Prestationsångest

[evoke]

Vet inte om detta är rätt forum men jag hittade inget direkt bättre.

Jag är långt ifrån någon proffsfotograf eller ens avancerad amatör, bara en helt vanlig kille med ett intresse för natur, foto osv.
Köpte nyligen ett nytt objektiv till min kamera, för att jag ville fotografera fåglar och natur.

Jag upplever emellanåt att kameran och fotograferandet blir något jobbigt i min tillvaro. Som om jag får prestationsångest så fort jag har med mig kameran, och kan inte riktigt bara njuta av naturen. Tankarna går bara på att få den perfekta bilden och jag tycker jag missar mycket av att bara vara närvarande i nutet och njuta av naturen. Pga detta får jag ofta för mig att sälja kameran och nyss har den legat i gaderoben i ett år utan att jag använt den. Tills nu senast då jag bestämde mig för att skaffa nytt objektiv.
Jag undrar om någon känner igen sig i detta och har några bra råd på vägen för vad man skall göra när man helt tappar motivationen och ser fotograferandet som ett "tvång"
Just nu är jag inne på att fota fåglar, men det var inte riktigtg som jag hade tänkt mig.. hade mer tänkt att vandra runt och fotografera spontant men lärde mig snabbt att det krävs en helt annan teknik, nämligen att sitta i gömsle i flera timmar framför en matning. Inte rikigt det jag ville från början.
jag vet att det bara är mitt malande sinne som spelar mig ett spratt men det är skitsvårt när man väl står där och bara lessnar på hela situationen.

 

[ztenlund]

Hmm, tycker mig ha motsatt problem. Känner mig inte alls tvingad att ta en enda bild så ibland kan jag ha kameran med mig och inte ta en bild eller bara någon enstaka. Inget mer med det, tycker jag.

Om du vill gå runt och plåta spontant så kanske du helt enkelt är ute efter fel genre? Det kanske är något helt annat som egentligen är det du vill plåta, fast du inte kommit på det än?

Nu är jag definitivt ingen fågelfotograf, men det är inte omöjligt att komma nära en del fåglar bara genom att vara ute och gå. Nu på våren är det ju synnerligen uppenbart när det pips och sjungs mest överallt. Du kanske inte måste plåta den skyggaste mest sällsynta fågeln?

Nedanstående hackspett är tagen för några år sedan med en Powershot A95. Den har, tro mig, inte mycket till tele. Visserligen är den beskuren en hel del, men hade jag haft en kamera med tillstymmelse till tele så hade saken varit biff.

Änderna är förvisso väldigt tama av sig, men bilden är tagen med en fast 35:a på DX. Lite beskruren men inte så fasligt. Var inte direkt ute efter att plåta änder, men när de låg där när jag gick förbi så kunde jag inte låta bli att smyga mig på dem.

 

[wfrank]

Hehe. håller med en hel del. Har förköpt mig på utrustning sen ett år och vill att varje fototillfälle ska generera häpnadsväckande bra bilder. Men så är det ju inte. Här på FS finns det otroligt mycket bra bilder från amatörer och även proffs. I bästa fall skjuter man nåt "ok" emellanåt. Då får man vara glad. Det roliga är väl att det finns så många olika sätt att fota, så många olika tekniker eller "konstformer", och inte minst genrer inom efterbearbetning. Själv väntar jag på tillfället att skicka iväg nåt till en canvas 100x100 cm el.dyl för att pryda hemmet. Den sporren får räcka, för nån Brutus Östling kommer de flesta av oss aldrig bli ändå. Men nog kan man få till en och annan bra fågelbild, även utan gömsle, som kanske platsar på väggen. Det behöver ju inte vara canvas

 

[Gunnar-E]

Kan inte gömsle ändå vara något för dig. Då sitter du still på samma plats så länge du vill och behöver inte stressa runt i jakten på den fantastiska bilden. Händer det inte något framför ditt gömsle så kan du kanske koppla av och njuta av naturen, t ex en tidig morgon då dagen vaknar.

