Pinsamt att fotografera?

[MK71]

Jag brukar göra som så att jag låtsas att jag skall ta ett självporträtt av mig, ställer upp stativet och riktar kameran mot det "jag egentligen vill fota". Sedan trycker jag på avtryckaren och springer fram och ställer mig framför kameran samtidigt som jag tyst för mig själv räknar ner... Ettusennio, ettusenåtta, ettusensju, ettusensex, ettusenfem, ettusenfyra, ettusentre, ettusentvå, ettusenett, sedan sätter jag mig fort som fasen ner på huk och låtsas knyta ena skosnöret, samtidigt som kameran då exponerar den bild "jag egentligen vill fota"... Det brukar funka himla bra faktiskt, gäller bara att man har skor med skosnören, annars kan folk börja ana oråd...

 

[AronAkesson]

Mitt problem är snarare tvärt om, jag tar kort på allt och alla och tycker att det är jättekul, till skillnad mot de kompisar jag har med mig som tycker det är pinsamt! Fotonerna är fria!!

 

[PerFogelberg]

Maria: Det måste vara ett nöje att se dig fotografera.

 

[Chasid]

Nueva Problema!

Personligen så har jag inga problem med att fotografera människor på stan, problemet för mig är nog snarare att jag är lite för närgången ibland med mitt 16 mm. Vid gatufotografering så vill jag vara mitt i händelsen och inte stå brevid med "kikare" och plocka motiv, visst händer det att jag använder tele men jag vill fortfarande att de som blir avbildade ska vara fullt medvetna om mig och därigenom ge dem möjligheten att opponera sig om de vill.

Det jag tycker är pinsamt är att ta uppställda familjebilder, samt en del uppdragsbilder, skarpa fina avbildningar av givna motiv, det har faktiskt hänt en hel del gånger att jag har tackat nej till luckrativa jobb på grund av detta...

 

[MK71]

Re: Nueva Problema!

Chasid skrev:
det har faktiskt hänt en hel del gånger att jag har tackat nej till luckrativa jobb på grund av detta...

Jag har då aldrig tackat nej till något fotojobb. I och för sig har jag heller aldrig blivit anlitad... Men om jag skulle bli det så skulle jag inte tacka nej. Jag kan ju alltid använda mig av min "självporträttsteknik" om det skulle röra sig om några "luckrativa jobb"...

;-)

 

[Joakim A]

Känner samma sak när jag är med plugget (Stockholms Universitet) och ute och reser eller så.. alla stirrar som om jag vore en total idiot + att lektorerna alltid ska påpeka något som har med kamera att göra.

Nu börjar man vänja sig, men det kommer alltid gliringar från folk..

// Jocke

 

[snysop]

Ja, man känner sig lite nördig av någon anledning... Varför skall man behöva känna sig nördig när man fotar? De flesta som fotograferar lyckas ju se det vackra i "fula" saker eller i vardagliga ting...

 

[T-Max 400]

Det är bara en mental tröskel att komma över, in och invadera personers sociala sfär.

Tagit massvis med "påträngande" bilder när jag hade småbild och en 20-35:a, så som Mikael Good nämner.

Blivigt lite ovan nu när jag haft en mamiya 6 i några år, undvikit de värsta gatustriderna pga att kameran var lite svårjobbad.

Kommer köra 20D och 16-35 nu, med samma stil som innan - höftskott utan att titta i sökaren.

Inte för att kunna slinka undan obemärkt utan för att hinna ta en bild innan alla blir stela med sina "cheese"-miner...

Mvh

 

[wsaar]

Tror osäkerheten många gånger bygger på att man inte har en klar eller lättförklarlig orsak till varför man håller på. Själv kan jag tycka det är lättare att ta meningslösa träningsbilder på döda objekt, men när jag påverkar andra människor känner jag mig skyldig att ha en bra idé för verksamheten.

 

[Michael Katona]

Ta för sig

Jag förstår din rädsla Karin. Den är naturlig. Man känner kanske en viss respekt för andra eller för vad andra skall tänka. Ett tips är att vända på det hela och tänka vad betraktaren av korten skall tänka eller kommer att tänka. De känner oftast inte till historien bakom en bild utan ser den med nya fräscha ögon. Så för att få en bild på Anja Pärsson som kikar rätt in i ditt objektiv så måste du ropa högst bland alla fotografer. ANJA SE HIT!! och har du tur så kikar hon åt ditt håll. Så nästa gång du ser något du skulle vilja fota. Våga fråga personerna om de vill vara med, eller våga ställa dig mitt på torget och fota duvorna. Ta för dig....annars gör någon annan det :-D

 

[snysop]

wsaar skrev:
Tror osäkerheten många gånger bygger på att man inte har en klar eller lättförklarlig orsak till varför man håller på. Själv kan jag tycka det är lättare att ta meningslösa träningsbilder på döda objekt, men när jag påverkar andra människor känner jag mig skyldig att ha en bra idé för verksamheten.

Tror faktiskt att du har rätt i det! Om man är ute på ett uppdrag så är man mer eller mindre tvingad till att fota i vissa miljöer etc. Och automatiskt så känner man nog att man faktiskt har "rätt" till att göra det. Men när man som jag, fotar för att man själv vill det så blir det en annan sak... konstigt.

 

[Liax]

Saken handlar väl om självförtroende i grunden vilket flera redan nämnt. Det gäller att våga ta sina bilder helt öppet utan att se osäker eller nervös ut. Risken finns att folk blir nervösa och känner obehag om fotografen ser "skum" ut. Man måste "äga" situationen och uppträda utan tvekan. Gör man det är det relativt lätt, människor bryr sig mindre än vad man tror.

