Men då Chewbacca är frågan i vilka situationer som en lägre kantskärpa än förväntat vid största bländaren är en avgörande faktor för bilden? Jag kan faktiskt inte komma på en enda situation med min DA 35 f/2.8 där den något lägre kantskärpan vid f/2.8 än förväntat är ett problem. Och då tycker jag Pentax val att till viss del kompromissa den yttersta kanten på största bländaren för att istället maximimera och optimera de övriga bländarna är ett bra val, även om detta val innebär en sänkning hos Klaus. Troligen hade objektivet fått bättre betyg hos Klaus om Pentax hade sänkt prestandan något på mindre bländare än f/2.8 för att höja upp den yttersta kanten vid f/2.8, eftersom Klaus bryr sig om jämnhet över bilden mer än absolut skärpa - vilket visas av att DA 40 f/2.8 får 4 stjärnor på grund av att den är jämn, men att denna jämnhet sker på bekostnad av absolut skärpa. Så för Klaus är jämnhet viktigare än högsta skärpa.
Kantskärpan för mig är viktig vid exempelvis landskapsfotografering, men där fotar jag inte på största bländaren eftersom jag vill ha ett bra skärpedjup. I de situationer där jag fotar med största bländaren, exempelvis porträtt eller macro, så gör jag ju det för att isolera en viss aspekt i bilden och denna aspekt rör sig allt som oftast kring mitten, och då är ju en kantskärpa i klass med mittenskärpan en helt oväsentlig faktor. Och jag vill hellre ha hög absolut skärpa än en totalt jämn skärpa vid största bländaren.
Sen detta med bokehn som han ogillar - ja, bokeh är ju så mycket av tycke och smak och om Pentax designers har en annan uppfattning vad som är skönt för ögat än vad Klaus har så tycker jag att de ska få ha det. Klaus ögon är inte allenarådande, så viktig är han inte. Han är ju dessutom mer av tekniker än konstnärlig fotograf, han är dataprogrammerare. Så jag är inte så förvånad att hans tekniska ögon skiljer sig i smak från konstnärliga ögon.
Om Pentax har en särskild karaktär på sina objektiv som inte faller Klaus i smaken, så tycker jag det är helt Ok. Jag skulle se det som en nackdel om Pentax konstruerade objektiv efter samma smak och idé som exempelvis Canon och Nikon.
"Problemet" är att Pentax bryr sig om parametrar som Klaus inte mäter, och därför kommer det som gör Pentax till Pentax inte fram i hans tester.
Ett tydligt exempel på detta var Practical Photographys test av Macroobjektiv i slutet av 90-talet. Visst var det så att FA 100 f/2.8 Macron fick kritik för kantskärpan på f/2.8:an, sämre än konkurrenterna ja. Men å andra sidan så blev bilderna vackrast med det objektivet än någon av konkurrenterna. Testarna var lyriska över objektivets färgåtergivning och mikrokontrast och detaljeringsgrad av de små små detaljerna. Så på tekniska parametrar så var FA 100:an sämre än konkurrenterna, men på konstnärliga parametrar så var det bäst och hade en egen unik karaktär som gjorde bilderna vackrare.
Så vill man ha ett objektiv som är bra på tekniska mätbara värden, så är inte Pentax det optimala valet, men vill man ha objektiv som ger bra bilder - så är Pentax ett fantastiskt bra val. Pentax gör inte objektiv för teknikers, de gör objektiv för konstnärer. Det finns en medveten subjektivitet inlagd.
Talar vi hi-fi som ett försök att illustrera detta så kan man säga att Pentax inte gör neutral hi-fi, utan Pentax gör mer typ rörförstärkare. PÅ tekniska parametrar så är transistorförstärkare bättre än rörförstärkare, men rörförstärkare låter så mycket bättre! CD är bättre än vinyl på tekniska parametrar, men vinyl låter så mycket bättre. Och så vidare...