Ett annat sätt kanske kan vara att inte lägga upp bilder här på FS. Det är lätt att det blir en tävling i antalet kommentarer istället för sköna naturupplevelser, något som kanske påverkar din glädje som fotograf.

Behåll dina bilder för dig själv, det finns andra saker som du kan göra med dem. Gör en årskalender till dig själv och dina nära (julklapp). Skaffa en hemsida, men skippa t ex gästbok eller andra ting där du bli missnöjd om ingen skriver. Skriv ut och rama in. Bilder som du sedan byter ut då och då.

/Gunnar

 

[Grimmer]

Själv känner jag ofta att "varför plåtar jag en massa bilder som ingen annan än jag själv tittar på?" Om 20 år är det ändå bara familjebilderna som man tittar på oavsett kvalitén och då är det ingen alls som tittar på mina "fina" bilder, vad är nyttan?
Från början var mitt mål endast att kunna ta fina familjebilder men sen urartade det. Allt för mycket tid går åt till detta och jag försöker att trappa ner. Numera tar jag med mig kameran men tar bara upp den om det är något speciellt, dvs låter den många gånger ligga orörd.
Det är lätt att bara se omvärlden via sökaren, precis som det är lätt att bara titta på stigen istället för att höja blicken, suga i sig dofterna och njuta av naturen. Man måste med jämna mellanrum stanna upp i livet och bryta gamla vanor, ifrågasätta sig själv, annars så tappar man så mycket.

Mitt råd:
Ta med dig kameran men ta inte upp den i onödan. När du ändå tar upp den så ge den 100% och stoppa ner den sen. Trots allt så har du en kamera i huvudet också, det går ju att berätta en bild! :O)

 

[JKay]

En sak jag upplevt, då och då, är att om jag INTE kameran med mig så blir kommentaren: "Fan, det där hade varit en perfekt bild! Varför tog jag inte med kameran?!"
...nästa gång smyger man med kameran och då säjer jag till mig själv: "Fan, numera ser jag allt i bilder och upplever inte intrycken/naturen/platsen som det/den/den är!"

Antiklimax alltså. Vad göra? Ja, jag TROR att när kameran väl är med så ska man göra som föregående talare sa: Ha den med men sätt ingen press på att den MÅSTE upp.

Annars får du väl försöka ta dig tillbaka till stunden när det var skoj att plåta igen för det låter som att du tappat "roligheten" när du ger dig ut för att plåta, om än på spontan basis.

 

[JessicaW]

Ååå, jag har så gott som alltid prestationsångest. Men det härstammar nog i att jag är så fullkomligt ointresserad av allt tekniska kring fotografering. Jag VET att det är viktigt att kunna allt om ljus, bländare och shit, men det om något ger mig prestationsångest. För seriöst, hur roligt är det, egentligen? Så jag har börjat strunta i alla "regler" och skapar på känsla.
Du får börja att leva med kameran och inse att det perfekta bilden inte alltid kommer. Men jag förstår precis vad du menar, för varje plåtning jag gör så måste jag göra nästa bättre, annars har jag "misslyckats". Vilket är ett galet tänk egentligen.
Men försök släppa alla tvång och bara ha roligt med kameran. Kanske någon gång skissa upp vad du vill använda bilden till och hur den skall se ut och jobba fram till ett mål, men utan att tvinga fram det. Det är kul att plåta. Oftast

Vet inte om detta är rätt forum men jag hittade inget direkt bättre.

Jag är långt ifrån någon proffsfotograf eller ens avancerad amatör, bara en helt vanlig kille med ett intresse för natur, foto osv.
Köpte nyligen ett nytt objektiv till min kamera, för att jag ville fotografera fåglar och natur.

