The_SuedeII
Aktiv medlem
Det finns ju även en del till som ofta hamnar utanför de stora teknikernas diskussioner, och det är att man (förhoppningsvis) mäter prestanda på råfiler. Sen är det ju inte råfilerna vi tittar på - de ser väldigt lustiga och ganska "konstiga" ut.
En sak som väldigt ofta hamnar "utanför" diskussionen är att den enskilda pixelns brusprestanda inte överförs linjärt till en färdig bild. Råkonverteraren ska ju med hjälp av den färg (R, G eller B) som faktiskt blivit uppmätt i pixeln, och med hjälp av omkringliggande pixlar lista ut vad de två saknade värdena ska vara.
Bara en ganska liten ökning i brusmängd gör denna beräkning väldigt mycket svårare, och statistiskt sett mycket osäkrare.
Lite mer brus i råfilen > dubbla ökningen av värdesosäkerheten i den framkallade bildfilen. Så att pixeldensiteter skalar perfekt med brus är en sanning med modifikationer...
En annan sak som gör att 1D4 är riktigt bra på låga ISO är färgfilterna som är monterade på sensorn.
I en Canon är dessa färgfilter betydligt mindre skarpa, vilket gör att råfilsvärdena i sig själva ger mycket lägre färgmättnad. Detta sätt att arbeta stämmer också lite bättre med människans syn, men KRÄVER en ganska brusfri arbetsmiljö för att kunna prestera. Canon är också bättre på väldigt låga Kelvintal (varm vitbalans) - vilket också är en sekundär effekt av färgfiltervalen.
Men eftersom färgerna är mindre mättade i råfilen måste de förstärkas mer för att bli "en riktig bild". Och på högre ISO - vad är det vi förstärker? Jo, redan ganska osäkra värden, som dessutom är enormt beroende av hur bra råkonverteraren lyckats gissa in de två saknade mätvärdena i varje pixel.
Samma sak gäller för mindre sensorer, som till exempel kompaktkameror osv. De använder färgfilter som är mer än dubbelt så genomsläppliga som de som Nikon använder, vilket fungerar bra på deras bas-ISO. Men eftersom värdesosäkerheten ökar snabbt, redan på låga ISO i en kompaktkamera blir råkonverteringen osäker, och därefter förstärker vi färgbruset med ganska mycket när vi tar tillbaka färgmättnaden som saknas i råfilen.
Man kan allså inte bara rabbla mätsiffror på brus i råfiler och tro att dessa motsvarar brus i verkliga bilder. Det finns så många mer saker som påverkar efter att pixeln på sensorn mätt upp sin ljusstyrka.
D3s är här helt klart optimerad mot höga ISO, med sina skarpa färgfilter och optimering mot förstärkning av svaga signaler. Jag har gjort jämförande mätningar som säger att om man vill ha "verklig färg" med en viss färgsäkerhet per pixel leder D3s över 1D4 med två hela steg så fort man kommer över ISO3200. D3s har samma färgsäkerhet (och avsaknad av färgbrus) i 12% mättning av råfil på ISO 51200 som en 1Ds4 på ISO10000 - men naturligtvis mer luma-brus. Dessa skillnader kan inte jämnställas via en nerskalning. De är mer av ett "karaktärsdrag" än en mätskillnad.
Jag hade denna diskussion med Emil för en stund sen när vi arbetade på råkonverterare, men han valde sedan att gå vidare till Perfect-raw - vilket jag inte var så sugen på. Vi var överens om att råfilsbrus är en starkt förenklad form av brusmätning, men kanske den enda metodik som är vetenskapligt upprepbar. Att titta på verkliga bilder, hur mycker färgdetaljeroing som finns kvar osv är en mycket bättre indikator, men svårt att göra rättvist eller upprepbart. Detta arbetssätt kräver ganska mycket bakgrundskunskap, som de flesta kameratestare inte har helt enkelt.
En sak som väldigt ofta hamnar "utanför" diskussionen är att den enskilda pixelns brusprestanda inte överförs linjärt till en färdig bild. Råkonverteraren ska ju med hjälp av den färg (R, G eller B) som faktiskt blivit uppmätt i pixeln, och med hjälp av omkringliggande pixlar lista ut vad de två saknade värdena ska vara.
Bara en ganska liten ökning i brusmängd gör denna beräkning väldigt mycket svårare, och statistiskt sett mycket osäkrare.
Lite mer brus i råfilen > dubbla ökningen av värdesosäkerheten i den framkallade bildfilen. Så att pixeldensiteter skalar perfekt med brus är en sanning med modifikationer...
En annan sak som gör att 1D4 är riktigt bra på låga ISO är färgfilterna som är monterade på sensorn.
I en Canon är dessa färgfilter betydligt mindre skarpa, vilket gör att råfilsvärdena i sig själva ger mycket lägre färgmättnad. Detta sätt att arbeta stämmer också lite bättre med människans syn, men KRÄVER en ganska brusfri arbetsmiljö för att kunna prestera. Canon är också bättre på väldigt låga Kelvintal (varm vitbalans) - vilket också är en sekundär effekt av färgfiltervalen.
Men eftersom färgerna är mindre mättade i råfilen måste de förstärkas mer för att bli "en riktig bild". Och på högre ISO - vad är det vi förstärker? Jo, redan ganska osäkra värden, som dessutom är enormt beroende av hur bra råkonverteraren lyckats gissa in de två saknade mätvärdena i varje pixel.
Samma sak gäller för mindre sensorer, som till exempel kompaktkameror osv. De använder färgfilter som är mer än dubbelt så genomsläppliga som de som Nikon använder, vilket fungerar bra på deras bas-ISO. Men eftersom värdesosäkerheten ökar snabbt, redan på låga ISO i en kompaktkamera blir råkonverteringen osäker, och därefter förstärker vi färgbruset med ganska mycket när vi tar tillbaka färgmättnaden som saknas i råfilen.
Man kan allså inte bara rabbla mätsiffror på brus i råfiler och tro att dessa motsvarar brus i verkliga bilder. Det finns så många mer saker som påverkar efter att pixeln på sensorn mätt upp sin ljusstyrka.
D3s är här helt klart optimerad mot höga ISO, med sina skarpa färgfilter och optimering mot förstärkning av svaga signaler. Jag har gjort jämförande mätningar som säger att om man vill ha "verklig färg" med en viss färgsäkerhet per pixel leder D3s över 1D4 med två hela steg så fort man kommer över ISO3200. D3s har samma färgsäkerhet (och avsaknad av färgbrus) i 12% mättning av råfil på ISO 51200 som en 1Ds4 på ISO10000 - men naturligtvis mer luma-brus. Dessa skillnader kan inte jämnställas via en nerskalning. De är mer av ett "karaktärsdrag" än en mätskillnad.
Jag hade denna diskussion med Emil för en stund sen när vi arbetade på råkonverterare, men han valde sedan att gå vidare till Perfect-raw - vilket jag inte var så sugen på. Vi var överens om att råfilsbrus är en starkt förenklad form av brusmätning, men kanske den enda metodik som är vetenskapligt upprepbar. Att titta på verkliga bilder, hur mycker färgdetaljeroing som finns kvar osv är en mycket bättre indikator, men svårt att göra rättvist eller upprepbart. Detta arbetssätt kräver ganska mycket bakgrundskunskap, som de flesta kameratestare inte har helt enkelt.
