Har gått igenom diskussionen och förstår de som känner sig något blyga...eller obekväma (uttjatat ord kanske). Har själv fotat några år och känner mig trygg med en kamera i näven eller dinglande på bröstet. Jag tror att jag började med att låtsas vara en fotograf alltså kröp in i en roll, ett jobb (som det ibland blev). Det är ju ingen omkring som egentligen har tillgång till resultatet...om bilderna blivit bra. Alltså man behöver inte betygsättas. Har suttit vid bardiskar och inväntat någon musikartist och då har kameran varit ett bra sällskap. Man kanske planerar fotandet i förväg och ser intressant grubblande ut (har ej kollat, men kan ju få en skön, lite småtuff känsla...här sitter jag och är på väg att fixa ett fotojobb...kanske får sälja nåt osv...)
När jag har fotat enstaka människor relativt nära, så kanske jag har tagit en bild och frågar sedan. Kanske jag berättar vad jag vill använda bilden till...kanske får en adress osv...
Även en del artister som man tror blir fotade lite då och då, kan bli intresserade att få kika på de ev. bilderna.
Men man får ju räkna med att bli nobbad och får ta detta. Utomlands och på längre avstånd får det vara okej tycker jag.
Mitt tips alltså: Fantisera, kryp in i en fotografroll (ingen vet ju om du kommer att bli ett stort namn så småningom), njut och ha det kul.
Som någon skrev...ens anhöriga kan ju tycka att man borde lämna kameran hemma någon gång och inte svansa omkring med den.
Men tänk om man missar en kanonbild! Det törs man ej riskera! ;-) /Ulla
?
