kanske inte samma som du, men dock en känsla.

Om så är fallet är det ok för mig.

Nu är du inne på något viktigt Janne, därför att jag tror att många av oss har ambitionen att göra precis det, men vi når inte alltid ända fram.
 
Om jag ser ett träd inspunnet i fjärilssilke (Järvafältet, en vecka sedan) och känner mig som i en skräckfilm, så vill jag ju försöka förmedla den känslan till eventuella tittare.

Därmed inte sagt att jag försöker skapa Årets Bild, utan snarare att helt sonika återskapa miljön jag upplevde på ett så korrekt sätt som möjligt.

Måste det finnas en konstnärlig idé bakom varje bild man tar för att den ska räknas som intellektuell stimulans?
Många av oss 'skjuter från höften' ungefär, när man ser saker man vill avbilda. Det är inte mindre konst för det, eller?
 
Att vilja förmedla känslan är ju en perfekt anledning att fotografera, jag håller med dig helt och hållet. Men den svåra frågan är ju "hur ska jag göra för att förmedla känslan". Att skjuta från höften ger oftast inte så bra resultat.

Bilder *räknas* väl inte som konstnärliga eller intressanta över huvud taget, de antingen är det eller inte -och det beror på vem man frågar.

Jag bryr mig ibland om *syftet* med bilden, men sällan själva idén. Ibland vill fotografen framhäva idén, men gör det med en ointressant bild. Då tycker jag det är synd att han/hon inte lyckades göra något bättre, eller om intresset för att göra en bra bild inte finns: Beskriv idén i en text i stället.
 
Galdr skrev:
Om jag ser ett träd inspunnet i fjärilssilke (Järvafältet, en vecka sedan) och känner mig som i en skräckfilm, så vill jag ju försöka förmedla den känslan till eventuella tittare.

Därmed inte sagt att jag försöker skapa Årets Bild, utan snarare att helt sonika återskapa miljön jag upplevde på ett så korrekt sätt som möjligt.

Måste det finnas en konstnärlig idé bakom varje bild man tar för att den ska räknas som intellektuell stimulans?
Många av oss 'skjuter från höften' ungefär, när man ser saker man vill avbilda. Det är inte mindre konst för det, eller?

Vad som är konst eller inte avgör som jag tänker betraktaren.

Om du vill förmedla din känsla av att vara i en skräckfilm skall du göra det och det är ett hur gott syfte som helst.
 
ANNONS
Götaplatsens foto – en riktig fotobutik.