Jo men Uno, jag menar det beror på hur erfaren man är att hantera en kamera, Jag lärde mig den kameran som anses ha dom allra sämsta menyerna och hanteringen, och du gav mig ett svar som var bra tycker jag. Hur mycket behöver TS lära sig med en kamera som är full med rattar och vred och som också kan ha dubbelfunktion, och kanske låsfunktion som skall släppas, kolla skärmen tex " Aha bländaren står på f/11 måste kolla ratten och ändra osv" Inte specifikt för LX100 nu för jag har aldrig använt en sådan kamera så jag vet inte.
Dom som väljer Fuji förmodar jag att dom starkt gillar att vrida på rattar och vred, andra yrkeskameror har inte dom en ISO-knapp och en +/- knapp och sedan får man vrida fram önskat tal med en annan ratt, kanske den vid avtryckaren eller så.
Vilken kamera har den lägsta inlärningströskeln för en nybörjare, det kan jag inte svara på. Är det inte någon ny Canon nu som lär ha en förbättrad Guide som förklarar dom olika inställningar mycket bra.
Användbarhet kan beskrivas af ett antal faktorer:
- Hur lätt produkten är att lära.
- Hur effektiv eller snabb den är att använda när man väl lärt den
- Hur lätt det är att komma ihåg hur den fungerade efter det att man inte använt den på ett tag
- Hur behaglig den känns vid användning.
För att bli lätt att lära är det en fördel om kamerans funktioner är lätta att upptäcka. Med fysiska rattar blir möjligheterna lätta att upptäcka, speciellt om de är placerade så att de kan överenstämma med någon logisk mental modell över kamerans funktion. T.ex. sitter bländaringen på objektivet där bländaren och slutartidsratten på kamerakroppen där de flesta förväntar sig att slutaren sitter. Är rattarna graderade med siffervärden blir de lättare att känna igen. Fast det viktiga är egentligen att de alltid har samma funktion.
Att inte behöva hålla reda på olika tillstånd gör att man kan ägna mer tid och tanke åt motivet samtidigt som risken för misstag minskar.
Fysiska rattar markerar också väldigt tydligt användarens handlingsrum. Hamnar funktionerna i någon meny behöver man veta vad det man söker efter heter, och kanske i värsta fall hur det är grupperat i menysystemet. Det är dessutom svårt att bläddra bland menyer och samtidigt hålla koll på motivet.
Antalet funktioner på en modern kamera varierar ganska lite från en instegsmodell till värsta proffsmodellen. Skillnaderna ligger mer i vilken prestanda de olika funktionerna levererar, kamerornas byggkvalitet och hållbarhet. Så oavsett om det finns många fysiska reglage eller inte blir det ungefär lika mycket att hålla reda på. De fysiska reglagen har dock fördelen av att de lätt kan hittas, och att motorisk inlärning kan förstärka inlärningsprocessen.
I LX100:as och även Fujifilms kameror är det egentligen bara tre saker man behöver hålla koll på, bländare och tid och om man vill att kameran ska ställa in någon av dem automatiskt då man i så fall ställer in värdet A som i automatisk för den eller de rattar där man vill ha automatik.
Du har helt rätt i att många yrkeskameror har en iso knapp man trycker in för att sedan vrida på någon ratt. Det här beror väl till stor del på att tillverkarna lever kvar i filmens tid då man bytte iso högst var 36:e bild. Det här är förstås helt vansinnigt ur usability perspektiv. I den digitala värden finns det inget hinder för att välja optimalt iso för varje enskild bild, precis som man kanske väljer bländare och tid. Ända anledningen till att tillverkarna kommer undan med det är att fotografer är ett konservativt släkte. De enda tillverkare jag kan påminna mig ha en iso inställning med samma prioritetsgrad som bländare och tid är Pentax K-1, och någon Leica modeller. I Leicas fall var det nog närmast en slump eftersom kontrollen påminner om hur gamla leica filmmodeller såg ut.
