Eeros
Aktiv medlem
Hej igen alla och envar, såväl ni som läser denna diskussion och även ni som inte gör det. Den förra filosofiska diskussionen var inte så där jätteseriöst menat - ur ett rent filosofiskt perspektiv sett - men nu ska här brukas allvar!
Således, under förra veckan råkade jag läsa - nåja, råkade och råkade, det var nog fullt uppsåtligt läst - utdrag ur en diskussion här på Fotosidan som behandlade mängden möjliga bilder som en digitalkamera kan ta. Jag läste inte hela tråden men det är nog inte så viktigt att ha gjort det heller, tror jag. Hörhoppningsvis kan ni följa med mitt resonemang i alla fall.
Jo, så här är det. En digital kamera genererar en digital bildfil. Bildfilen består av ett begränsat antal pixlar över en yta. Låt vara att antalet rör sig i miljontal pixlar, men ändock ett begränsat antal, d.v.s. de finns inte i en oändligt stort antal. Vidare kan varje pixel anta ett begränsat antal olika färger. Exempelvis miljontals olika färger, eller så kan man begränsa antalet färger till, låt oss säga 256 färger. Slutsatsen som inte borde kännas allt för övermäktig att anta är att eftersom pixlarnas antal är begränsat och varje pixels färgvärden är begränsat, så är även möjliga bilder man kan ta med en digitalkamera begränsat. Håller du med så här långt?
Om detta är svårt att greppa, tänk dig en digitalkamera med en mycket enkel sensor som endast har en pixel och sensorn är dessutom kapabel att fånga endast två färger, svart och vitt. Oavsett vad du fotar med sensorn så kommer det bara ut två olika bilder, en som är svart och en som är vit. Det är inget vidare upphetsande att få till endast dessa två bilder, oavsett om man fotar bröllop, fotboll eller Reinfeldt. Därför ökar vi upplösningen till två pixlar. Färgerna låter vi ännu vara endast två - svart och vitt - för att de möjliga kombinationerna inte ska rusa iväg.
Med två pixlar ökar möjligheterna till svindland fyra olika bilder som vi nu kan ta med kameran. Då kommer pixlarna i bilden att ha någon av dessa färgkombinationer:
svart-svart
svart-vit
vit-svart
vit-vit
Fortfarande inte särdeles intressant, men en klar förbättring mot att endast få två olika bilder. Fast begränsningen i antalet unika bilder känns lite tungt. Nu har vi lyckligtvis idag kameror som har sensorer med betydligt fler pixlar än dessa två, därför kan vi idag mycket väl urskilja en skillnad på två bilder och det går (oftast) med lätthet att se en skillnad ifall man har fotat fotboll istället för ett bröllop. Detta tack vare att pixlarna är så många, samt att de kan anta så många olika valörer. Men det som är det intressanta är att pixlarnas antal är begränsat även idag, även om den begränsningen inte känns lika betungande som begränsningen skulle kännas om pixlarna var bara en eller två, beroende på om du köpte en konsumentkamera eller en proffskamera.
Nåväl, vi traskar vidare i resonemanget. Vi har alltså ett begränsat antal bilder som en digitalkamera kan ta. Ergo, om vi då konstruerar en datorprogram som genererar alla möjliga kombinationer en digitalkamera kan ta, då kommer varenda digitala bild som har tagits hittills att slumpas fram tids nog av datorprogrammet. Programmet kommer även att generera alla bilder som inte tagits, men som skulle ha kunnat tagits.
Till exempel, när du satte dig vid datorn, då skulle någon ha kunnat fota dig med en digitalkamera. Alltså är den bilden en av alla möjliga kombinationer av pixlarnas färgvärden som den begränsade mängden pixlar kan anta. programmet kommer även att generera alla bilder som kommer att tas i framtiden, fast upplösningen kommer inte att vara lika god eftersom det förmodligen kommer sensorer med högre upplösning i framtiden.
Men programmet kommer även att generera en bild på när Julius Caesar mördades. Detta eftersom, om någon nu hade varit på plats med en kamera och fotat det, då skulle bilden ha fastnat på sensorn. Förutsatt att exponeringen sköttes korrekt och att linsskyddet inte satt på linsen, förstås. Men eftersom den bilden är möjlig, då måste den ju ingå i den mängd av bilder som datorprogrammet skulle generera.
Men inte nog med detta, dessutom skulle programmet generera även alla omöjliga bilder/situationer. Exempelvis en situation där du mördar Caesar. Eftersom, om du skulle ha levt då, och om du då skulle ha mördat Caesar, och om det hade funits digitalkameror då, och om någon då hade fotat den situationen, då skulle bilden ha fastnat på sensorn. Alltså finns även den bilden med i den mängd som programmet kommer att generera.
Så rent logiskt sett skulle programmet generera en massa intressanta bilder helt av sig själv. Ingen skulle behöva fota något mera, bara att hämta in bilden från programmet. Nu bortser vi från den tid det tar att generera alla möjliga kombinationer, samt den tid det tar att sålla fram "vettiga" bilder. Vi koncentrerar instället på om den logiska slutsatsen är korrekt. Samt om den skulle hålla även i praktiken, istället för att haverera som en helt korrekt logisk slutsats havererade i praktiken i det klassiska exemplet med Akilles och sköldpaddan.
Så, nu är det fritt fram att diskutera - är den logiska slutsatsen korrekt eller har den svagheter? Om den är korrekt, skulle den hålla även i praktiken, om vi nu skulle ha tid att vänta på alla kombinationer som programmet genererar, samt att vi även hade tid och ork att vaska fram de intressanta bilderna? Vad säger de filosofiskt lagda och frisinnande, alternativt inskränkta, fotograferna i detta forum?
