Nikon D610?

[Mattias Pettersson]

Ni har alla era poänger. För ett antal år sedan plåtade jag basketmatcherna med en Canon Eos D30 (OBS! Inte 30D, utan den första digitala prosumerkameran som Canon gav ut.).

Den hade en serietagning på 3 bps, en slö autofokus och mellan motiv och kamera hade jag Canons snorskarpa men ack så långsamma EF 80-200/2.8L utan USM-motor. Minns att jag satt och svor åt utrustningen en match. Intill mig satt då frilansaren Anders Alm och kommenterade: "På 50-talet tog de också bra sportbilder och dom matade fram filmen med den här", sen viftade han med tummen i luften. Efter det har jag varit mindre benägen att gnälla på mina prylar.

Anledningarna för mig att byta är två:

- Snabbare fokushastighet (men det skulle jag kunna förbättra bara genom att gå från mitt nuvarande AF 80-200/2.8D till ett med AF-S).
- Högre kvalitet vid höga ISO. Sedan Pontushallen i Luleå bygges om till Luleå Energi Arena har ljusförhållandena blivit rent ruttna och jag skulle behöva kunna gå upp till minst ISO 3200 eller ännu hellre 6400 med acceptabel bildkvalla. D300 funkar fint upp till 1600, men vid 3200 blir det väl brusigt. Vid publicering blir det mer uppenbart vid stående bilder eftersom att de blir större än de liggande. Basket är ju som bekant en sport i vilken det mest intressanta sker på höjden och i en sjuhelsickes fart.

 

[Erik Schalin]

Så fasi*en heller!

Jag förstår din kritik. Lite snabbt låter det som att jag skriver som att reportrarna hade tur.
Men det är som jag skrev en sanning med modifikation.
Fotograferna förr var tvungna att vara duktiga.
Amatören kom knappast hem med några bilder alls.

Men så är det inte idag. Utrustningen har blivit så mycket bättre så det är enklare att få en bra bild.
För att få de bästa bilderna måste man fortfarande vet vad man vill ha o när man skall trycka av.

Men bilder med skärpa. kan vem som helst få idag.
Samtidigt så har också de profissionella fotografernas bilder blivit än bättre. Det är normalt sett dem som flyttar gränserna.

 

[Erik Schalin]

- Snabbare fokushastighet (men det skulle jag kunna förbättra bara genom att gå från mitt nuvarande AF 80-200/2.8D till ett med AF-S).

Jag bytte ut min gamla skjutzoom till en modern VRII. Ett riktigt lyft.

 

[Mattias Pettersson]

Jag förstår din kritik. Lite snabbt låter det som att jag skriver som att reportrarna hade tur.
Men det är som jag skrev en sanning med modifikation.
Fotograferna förr var tvungna att vara duktiga.
Amatören kom knappast hem med några bilder alls.

Men så är det inte idag. Utrustningen har blivit så mycket bättre så det är enklare att få en bra bild.
För att få de bästa bilderna måste man fortfarande vet vad man vill ha o när man skall trycka av.

Men bilder med skärpa. kan vem som helst få idag.
Samtidigt så har också de profissionella fotografernas bilder blivit än bättre. Det är normalt sett dem som flyttar gränserna.

Nu är vi i o f s ute och frodar runt långt utanför trådens ursprungliga spörsmål, men det du skriver är intressant. För några år sedan sprang jag på min gamla fotolärare från gymnasietiden på Bergnässkolan i Luleå. Vi kom att börja prata om hur fotografin och framförallt fotograferna förändrats sedan digitaltekniken blev tillgänglig på bred front.

På "den gamla goda tiden" var fotografi ett rent hantverk likt snickeri, skulpterande eller något annat. Varje val och varje rörelse som gjordes kunde påverka slutresultatet och möjligheten att räta upp något som gått snett i efterhand var begränsat. De som attraherades av yrket var i regel konstnärstyper som inte sällan var rustade med stor förmåga för bildseende och fingertoppskänsla från födseln. Dessa människor finns så klart kvar inom skrået, men en annan typ har ökat kraftigt: teknikfreaks och pryltokar.

Förr hade man bara 36 rutor per rulle och att lära sig timing var a och o för att bli framgångsrik som fotograf. Idag är det bara att nyttja även-en-blind-höna-finner-ett-korn-metoden med 10 bps och snabb autofokus. Blir inte kompositionen av bilden bra går det att beskära i datorn efteråt utan allt för stort kvalitetsbortfall. Då var det snudd på en konstnärlig synd att delförstora och kvalitetstappet var ofta rejält.

