Jag har tidigare ondgjort mig över placeringen av avtryckaren på de första A7-kamerorna, och tycker att Sony fått till ergonomin mycket bättre i II
rna. Jag hävdar fortfarande med bestämdhet att så är fallet, men Sten-Åke påpekade att folk inte brukar klaga på Leicas ergonomi trots att avtryckaren sitter där den sitter. På moderna Leica tycker jag den sitter bra där, och eftersom kameran saknar handgrepp (vilket i sig inte är optimalt) finns inte så många alternativ.
Nu har jag dock fått låna två Leica som jag ska försöka fotografera med under ett par veckor. Båda laddas med film, och den ena kom ut på marknaden 1984 och den andra 1932. Den
nya kameran är jättelätt att använda, men den äldre - en Leica II där det här exemplaret är tillverkat just 1932 - är ett under av oergonomi (om det nu finns ett sådant ord). Hittills har jag inte ens lyckats ladda den med film (har en massa gammal utgången film att öva med) utan att den går av eller fastnar i slutaren
Placeringen av avtryckaren är inte det minsta optimal, och förbättras inte av att det sitter en frammatningsratt som är högre i vägen. Kameran har två sökare; en för att ställa in skärpan och en för att komponera bilden. Den är anpassad för 50mm brännvidd, och vill man använda något annat måste man haka på en tilläggssökare. Slutartiderna går att variera mellan 1/20s och 1/500 del. Behöver man längre slutartider måste man skaffa sig en Leica III i stället, vilken har en extra ratt för långa slutartider.
Objektivet är kul. Det går att skjuta in i kamerahuset, och är alltså på så sätt en föregångare till exempelvis Sonys kitzoom till APS-kamerorna. Kameran som sådan brukar räknas som den första småbildskameran, så det är alltså den första spegelfria fullformatskameran (om man nu bortser från de speglar som behövs för mätsökarfokuseringen).
Jag ber om ursäkt för en lång utvikning, men poängen är att hur mycket vi än klagar på Sonys ergonomi så är det trots allt bättre än förr (om än inte lika vackert)
.