Således, under förra veckan råkade jag läsa - nåja, råkade och råkade, det var nog fullt uppsåtligt läst - utdrag ur en diskussion här på Fotosidan som behandlade mängden möjliga bilder som en digitalkamera kan ta. Jag läste inte hela tråden men det är nog inte så viktigt att ha gjort det heller, tror jag. Hörhoppningsvis kan ni följa med mitt resonemang i alla fall.
Jo, så här är det. En digital kamera genererar en digital bildfil. Bildfilen består av ett begränsat antal pixlar över en yta. Låt vara att antalet rör sig i miljontal pixlar, men ändock ett begränsat antal, d.v.s. de finns inte i en oändligt stort antal. Vidare kan varje pixel anta ett begränsat antal olika färger. Exempelvis miljontals olika färger, eller så kan man begränsa antalet färger till, låt oss säga 256 färger. Slutsatsen som inte borde kännas allt för övermäktig att anta är att eftersom pixlarnas antal är begränsat och varje pixels färgvärden är begränsat, så är även möjliga bilder man kan ta med en digitalkamera begränsat. Håller du med så här långt?
Om detta är svårt att greppa, tänk dig en digitalkamera med en mycket enkel sensor som endast har en pixel och sensorn är dessutom kapabel att fånga endast två färger, svart och vitt. Oavsett vad du fotar med sensorn så kommer det bara ut två olika bilder, en som är svart och en som är vit. Det är inget vidare upphetsande att få till endast dessa två bilder, oavsett om man fotar bröllop, fotboll eller Reinfeldt. Därför ökar vi upplösningen till två pixlar. Färgerna låter vi ännu vara endast två - svart och vitt - för att de möjliga kombinationerna inte ska rusa iväg.
Med två pixlar ökar möjligheterna till svindland fyra olika bilder som vi nu kan ta med kameran. Då kommer pixlarna i bilden att ha någon av dessa färgkombinationer:
svart-svart
svart-vit
vit-svart
vit-vit
Fortfarande inte särdeles intressant, men en klar förbättring mot att endast få två olika bilder. Fast begränsningen i antalet unika bilder känns lite tungt. Nu har vi lyckligtvis idag kameror som har sensorer med betydligt fler pixlar än dessa två, därför kan vi idag mycket väl urskilja en skillnad på två bilder och det går (oftast) med lätthet att se en skillnad ifall man har fotat fotboll istället för ett bröllop. Detta tack vare att pixlarna är så många, samt att de kan anta så många olika valörer. Men det som är det intressanta är att pixlarnas antal är begränsat även idag, även om den begränsningen inte känns lika betungande som begränsningen skulle kännas om pixlarna var bara en eller två, beroende på om du köpte en konsumentkamera eller en proffskamera.
Nåväl, vi traskar vidare i resonemanget. Vi har alltså ett begränsat antal bilder som en digitalkamera kan ta. Ergo, om vi då konstruerar en datorprogram som genererar alla möjliga kombinationer en digitalkamera kan ta, då kommer varenda digitala bild som har tagits hittills att slumpas fram tids nog av datorprogrammet. Programmet kommer även att generera alla bilder som inte tagits, men som skulle ha kunnat tagits.
Till exempel, när du satte dig vid datorn, då skulle någon ha kunnat fota dig med en digitalkamera. Alltså är den bilden en av alla möjliga kombinationer av pixlarnas färgvärden som den begränsade mängden pixlar kan anta. programmet kommer även att generera alla bilder som kommer att tas i framtiden, fast upplösningen kommer inte att vara lika god eftersom det förmodligen kommer sensorer med högre upplösning i framtiden.
Men programmet kommer även att generera en bild på när Julius Caesar mördades. Detta eftersom, om någon nu hade varit på plats med en kamera och fotat det, då skulle bilden ha fastnat på sensorn. Förutsatt att exponeringen sköttes korrekt och att linsskyddet inte satt på linsen, förstås. Men eftersom den bilden är möjlig, då måste den ju ingå i den mängd av bilder som datorprogrammet skulle generera.
Men inte nog med detta, dessutom skulle programmet generera även alla omöjliga bilder/situationer. Exempelvis en situation där du mördar Caesar. Eftersom, om du skulle ha levt då, och om du då skulle ha mördat Caesar, och om det hade funits digitalkameror då, och om någon då hade fotat den situationen, då skulle bilden ha fastnat på sensorn. Alltså finns även den bilden med i den mängd som programmet kommer att generera.
Så rent logiskt sett skulle programmet generera en massa intressanta bilder helt av sig själv. Ingen skulle behöva fota något mera, bara att hämta in bilden från programmet. Nu bortser vi från den tid det tar att generera alla möjliga kombinationer, samt den tid det tar att sålla fram "vettiga" bilder. Vi koncentrerar instället på om den logiska slutsatsen är korrekt. Samt om den skulle hålla även i praktiken, istället för att haverera som en helt korrekt logisk slutsats havererade i praktiken i det klassiska exemplet med Akilles och sköldpaddan.
Så, nu är det fritt fram att diskutera - är den logiska slutsatsen korrekt eller har den svagheter? Om den är korrekt, skulle den hålla även i praktiken, om vi nu skulle ha tid att vänta på alla kombinationer som programmet genererar, samt att vi även hade tid och ork att vaska fram de intressanta bilderna? Vad säger de filosofiskt lagda och frisinnande, alternativt inskränkta, fotograferna i detta forum?
