Ju mer man tänker efter desto tydligare blir det hur svårt det är att finna stöd för att generaliseringar håller. Det finns nog allt som oftast förbehåll och undantag.
Nja, de flesta generaliseringar håller ju på ett generellt plan. Felen uppstår när man försöker göra generaliseringar till absoluta sanningar utan undantag eller när man försöker använda dem på specifik nivå. Att man kallar ett antagande eller för generalisering innebär alltså per definition att man räknar med att det finns motsägande exempel och undantag. I annat fall hade man presenterat antagandet som en absolut sanning aplicerbar på alla nivåer.
Att man hittar en massa exempel på individ nivå som strider mot en teori som rör något generellt betyder inte att teorin är felaktig. Det betyder att man missuppfattat vilken nivå teorin rör sig på. Naturligtvis är det så att ifall man till slut hittar tillräckligt många undantag kan man kullkasta teorin men det beror inte på de enskilda exemplen utan på att man därmed skapat ett tillräckligt stort underlag för att de ska kunna gälla på en generell nivå.
Angående det här med bröllopsfotograferi tror jag att variansen (antalet motsägelsefulla undantag) är såpass hög så att det är svårt att urskilja några betydande tendenser. Särskilt ointressant blir det generella när det gäller enskilda val av fotograf. Helt olika nivåer.
I praktiken förekommer en massa sammanblandningar mellan generaliseringar och antaganden på individnivå hela tiden. Det gäller inte minst genusdebatten. Min erfarenhet är att det oftare är män än kvinnor som känner sig personligt påhoppade när man gör generella bedömningar av manligt/kvinnligt. (Pass på, ordet "oftare" innebär att jag gör en generalisreing här.) Det beror ibland på att någon debattör inte är tillräckligt tydlig med att han/hon handskas med generella termer och ibland på att att den som känner sig påhoppad inte förmår skilja mellan nivåerna.
Där går felslutet i riktningen att man missförstår en generalisering som något som är aplicerbart på individnivå.
Felslut i andra riktningen är också ganska vanliga men är ett nödvändigt ont för att vi ska kunna orientera oss.
Till exempel vet vi att det oftast är lämpligt att sätta ena foten framför den andra för att förflytta oss framåt. Vi generaliserar detta och tar väldigt många steg utan att för varje gång undersöka ifall det verkligen är ett lämpligt sätt även denna gång. När det någon gång är lite ojämn terräng blir vi inte förvånade över att generaliseringen inte stämmer exakt, vi får ta lite mer medveten hänsyn till gropigheterna. Ibland blir det ändå fel. Vi stöter på ett extremt krångligt ställe att gå på utan att vi är förberedda. Generalisreingen funkar inte längre och vi trillar omkull. Trots att vi misslyckats när vi någon gång snavat på en hal isfläck fortsätter vi generalisera vårt sätt att gå eftersom det skulle kräva orimligt mycket resurser att analysera varje steg vi tar.
Förmågan att generalisera har fört livet extremt mycket längre än om vi saknat det kraftfulla verktyget.
