PerHbg skrev:
När vi talar exponeringssteg talar vi inte linjära steg utan varje steg är en fördubbling av ett värde
Vi säger att vi nu talar om ett 8-Bitarssystem och jag ska försöka jämföra det med 8 EV och hur jag då resonerar.
Det minsta värdet vi utgår ifrån är binärt talvärdet: 00000001 = 1
och högsta:11111111 = 255
Kvantiseringsbruset vid en frekvenssampling ligger i samma nivå som lägsta talvärdet. Vi kan inte se detta som DC för inget är statiskt eftersom vi gör en uppladdning och avläsning upprepat över tiden och därmed har vi ett oundvikligt kvantiseringsbrus som ligger i nivå med lägsta talvärdet som i 8 bitarsfallet är 1 av 255.
Allt detta verkar högst logiskt, jag lyssnar;-)
När vi är nere på steg ett är det lägsta vi kan urskilja en variation på 1 EV utan någon direkt information mer än svart och vitt (2 nivåer) och dessutom lika mycket slumpmässig variation av dietherbruset vilket skulle vara oanvändbart för en bild. Ligger vi på en "bildnivå" motsvarande 2EV från lägsta ursprungsnivån vilket är en fördubbling så kan vi variera i totalt 4 steg mellan min och max. Går vi med exponeringen ytterligare upp med ett nivådubblering på motsvarande 3EV så kan vi variera 8 steg mellan svart och vitt osv. Så blir det och det kan vi inte göra mycket åt. Vår AD-omvandling kan inte ge oss mer information än dessa steg upp till max vad bitbredden tillåter (255). Ju mer vi exponerar ju större avstånd får vi till kvantiseringsbruset. För att få bästa kvalitet måste vi se till att vi exponerar våra pixlar i sensorn så att vi utnyttjar maximalt omfång så att det ljusaste precis prickar in 255 i toppvärde och då kommer bilden svagaste signal i det svarta att hamna på 1/255 och alltså precis i bruset och denna skillnad mellan ljusaste och mörkaste räcker för att vårt öga skall se bilden som en bra lågbrusig sådan. I videosammanhang nöjer vi oss med runt 46-50 dB vilket motsvaras av just 8 bitar i nivåintensitet och det har vi för varje färg och det är inte utan anledning vi har just 3*8 bitar i våra videopresentationssystem.
Det kanske är lite förvirrande att kalla det ett exponeringssteg som sådant eftersom det inte är användbart i de lägsta nivåerna utan jag talar bara här om absolut skillnad av nivåerna och vi skulle kunna kalla det dubbleringssteg istället för exponeringssteg. Varje stegökning i bitbredd i AD-omvandlingen är ju en dubblering också och vi måste alltså upp i ett fullt sving så att vi utnyttjar alla 8 bitar för att ha en god bildkvalité.
För att få marginal i hanteringen så har vi ännu fler bitar och jag är nog benägen att tro att en bild gärna kan hamna på 10 bitar ganska enkelt och med lite marginalre för att hantera det hela innan vi är framme på visningsmediet så blir nog 12 bitar ganska lagom att jobba med innan man slutligt går ner till 8 bitarsläget för visning.
Vad sen ytterligare 2 dubbleringssteg (14 bit) gör i praktiken kan kanske diskuteras men några db gör det kanske i lägre brus eftersom allt brus läggs samman och även kvantiseringsbruset summeras med det iofs starkare termiska sensorbruset men dock kan det bli en liten liten förbättring och frågan kvarstår hur mycket det blir i slutänden men vi tror nog att det gör ganska liten skillnad, men jag vet inte säkert eftersom vi inte har några värden på sensorns faktiska dynamik
Detta värde efterlyses på 40D alltså.
Tack för en bra förklaring! Nu förstår jag precis hur du menar. Men, jag kan ändå inte riktigt ge mig, för det ovanstående gäller ju bara när A/D-omvandlingen sker 100% linjärt, eller hur? Fungerar det verkligen så i praktiken? Har man inte en analog förstärkning med gammakorrektion som lyfter "botten" riktigt ordentligt för att få den logaritmiska exponeringskurvan att bli mer linjär (eller S-formad)? I så fall är nämligen inte bitdjupet nödvändigtvis kopplat till antalet EV-steg längre. Omvandlar man helt linjärt så har du däremot rätt, och det kanske är så det fungerar. Jag vet inte, men det låter mycket märkligt att inte "sprida ut" dynamiken på bästa sätt.
dano skrev:
Om sensorn istället hade kunnat registrera gammakorrigerat data, så som vi är vana vid att hantera datat i Photoshop, skulle vi kunna få ett annat resultat. Men det finns vad jag vet inga sådana sensorer idag, och jag vet inte om det ens är tekniskt möjligt att skapa en.
Jag trodde att det var en självklarhet att det skedde någon form av gammakorrektion
innan A/D-omvandling, rent analogt. Det var det som föranledde mitt resonemang, och om jag har fel där så är det inte mycket att orda om.
Denna korrektion skulle möjligen kunna öka bruset i förhållande till det totala omfånget (beroende på om det är sensorn eller omvandlaren som brusar mest), men det borde också "spridas" över ett större tonomfång. Kanske kunde det till och med bli ganska snyggt, som korn;-)
Det där med objektivets inverkan är intressant. Den minsta lilla vinjettering kommer ju att spoliera testresultatet om kilen är "för stor" i bild. Är den å andra sidan för liten så kommer objektivets kontrast att vara en begränsning för att kunna se små skillnader.