Gilla det eller inte, men det ligger väldigt mycket i det vi kom fram till.

 

[Photocon]

Nu är vi i o f s ute och frodar runt långt utanför trådens ursprungliga spörsmål, men det du skriver är intressant. För några år sedan sprang jag på min gamla fotolärare från gymnasietiden på Bergnässkolan i Luleå. Vi kom att börja prata om hur fotografin och framförallt fotograferna förändrats sedan digitaltekniken blev tillgänglig på bred front.

På "den gamla goda tiden" var fotografi ett rent hantverk likt snickeri, skulpterande eller något annat. Varje val och varje rörelse som gjordes kunde påverka slutresultatet och möjligheten att räta upp något som gått snett i efterhand var begränsat. De som attraherades av yrket var i regel konstnärstyper som inte sällan var rustade med stor förmåga för bildseende och fingertoppskänsla från födseln. Dessa människor finns så klart kvar inom skrået, men en annan typ har ökat kraftigt: teknikfreaks och pryltokar.

Förr hade man bara 36 rutor per rulle och att lära sig timing var a och o för att bli framgångsrik som fotograf. Idag är det bara att nyttja även-en-blind-höna-finner-ett-korn-metoden med 10 bps och snabb autofokus. Blir inte kompositionen av bilden bra går det att beskära i datorn efteråt utan allt för stort kvalitetsbortfall. Då var det snudd på en konstnärlig synd att delförstora och kvalitetstappet var ofta rejält.

Gilla det eller inte, men det ligger väldigt mycket i det vi kom fram till.

Jo, det är även min uppfattning att det ligger på det viset i stort sett. Visserligen fanns det pryltokar ävan på den tiden. Det kom sig säkert av att man var mån om sina verktyg och att man även då sökte så optimala lösningar som möjligt. Alltså det gick hand i hand att ha/lära sig de egenskaper som fordrades men också vara "pryltokig".

Naturligtvis följde den medvetne yrkesmannen teknikutvecklingen även på den tiden och tog till sig ny teknik som han/hon fann värdefull för sitt eget behov, men också förkastade det man uppfattade som onödigt lullulll.

Men A och O är precis som du beskriver (och som jag själv tidigare skrivit). Det är därför jag menar att det här egentligen inte är något sidospår direkt om vi tänker oss in i hur en D610 + bra bildbehandlingsprogram hade fungerat i händerna på dessa "hantverkare".

Personligen tror jag att bilderna generellt sett hade blivit bättre sett till skärpa, komposition men framförallt i innehåll. Deras ryggmärgskänsla hade fått ytterligare förstärkning och bildseendet skulle fått ännu större överhand eftersom de slapp koncentrerar sig på att ständigt fokusera manuellt. Förutsättningen bygger naturligtvis på att de tagit till sig det nya och kört in sig på kameran. Men vilken seriös yrkesfotograf eller skicklig och initierad amatör hade inte gjort det?

//Lennart

 

[Abe Normal]

Nu är vi i o f s ute och frodar runt långt utanför trådens ursprungliga spörsmål, men det du skriver är intressant. För några år sedan sprang jag på min gamla fotolärare från gymnasietiden på Bergnässkolan i Luleå. Vi kom att börja prata om hur fotografin och framförallt fotograferna förändrats sedan digitaltekniken blev tillgänglig på bred front.

På "den gamla goda tiden" var fotografi ett rent hantverk likt snickeri, skulpterande eller något annat. Varje val och varje rörelse som gjordes kunde påverka slutresultatet och möjligheten att räta upp något som gått snett i efterhand var begränsat. De som attraherades av yrket var i regel konstnärstyper som inte sällan var rustade med stor förmåga för bildseende och fingertoppskänsla från födseln. Dessa människor finns så klart kvar inom skrået, men en annan typ har ökat kraftigt: teknikfreaks och pryltokar.

Förr hade man bara 36 rutor per rulle och att lära sig timing var a och o för att bli framgångsrik som fotograf. Idag är det bara att nyttja även-en-blind-höna-finner-ett-korn-metoden med 10 bps och snabb autofokus. Blir inte kompositionen av bilden bra går det att beskära i datorn efteråt utan allt för stort kvalitetsbortfall. Då var det snudd på en konstnärlig synd att delförstora och kvalitetstappet var ofta rejält.

Gilla det eller inte, men det ligger väldigt mycket i det vi kom fram till.

En intressant reflektion, men jag tror faktiskt att ännu fler “konstnärstyper” dras till foto idag därför att möjligheterna påverka slutresultatet har blivit så stora. Allt har blivit mycket mer användarvänligt, från foto till efterjobb.

/Ulf