Jag är fortfarande lite fundersam över att det egentligen sällan förekommer någonting nyskapande och revolutionerande i kamerabranschen. Vi ser inkrementella förändringar, men sällan någonting banbrytande.
Samsungs kamera är väldigt välgjord, och det är en genomtänkt konstruktion, både mekaniskt och elektroniskt. Den innehåller flera komponenter som skiljer sig från mängden, som en bakbelyst sensor med högre pixeltäthet än andra, sökare och bildskärm som är enastående, konnektivitet i högre grad än flertalet och ergonomi i den högre skolan.
Men utöver förbättringarna är det klent med visionerna och formmässigt har man inte lämnat konceptet med filmrullarna.
Jag tror faktiskt på idén att göra någonting nytt och enastående, på samma sätt som när Sason och Hasselblad byggde kameran som var state of the art för en hel generation. Flera av tillverkarna har tekniken som gör det möjligt. Jag undrar varför de tycks sakna idéerna.
När Pentax i samarbete med Ricoh byggde sitt gula monster blev det en flopp, och jag ser det som att det var en satsning av lägre dignitet än CaNikons spegelfria systemkameror. Visserligen fanns bakåtkompatibilitet, men den var inte direkt formad efter en vision, och formmässigt liknar den ungefär en ask med braständstickor, samma form som F.A. Porsche gav hårddisklådan åt LaCie.
Hasselblad pimpade en spegelfri systemkamera, som just då var den bästa, men att sätta på ädelträ utanpå och lägga på lite guld är väl knappast värt den extra slanten, och det säljer inte så många fler.
Och kameran vi tittar på här är till stor del konventionell, även om den innehåller flera bra idéer som är väl utförda. Samsung gör det här väldigt mycket bättre än Canon och Nikon. Deras fjärrstyrning och ergonomi är som jag ser det, saklöst bättre.
Men kameran ser fortfarande ut som om man skulle behöva stoppa in en rulle film.
Jag tror faktiskt att branschen behöver en nytändning, funktionella verktyg för skapande människor, kameror som fungerar som en förlängning av kreativiteten. Jag kan inte riktigt förstå varför man strävar efter att låsa in sin kund i ett system som saknar öppningar utåt, för variation. När Samsung gör sin NX-satsning ser man hur de skapar ännu en ny fattning, alldeles i onödan. Den har visserligen fördelar framför µ4/3 genom kortare registermått, men om Samsung hade följt den standarden, lierade med 4/3-konsortiet, men valt den större sensorn, hade möjligheterna för synergieffekter ökat. Om kameran dels kunde ta alla m4/3-objektiv, med bildformat 4/3 och dessutom ett större cropformat med gluggar för den större bildytan, skulle marknaden för µ4/3 gynnas av att också tredjepartstillverkarna kunde intressera sig för den. Det skulle kunna vara en trampolin för konceptet.
En annan idé, som jag inte har sett någon nappa på, trots att den är gratis, är det modulära systemet. Det är så klart en återgång till något gammalt, men i ny tappning. Bara Ricoh har än så länge gjort något i den stilen, med sina GXR-modeller, men det finns en utvecklingspotential i själva idén, kanske bäst illustrerad av Equinox.
http://petapixel.com/2013/03/13/equ...camera-that-can-take-on-various-form-factors/
Nu när Samsung har lyckats få utläsning som springer cirklar runt Canons teknik, och på en sensor med fler pixlar än de tidiga mellanformatssensorerna, är det helt klart läge för modulärt tänkande. Det skulle, om man drar det hårt och verkligen satsar, kunna förändra sättet att se på kameran. Uppgradering av en modulär kamera behöver inte innebära byte av allting, utan man kanske bara byter den del som tar upp bilden. Man skulle kunna växla mellan formaten genom att skifta modul, och med moduler som kan monteras i valfri orientering, skulle man likt RB/RZ-modellerna ha porträtt/landskap utan att växla grepp på kameran.
Kort sagt: Det finns mycket att göra för att få användarvänliga produkter, och jag tror att det är vettigt att spana både bakåt och framåt.