Jag upplever emellanåt att kameran och fotograferandet blir något jobbigt i min tillvaro. Som om jag får prestationsångest så fort jag har med mig kameran, och kan inte riktigt bara njuta av naturen. Tankarna går bara på att få den perfekta bilden och jag tycker jag missar mycket av att bara vara närvarande i nutet och njuta av naturen. Pga detta får jag ofta för mig att sälja kameran och nyss har den legat i gaderoben i ett år utan att jag använt den. Tills nu senast då jag bestämde mig för att skaffa nytt objektiv.
Jag undrar om någon känner igen sig i detta och har några bra råd på vägen för vad man skall göra när man helt tappar motivationen och ser fotograferandet som ett "tvång"
Just nu är jag inne på att fota fåglar, men det var inte riktigtg som jag hade tänkt mig.. hade mer tänkt att vandra runt och fotografera spontant men lärde mig snabbt att det krävs en helt annan teknik, nämligen att sitta i gömsle i flera timmar framför en matning. Inte rikigt det jag ville från början.
jag vet att det bara är mitt malande sinne som spelar mig ett spratt men det är skitsvårt när man väl står där och bara lessnar på hela situationen.

 

[atotowi]

Mitt trick är att packa lika mycket matsäck som fotoutrustning. I utrustninge finns även en liten hopfällbar 3-bent "pall" att sitta på. Så går jag ut och letar motiv oftast blommor, svampar, rötter och stenar (som inte är så rörliga). Stannar sitter ner tömmer upp en kopp te och njuter. Går en sväng runt motivet, Ställer koppen kryper för att kolla en ny vilnkel. Smuttar lite på koppen, tar fram stativet osv ... Ni börjar förstå, det tar tid. Men jaghar inte bråttom jag njuter av att vara ute och titta på naturen.
Efter en tur på 5-7 timmar har jag tagit 30 bilder inkl en del alternativa exponeringar.
Så jag springer inte runt med kameran och skjuter 200 bilder på alla backsipporna utan vandrar runt med en kopp te eller liknande och väljer den som verkar ha bäst potential.

 

[Kijana]

Ååå, jag har så gott som alltid prestationsångest. Men det härstammar nog i att jag är så fullkomligt ointresserad av allt tekniska kring fotografering. Jag VET att det är viktigt att kunna allt om ljus, bländare och shit, men det om något ger mig prestationsångest. För seriöst, hur roligt är det, egentligen? Så jag har börjat strunta i alla "regler" och skapar på känsla.

Det är lika roligt som att med hjälp av ordföljd och stavning kunna få ihop en mening så att den blir begriplig. Alltså ingenting jag går och tänker på dagligdags. Teknik har inget med regler att göra. Däremot är den en hjälp när man vill genomföra en bildidé och vill ta en lite kortare väg än den tekniklösa.

Men till huvudfrågan. Har funderat på om inte grunden till din "prestationsångest" är att du på något sätt måste försvara att du köpt en kamera, och att den kanske också kostade en slant. Med försvara menar jag att du måste ta bilder på en viss (konstnärlig) nivå för att kameraköpet i dina ögon (och vad du tror, även i omgivningens) ska kunna anses vara en godkänd investering.

Visst är det kul med bilder som blir bra, men innehavet av en kamera betyder ju också en del andra glädjeämnen. Som att man kommer ut i skog och mark, kanske lär sig sånt som man inte lärt sig annars, att man träffar personer utanför de vanliga umgängeskretsarna och kanske även någon att dela livet med.
Förhoppningsvis är de tillräckliga skäl för att du ska tillåta dig att njuta av fotograferandet.

 

[JessicaW]

Nja, jag tror mer att min prestationsångest också grundar i att jag är livrädd för att bli som gamla stofiler som inte utvecklas alls. Jag är rädd för att stanna på en medelmåttig nivå och aldrig bli något. Min stackars kamera är snart lika gammal som jag tror jag Jag vet inte, men jag vill alltid vara på topp liksom, och även om jag vet att det inte är möjligt så ligger det kravet och gnager. På gott och ont!

Det är lika roligt som att med hjälp av ordföljd och stavning kunna få ihop en mening så att den blir begriplig. Alltså ingenting jag går och tänker på dagligdags. Teknik har inget med regler att göra. Däremot är den en hjälp när man vill genomföra en bildidé och vill ta en lite kortare väg än den tekniklösa.

