Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Pinsamt att fotografera?

Produkter
(logga in för att koppla)
KG borde tänka på upphovsrätten, visst får han fotografera förstasidorna på tidningar men däremot inte publicera dem...




[ :) ]
 
Nu har jag nog funnit bot på mitt "problem"! :) Igår köpte jag ett 50/1.7 och med den på kameran så blir *ist DS nästan som en kompaktkamera! *hehe* Ett otränat öga skulle nog inte kunna se skillnad på den och på en A2 tex... :) Dock väger den lika mkt då 50/1.7 väger lika mkt som kit-objektivet ungefär.
 
Håller absolut med att det känns pinsamt ibland. Jag fotar mycket sånt som andra kanske inte gör, tex rost och flagnande färg m.m. Jag har hittat en bakgård på en firma i Stockholm dit jag brukar åka och plåta gamla tunnor, cisterner etc och varje gång känns det som om gubbarna som står där och lastar tycker att jag är en riktigt konstig kuf (det kanske jag är också) men det går lite lättare för varje gång :)
 
mipert skrev:
KG borde tänka på upphovsrätten, visst får han fotografera förstasidorna på tidningar men däremot inte publicera dem...

Får jag ju, eftersom jag fotat av löpsedlar på väggar som är placerade utomhus i jätteoffentlig miljö.
 
Var nyligen på resa och märke då att det var mycket lättare att ta kort i utlandet. Träna där så kanske det blir lättare hemma sen.

(jag tycker det är _väldigt_ svårt att ta kort av människor och kunde därför lägga märke till skilladen)

hej/Johan
 
Jag brukar också fota rost och gamla tunnor. Gamla tunnor har aldrig något att invända, verkar enbart lyckliga, tycker jag.
Till hjälmfrågan...missade för ett par år sedan att köpa en silverhjälm när jag skulle ut och hämta posten. På halva vägen (3 m) flög jag som en torped mot vår parkerade bil. Ambulans till sjukhuset iförd nackkrage, inlagd för hjärnskakning, fick sys under ögat och sen behandlad för ev. wiplashvariant. Stack några veckor senare till Lissabon på några dagar. Tyckte jag fick till en del ganska bra bilder...tror själv det berodde på omskakningen och hjälmbristen.
Fortsatt tips i den blyga frågan: Känn dig som fotografernas fotograf eller snäppet under.
/Ulla
 
mipert skrev:
Tipset från mig när det känns pinsamt att fotografera, se dig själv i rollen som fotograf. Du är på uppdrag av Wallpaper att fånga ”editorials”, stämningsbilder som ger en känsla av stadens puls.

Så gör jag när jag fotograferar främmande människor.

Ja, det bästa är kanske att verkligen gå in för att vara fotonörd. Alltså vara så uppslukad av fotograferingen och de bilder man vill ha att man inte märker eventuella frågande blickar och menande miner från omgivningen.
Jag tycker i alla fall att det fungerar jättebra.
 
Vänd på situationen

Jag vet inte om något skrivit det ännu, men vänd på situationen. Hur uppfattar _du_ någon som fotograferar? Se, en person som gillar att fotografera! Kul!


Det viktigaste är att man är väldigt sensibel och lyhörd. Lyssnat på folk, och uppfattar vad de känner. Sedan är det bara att köra!

Mvh /Peter - som naturligtvis trampat i klaveret. Men lärt sig lite utav av det! ;-)
 
mandomsprov

Be att få ta allas porträtt i en hel tågvagn. Fixar du det så har du inga hinder kvar. Se till att göra alla porträtt bra utan att slarva!
 
snysop skrev:
Har stött på ett nytt "problem" i mitt fotande. Jag vågar inte riktigt fotografera "vad som helst", "var som helst" och "vem som helst". Jag tycker att det är lite "pinsamt" eller påträngande på något sätt. Det känns som att folk "tror att jag tror att jag är något" bara för att jag springer runt med en kamera som inte är liten, silvrig och nästan osynlig.

Som ett exempel, igår var jag på Båtmässan här i Göteborg, men jag "vågade" inte/"kunde inte med" att fotografera innuti båtarna. Hur många är vi som känner samma sak?

