Sten-Åke Sändh
Aktiv medlem
Bra att du nämner det, jag tänkte nämligen i dom banorna själv. Som jag sagt i ett tidigare inlägg, när man hanterar en Zeissoptik känner man riktigt vilken otrolig fin kvalité och precision det är i dom gluggarna.
Jag har varit inne och läst lite om ovan nämnda super-tele gluggar och när man läser att höljet i vissa är delvis (!) tillverkade i metall, då börjar i vart fall jag undra lite. Jag menar, vi talar om gluggar som ligger i spannet 100 000:- och däröver =0.
Det märkliga är ju inte att top of the line är top of the line utan att konsumentobjektiv från snart sagt alla leverantörer på 70- och även 80-talet hade en mekanisk precision man bara kan drömma om idag när det gäller konsumentoptik. Jag har aldrig använt Nikon eller Canon, men jag har haft objektiv från Olympus, Pentax, Minolta och Konica och jag har fortfarande kvar de flesta och de funkar utmärkt fortfarande med mina Sony-hus och levererar inte sällan bättre nu därför att fokuseringshjälpmedlen är mycket bättre än de snittbilds- och mikrorastermattskivor man var hänvisad till på den tiden och som Nikon och Canon-folket fortfarande dras med när de vill använda ljusstarka manuella objektiv.
Varför är det så svårt att göra nya konsumtionsobjektiv med hög precision i dessa automationens tidevarv? För mig är faktiskt det obegripligt. Den kit zoom som följde med min KonicaMinolta D7D föll bildligt talat isär efter bara en månads användning. Skruvarna lossnade som höll linspaketet på plats. Inte mycket bättre var de som följde med Sonys tidiga konsument och entusiasthus. Jag tycker det är konstigt att konsumenterna accepterat dessa grava försämringar. För det handlar ju inte om att man inte kan, för det kan man faktiskt. Sonys nya E-mount-objektiv för konsumentmarknaden är dock lyckligtvis klart bättre mekaniskt än många som gjorts för gamla A-mount.