Jag tittade i SOU 2011:32 som jag misstänker att SFF:s jurist (som Risedal varit i kontakt med) åsyftar.
(Varför får man aldrig några konkreta referenser? Det första man får lära sig mer eller mindre på vilken grundläggande juridikkurs som helst är att det blir sågning jäms med fotknölarna utan referens till rättskällor etc.)
http://www.regeringen.se/content/1/c6/16/65/37/026fec6d.pdf
Den är skrämmande dålig på den här punkten tycker jag.
Följande står på s. 171 f:
"Avbilda
Som framgått har det framförts önskemål om att uttrycket avbilda ska klargöras i lagen. I dag förekommer det i 24 § om konstverk under samlingsrubriken för 23 § och 24 § som lyder ”Återgivning av konstverk”. Uttrycket har emellanåt varit föremål för olika diskussioner och tolkningar. Uttrycket fanns med redan i Auktorrättskommitténs lagförslag i de förslagna bestämmelserna om rätt till avbildning av konstverk på allmän plats och avbildning av konstverk i kataloger eller i meddelanden om en utställning (25 § andra stycket i AK:s förslag). I betänkandet anfördes att bestämmelserna föreskriver undantag i konstnärens ensamrätt att mångfaldiga verket. I betänkandet anfördes vidare att uttrycket avbilda innebär att konstverket får reproduceras genom målning, teckning, fotografi eller annan teknik varigenom det återges i planet. Plastisk eller tredimensionell återgivning omfattades däremot inte av uttrycket enligt kommittén (SOU 1956:25 s. 264 f). I senare förarbeten, i samband med behandling av förslag till revision av bestämmelserna, har förutsatts att bestämmelserna även utgör en inskränkning i spridningsrätten, vilket möjligen får anses naturligt då exemplaren framställs just för ett visst syfte. Exempelvis föreslog 1976 års upphovsrättsutredning att bestämmelsen om avbildning av konstverk skulle begränsas så att möjligheten att sprida konstverkskataloger och meddelanden om utställningar till allmänheten begränsades (SOU 1990:30 s. 472 f). Förslaget fick ett blandat mottagande av remissinstanserna, som bl.a. ansåg att det ledde till en onödig detaljreglering, och genomfördes inte. I propositionen uttalades att bestämmelsen om avbildning av kataloger tjänar syftet att underlätta spridning av information om bl.a. konstutställningar samt att bestämmelsen kan åberopas bara beträffande sådan reproduktion av konstverk som sker i nämnda syfte. Om framställaren av en utställningskatalog eller av en affisch om en utställning producerar så många exemplar av katalogen eller affischen att produktionen går utöver vad som motiveras av det informationssyfte produkten ska tjäna, kan framställningen inte stödjas på bestämmelsen. Bestämmelsen ger alltså rätt till endast ett tämligen begränsat utnyttjande, anförde dåvarande departementschefen (se prop. 1992/93:214 s. 98 f). Eftersom uttrycket avbilda i lagen alltså har varit föremål för diskussion och mot bakgrund av att mitt uppdrag är att göra lagen mer tydlig anser jag att det finns skäl att nu förtydliga uttrycket. Även om bestämmelsen möjligen indirekt får anses ge rätt till viss begränsad spridning av exemplaren, anser jag att ordet avbilda inte kan anses rymma annat än exemplarframställning. Dock är det fråga om en alldeles särskild och begränsad typ av exemplarframställning, då endast framställning i planet och inte tredimensionell sådan avses. Jag anser sammanfattningsvis att uttrycket avbilda bör ersättas med ”genom avbildning framställa exemplar” (se inledningen till 4 kap. 14 § i förslaget till ny lag). Därutöver anser jag att det finns skäl att förtydliga p. 3 i paragrafen, som ändrades i samband med genomförandet av det s.k. infosocdirektivet, så att det för läsaren tydligare framgår att det är framställning av konstverk i kataloger som avses i den punkten. En förutsättning är dock att konstverken ingår i en samling."
Någon som ser att det överhuvudtaget diskuteras konstverk på allmän plats och byggader? Det nämns i förbifarten och lämnas därefter utan avseende, trots att lagen i allra högsta grad har verkan på detta område. Om den är rimlig och har den avsedda struntar utredaren helt i. Utredningen är i sig inte ett dugg bättre än något annat och jag ser den inte som alls klargörande. Diskussionen kan möjligen anses rimlig när det gäller undantaget om katalogerna som diskuteras. Där kan man möjligen se olika begränsningar som mer motiverade. Detta finns dessutom i form av att det står tydligt att det inte får vara digital form i nuvarande lag. En begränsning som inte finns när det gäller konstverk på allmän plats. Man hänvisar också till gamla förarbeten som är från en tid när datoriseringen var obefintlig. Att veta vad som då avsågs gällande nätpublicering är helt omöjligt eftersom det inte fanns i sinnevärlden.
Mest tragiskt i det här är ju att kommunen är landsting förefaller göra precis den tolkning jag och många andra gör, medan det sitter en grupp upphovrättsförespråkare och har en annan, mer restriktiv, tolkning. En som uppenbarligen inte har något stöd i rättspraxis (den verkar vara obefintlig). Som nog någon nämnt innan så kan man också fråga sig hur det kommer sig att ingen sett till att pröva detta om man nu är av denna åsikten. Brist på några att lägga på offeraltaret torde inte råda. Det är svårt att inte misstänka att man inte vågar för att man antingen riskerar att bli långsamt och plågsamt nedhuggen med slö yxa, alternativt väcka en björn som sover så att det blir ramaskri mot upphovsrättsindustrin.
Jag blir inte imponerad av detta.
Vidare är en intressant fråga i sammanhanget att huruvida "fritt avbildas" har, eller ska ha, en annan innebörd än enbart "avbilda" och vad den i så fall är inte avhandlas. Det skulle ju bli ännu mer intressant om inga bilder tagna på nyare byggnader fick publiceras fritt på nätet. Ännu fler hemska brottslingar att jaga... Hade brottsbalken varit skriven på detta undermåliga sätt hade vi förmodligen hamnat i samma klubb som Libyen och Eritrea. En grundprincip är att rättsystemet ska vara förutsägbart, men det tycker jag inte att man kan påstå att denna del av lagen uppfyller ens delvis.
Ska jag vara lite cynisk så har hela skrået av civilrättsjurister, särskilt de med upphovsrätt som specialitet, ett starkt egenintresse av att lagen är så obegriplig som möjligt. Det betyder helt enkelt mer jobb och mer betalt...