/Karin - attans, jag får köpa ett mega zoomobjektiv så jag kan stå en kilometer för att fota det jag vill.... ;) *hehe*


Jag känner likadant. Vet inte om jag överskattar min egen betydelse här i världen ( hur många bryr sig egentligen?)

Men om man ska se det positivt: det kan bli lite kreativt också, därför att man (jag) oftast tar mig till ställen där det inte är några människor. Kanske man inte gjort annars. Men visst blir det lite störande om det blir en begräsning, man vill fota något och så "kan" man inte det för att det råkar vara folk där
 
Är det inte lite typiskt Svenskt? Jag känner i alla fall att jag inte vill besvära andra människor. Be att få ta en bild på dem, fotografera i båtar så att de inte kan gå och titta som de vill utan måste vänta tills jag är klar.

Men det går att öva bort. När jag flyttade till Stockholm blev jag tvungen att öva bort hänsynen till andra fotgängare, fick ju sicksacka flera mil mellan de som borrade ner blicken i trottoaren och ångade på.

Jag ställde mig på centralen mitt i strömmen av människor och höjde kameran helt kallsvettig. Det blev bilder utan att någon reagerade, inte så bra men jag kom en bit över tröskeln i alla fall. Tänker nog fortsätta den övningen lite då och då.
 
Jag kanske upprepar mig, har ingen aning...
När jag fotar någon invandrare, ev någon jag känner eller så...då säger de TACK! Känner de sig uppmärksammade och nöjda att jag vill fota dem? Fotar jag enstaka personer och jag planerar att ha dem på nätet eller på en utställning, då berättar jag det, eller frågar i efterhand.
Fotar jag människor i grupp eller på mycket långt håll så blir det lite annat, tycker jag.
Men okej nu gällde det att våga...
Man får gå in i rollen som fotograf (låtsas lite...) Efteråt kan man sen förklara ex.vis att: Du stod i ett sånt bra ljus...en härlig vinkel...perfekt mot den bakgrunden...osv.
Man får se till att man inte har egna bekanta, eller halvbekanta som står och iakttar vad man gör...Tänk om de tror, att man tror, att man är något!! ;-)
Men ett dilemma för mig... att fota en person med annan hudfärg är knepigare, tycker jag. Man /jag är rädd att de skall tro att jag fotar dem för att de är av annan hudfärg...jag vill fota dem för att jag ser något vackert.
Men fotade en kille /med annan hudfärg/ på tåget häromdagen som satt mitt emot mig. Då kändes det naturlig att fråga (var på mitt tuffa humör)...men eftersom jag frågade i förväg så blev han inte riktigt naturlig. Men man får samla kraft för att våga. Jag har konstaterat att man bara kan få ett NEJ! Man måste vara förberedd på detta... Det upprepar jag alltid för mig själv...du kan få ett nej... /Ulla
 
Gör som jag
Jag tänker på vad min far alltid säger: "Jag är bara en bondlurk från landet som inte begriper bättre"
Då kan man göra vad man vill. (Alltså motivera för dej själv: Jag kan det här och jag bryr mig inte ett smack om andra tycker att jag är underlig för jag kommer i alla fall aldrig att träffa dom igen, jag kan, jag vill!)
När någon tar kort på mig blir jag ju bara smickrad, "Är jag värd att slösa film/minneskortutrymme på, det finns ju 500 personer här", och så tror jag att många tycker.
Skulle nån bli sur så är de väl bara att ta bort korten (medan dom ser på) och fortsätta med nästa person.
Lite glatt humör, lite humor och lite respekt löser det mesta för det mesta.
 
Ett knep jag använder mig av, är att istället för att använda supertelet och fota på en kilometers avstånd, istället använda supervidvinkeln. Fördelen är att med vidvinkeln behöver man inte rikta kameran mot någon enskild men man får ändå med personen i bilden.

Jag tycker inte folk verkar känna sig lika "kränkta" då.
 
There's a flip side to that coin.

Vindvinkelobjektiv måste ofta riktas något nedåt om man från stående vill täcka in en person från topp till tå. Om man kombinerar detta med en vidvinkelzoom som blir längre när man zoomar ut till vidvinkel (t.ex. Canon och Sigmas 24/28-70 2.8-gluggar) och kvinnligt motiv så är blir det ett recept på katastrof... ;-)
 
ANNONS
Götaplatsens foto – en riktig fotobutik.