Jag har nästan aldrig problem med att fotografera på stan eller bland människor, men det har krävts lite övning och tankearbete för att nå dit. Bland annat har jag några knep som jag använder om det skulle ta emot.

Ibland föreställer jag mig att jag är utsänd av en stor tidning och att det är viktigt att jag tar bra bilder. Det är mitt jobb helt enkelt. Och vilken fotograf från, låt säga National Geographic, skulle fega för att ta bilder bland människor?

Jag brukar också tänka på några av mina favoritfotografer, typ Bresson, och konstatera att han aldrig skulle ballat ur för en bra bild. Alltså gör inte jag heller det.

Sista knepet kallar jag för "vem fan bryr sig?". Med det menar jag att man inte ska förstora upp situationen till mer än vad den är. Vem fan bryr sig om jag jönsar omkring med min kamera en stund? Förmodligen ingen!

/Joakim

 

[paco]

Smygvarianten är absolut sämst. Det blir bara ännu värre om någon konfronterar dig med frågor. Man ska inte skämmas för att man fotar okända människor.

Jag åkte med en gammal spårvagn idag och passade på att ta lite detaljbilder innan de gamla vagnarna försvinner. Det är klart att folk reagerar på en kamera, men ingen har sagt nåt än så länge.

 

[jkene]

Jag har, eller hade, samma problem som du. Jag tog mig dock samman och tillbringade några timmar på Köpenhamns centralstation och fotograferade okända människor. Redan efter några bilder släppte det, och nu tycker jag inte längre att jag har några större problem med det. Det verkar bara vara något man ska "träna bort". Som några har nämnt tror jag en stor "proffsliknande" kamera är bra och inget smygande. Pang på med ett leende bara. Börja någonstans där det rör sig mycket folk.

 

[gitte edelman]

Re: Blir bättre med åldern..tror jag..

Benganbus skrev:
Inget bra tips kanske, men tror det blir bättre med åldern!

Jäklars! Hur f-askat gammal måste man bli???
Ska jag vänta tills jag går med enbensstativ - för eget behov?
/Gitte

 

[T-Max 400]

paco skrev:
Smygvarianten är absolut sämst. Det blir bara ännu värre om någon konfronterar dig med frågor. Man ska inte skämmas för att man fotar okända människor.

Beror väl på varför man smyger. Inte går väl en naturfotograf fram till rådjuren och frågar om han/hon får fotografera dem - då är ju bilden borta.

När väl bilden är tagen kan man förklara syftet.

Men visst, smygfotograferar man för att man skäms så är det en annan femma. Då har man något att jobba på.

Mvh

 

[MattiasL]

För mig funkar en mindre systemkamera bäst, tror jag. Kompakt känns ofta lite oseriöst när man tänker sig genom andras ögon, och stora åbäken kan verka påträngande. Av mina kameror tycker jag Nikon FA med normaloptik känns bäst att jobba med, när det gäller att plåta folk på stan. Viktigt att man kan reglagen utan och innan så man inte sitter och micklar med det för mycket innan man tar bilden.

När det gäller andras syn på att man plåtar underliga saker finns bara ett sätt: Erkänna för sig själv att fotografer är underliga. Och man får vara underlig.

 

[gitte edelman]

PerFogelberg skrev:
Gatufotografering i Marocko är ingen hit. För att överhuvudtaget kunna fotografera där fick jag nöja mig med att ha kameran på magen och sikta på måfå. Annars slängde sig folk handlöst ner på marken ungefär som om jag var en självmordsbombare.

I Marocko, Finland, Norge och Sverige har jag inte haft problem. I England är jag däremot ofta illa ute...
I Marocko har jag tom. fått FLY från folk som velat att jag ska fotografera dom + hela släkten...
I somras tog jag bilden nedan. Damen ville först inte (med gester som visade att hon inte tyckte hon var uppfiffad tillräckligt), men jag vädjade, med min bästa fredags-arabiska, att få ta en bild på den gulliga ungen i alla fall - och som ni ser lossnade det, utan tjat. Jag visade först att jag skulle accepterade ett nej, men tillade bedjande 'es-sgrira' (den lilla) var ju 'zwina bezzaf' (väldigt söt)...? Modern nickade - och jag fick hennes leende på köpet. (Föranlett av mitt leende, mitt uttal, eller mitt försök att tala arabiska får vara osagt.)
http://www.zenadsl5763.zen.co.uk/sitepeople/motherdaughterfull.jpg
/Gitte

 

[mipert]

gitte edelman skrev:
...Vad i helsike tror du att jag skulle vilja ta bilder av DIG för? Vad gör DIG så jävla speciell? Här är hundratals personer - varför skulle jag slösa film på DIG, din inbillska och uppblåsta groda...

Har lagt dessa kommentarer på minnet, bra rutet (i efterhand).

 

[HRL]

Våga

Enda tillfället jag upplevet obehag var när jag tog en bild på ett gäng tuffa invandrartonåringar utanför NK i Stockholm. Det var nåt speciellt med att de stod och hängde utanför det lyxiga köpcentret, det skar sig på ett intressant sätt - det sociala utanförskapet lyste lång väg. När jag väl tagit bilden snabbt blev stämningen så hotfull att jag snabbt måste hitta på något lite skämtsamt för att klara mig ur situationen... och det gick ju bra. Puh!

/Roger