Men till huvudfrågan. Har funderat på om inte grunden till din "prestationsångest" är att du på något sätt måste försvara att du köpt en kamera, och att den kanske också kostade en slant. Med försvara menar jag att du måste ta bilder på en viss (konstnärlig) nivå för att kameraköpet i dina ögon (och vad du tror, även i omgivningens) ska kunna anses vara en godkänd investering.

Visst är det kul med bilder som blir bra, men innehavet av en kamera betyder ju också en del andra glädjeämnen. Som att man kommer ut i skog och mark, kanske lär sig sånt som man inte lärt sig annars, att man träffar personer utanför de vanliga umgängeskretsarna och kanske även någon att dela livet med.
Förhoppningsvis är de tillräckliga skäl för att du ska tillåta dig att njuta av fotograferandet.

 

[linnean]

Två tankar

Jag känner igen mig ganska väl i det du skriver, men inte i mitt fotande, utan i andra kreativa processer,som när jag skriver eller tecknar. När jag skriver tänker jag att det jag skriver måste passa en nobellpristagar och när jag tecknar jämför jag mig alltid med andra som är bättre. Ett knep jag lärt mig är att försöka skriva dåligt. I ditt fall, ta en dålig bild. Fotar du digitalt kan du ge dig själv ett antal bilder du MÅSTE ta.
Min andra tanke är det tekniska. Inspirerar det dig, så ge dig själv skoluppgifter, tex ta bilder med kort skarpedjup, stor bländare, eller bilder med rörelse. Om det tekniska hämmar dig, skit i det. Det är faktiskt inte fel med auto. Själv fotar jag mycker på bländarprio.

 

[cakon]

Jag tror att för att man överhuvud taget ska kunna upprätthålla intresset för fotografering så måste man ha andra intressen som man kombinerar fotograferingem med. Är man inte intresserad av natur och t.ex. fåglar så blir det väldigt svårt att få till den där bilden man så gärna vill få till. Det är svårare än man tror att fotografera djur och därför måste man många gånger vänta ut motivet. Detta är naturligtvis olidligt tråkigt om man bara är fotointresserad men saknar intresse för själva motivet. Det är bättre att satsa på att fotografera sådant som man är intresserad av. Då blir det genast mycket roligare.

 

[Lucanus]

Själv känner jag ofta att "varför plåtar jag en massa bilder som ingen annan än jag själv tittar på?" Om 20 år är det ändå bara familjebilderna som man tittar på oavsett kvalitén och då är det ingen alls som tittar på mina "fina" bilder, vad är nyttan?

:O)

Jag och många andra hade nytta och glädje av att titta på dina bilder. Så både du Magnus, Staffan (Evoke) och alla ni andra fortsätt och fota jag vill se mer!!!
//Stanislav Snäll

 

[loidor]

Jag hade prestationsångest, vilket resulterade i att min då nyinköpta 350D inte användes mer än fem-tio gånger på bortåt tre-fyra år. Sälja ville jag inte, för jag älskar ju foto. Men det var nåt som inte klickade riktigt. Så jag tänkte tillbaka på vad jag gillade med foto innan jag köpte den, och kom fram till att det var begränsningen i film, att bara ha ett bestämt antal bilder till mitt förfogande, att först kunna se resultatet efter framkallning, att därmed vara tvungen att göra rätt direkt. Mer "I did it on purpose".
Nu använder jag digitalkameran ibland, men oftast är det film som gäller. Toycams och 30-talspockets. Har sett en 135-TLR som jag är riktigt sugen på, då det blir ännu mera pyssla och ställa in och "I did it on purpose"-foto.

Och när jag tröttnar på det åker en hålkamera fram. Mer laglöst än så kan det inte bli.

Så, sammanfattning. Gör ett försök med film. Backa från spegelreflexer för stunden, skaffa en engångskamera. Lek bara. Så kanske inspirationen återkommer och prestationsångesten försvinner.

 

[atotowi]

Jag är inne lite på samma sak som "loidor" att inte ta för många exponeringar utan jobba igenom varje bild. Det är lätt att dra iväg en massa exponeringar när fotograferar digitalt. Men jag kom ifrån det genom att ta med fika och på så sätt tvinga mig att ta tid vid motivet. Hinna både fundera på exponering och komposition.