Kul... kanske
Ursprungslänken var kul, och flera av inläggen här också, men...
det är lätt att den här sortens skratt fastnar i halsen. Vad vi ser är kommentarer från männskor som tycker att de kan och vet något och som gärna vill dela med sig av det genom att döma andra - lite som den diskussion som förs här, eller?
Konst har fascinerat mig länge, långt längre än jag fotograferat. En av de mest fascinerande sakerna för mig är den stora skillnaden mellan den "allmäna" skönhetsuppfattningen och den "professionella".
Välj ut några bilder av solnedgångar, vattenfall och barn, blanda sedan in en av bildena från exemplen i den här tråden och visa dem för en vanlig dödlig - dvs någon som bedömer bilden efter sitt eget huvud om vad de tycker är vackert snarare än någon som andas och lever för fotografi som konstform. Jag är säker på att 99 av hundra skulle välja någon av vattenfallen eller solnedgångarna framför de kända bilder som tagits upp här. Och varför skulle det vara fel?Vad är det egentligen som gör mästarna så bra? Mycket, skulle jag tro, ligger i att vi lärt oss att tycka att de är bra, på samma sätt som de kommentarer vi skrattar åt baseras på att den som kommenterar lärt sig något att säga och upprepar det utan att förstå.
Samma fenomen har redan passserat i många andra och äldre konstformer där den yttersta eliten kämpar om att uppskatta det mest extrema och egenartade. Kanske för att de tröttnat på det som är vanligt, kanske för att de lärt sig känna igen vad andra i eliten gillar. I samma veva föds föraktet för de oinvigda, de som inte förstår.
Jag måste erkänna att jag ofta måste sälla mig till den senare, oinvigda, skaran. Jag tittar på vinnarbilder i tävlingar i tidningar, högt prisade konstbilder och så vidare, och känner inombords att jag faktiskt inte tycker att de är särskilt bra. Jag kan ibland se att de lyckas vara originella och annorlunda, men som jag ser det är det väl egentligen inte det som det skall gå ut på, eller? Handlar det inte om att ta kort som vi själva gillar, och som förhoppningsvis andra kan tycka om också? Lyckas jag då påverka en lite insatt klick är jag framgångsrik, lyckas jag påverka många men oinsatta så är jag hötorgsmålare.
Många av de gamla mästarna oavsett konstart blev kända för att de förnyade tekniken eller synsättet inom sitt område. Jag kan ofta inte låta bli att dra på munnen åt hur det idag blir konst av något för att man framgångsrikt imiterar gamla begränsningar eller tankar. Svartvitt kan vara vackert för att det framhäver ljus och form framför färg, men ofta används det som ett signum på att fotografen haft mer eller mindre konstnärliga ambitioner (se diskussionen om "fine art" tex) Se hur vi med digitalkameror ihärdigt försöker efterapa den inneboende bristen hos film genom att få till "vackert korn". Varför? För att vi lärt oss att det är fint och ser bra ut. Jag menar inte att vi låtsas, utan att vi är resultat av vår bakgrund, och i den har för de flesta av oss ingått att växa upp med att lära sig vad som är vacker inom foto genom att titta på filmbaserade fotografier. Vänta några år så kommer simulerad "low-rez" i digitala foton att bli inne (on det inte redan är det)
Mest komiskt är ändå den fototrend som råder just nu, med glorifierade snap-shots. Jag tycker att blir en underbar ironi att med ena handen racka ned på gemene man samtdigt som vi med andra handen rosar bilder som är in till förväxling lika det vi nyss sågat.
Det blev långt det här. Sammanfattningsvis: Ta bilder som du själv gillar och bry dig inte så mycket om vem annans fotografier de liknar. Visar det sig att du blir uppskattad så grattis, om inte så har du iallafall själv gillat vad du gör.
Skriv själv kommentarer som är bra och som speglar vad du själv känner och tänker och som du kan stå för.
