Tja, jag har plåtat vovvar i all anspråkslöshet några år, och läste Din blogg med intresse. Dina bilder är bättre än mina, men jag vågar mig ändå på några kommentarer.
Här är en gammal Nikonbild, D200 med 17-55/2.8. Den kombinationen hängde tveklöst med det mesta (salukis springer FORT...), men var tung som tusan. Jag hade tidigare just ett Tamron 28-75; mycket bra och hanterligt objektiv, men AF hängde inte alls med, så med viss sorg sålde jag det.
Det svåra med AF är att få den att begripa vad som är viktigt i bilden; skarpa svansar är liksom inte riktigt vad man vill ha.
Av diverse skäl åkte alla Nikonprylar ut för tre år sen, och efter ett "förlorat år" med mikro-4/3-grejor (helt odugliga till annat än sovande vovvar...) gjorde jag slag i saken och köpte... en Leica M9! Förvisso inte bara för vovvar, men...
Slut på lurig autofokus; nu är det JAG som bestämmer! Och bilderna blir härliga; skillnaden mot mina gamla Nikonbilder i skärpa, kontrast och teckning är otrolig! Och efter lite träning hinner man med det mesta:
de här rödhåriga irländska skönheterna springer fort, i sicksack... Och står de stilla och
väntar på godis.... Fler bilder på
min fotosida....
OK, det är vansinnigt mycket pengar. Men det är ett fantastiskt proffsverktyg: fotografins Stradivarius! Det handlar om hur man prioriterar, helt enkelt.