Det kan han säkert. Dock är inte detta den allra mest invecklade tekniken, så om du nöjer dig med en enkel förklaring av mig så ska jag försöka.
Ett bländarsteg, EV (Exposure Value), motsvarar en halvering eller fördubbling av ljusmängden. Bländarskalan består av följande steg (inom det vanligaste området):
1,4 / 2 / 2,8 / 4 / 5,6 / 8 / 11 / 16 / 22
(Om du jämför siffrorna ser du att det skiljer med en faktor av roten ur 2 (1,44) mellan stegen, fast de är avrundade en aning.)
Sedan har många objektiv också möjligheten att ställa in halva steg, t.ex. 3,5 / 4,5 / 6,3.
När man minskar bländaren ett steg (ökar till ett stegs högre siffervärde) så halveras alltså ljusmängden.
Det fiffiga är att slutartiderna och ISO-värdena följer samma storlek på stegen, så att för att få samma exponering kan man alltså t.ex. öka bländaren ett steg och minska slutartiden ett steg, eller öka korta slutartiden ett steg och öka ISO-värdet ett steg.
ISO-skalan är:
100 / 200 / 400 / 800 / 1600 / 3200 / 6400 / 12800
Slutartidskalan är:
1, 1/2, 1/4, 1/8, 1/15, 1/30, 1/60, 1/125, 1/250, 1/500, 1/1000, 1/2000, 1/4000
Det medför att följande inställningar ger samma exponering, men påverkar bilden på andra sätt (skärpedjup, brus, frysning av rörelsen). Det är upp till fotografen att välja inställningar för att uppnå önskat resultat, även om man utnyttjar kamerans exponeringsmätare för att få en korrekt exponering så att inte mörka partier sotas igen eller att ljusa partier bränns ut och däremot tappar alla detaljer.
ISO 200 | F4 | 1/250s
(Ursprungsvärde för jämförelse)
ISO 800 | F5,6 | 1/500s
(ökat ISO två steg, minskat bländaren ett steg och minskat slutartiden ett steg)
ISO 400 | F1,4 | 1/1000s
(ökat ISO ett steg, ökat bländaren ett steg och minskat slutartiden två steg)
Sådär. Samma gamla sanning som alltid har gällt oavsett om det är film eller digitalt. Fördelen nu är att man enkelt kan ändra ljuskänsligheten (ISO) utan att behöva byta film. Det finns också så mycket automatik att man egentligen inte behöver bry sig om det här, men förr då man använde en separat exponeringsmätare var detta oerhört viktigt och även idag då man använder studioblixtar (och slutartiden är ointressant då det som istället avgör är blixtens brinntid och blixtens effekt) så måste man kunna tänka i samma steg. Bra att ha-kunskap överhuvudtaget för att kunna laborera med skärpedjup, brus och frysning i en lagom kompromiss för att få önskat resultat.
Tillbaka till Sonys SLT-kameror.
Spegeln släpper igenom två tredjedelar av ljuset till sensorn och dirigerar en tredjedel av ljuset till AF-sensorerna. Det är tillräckligt med ljus för att AF ska fungera optimalt och egentligen lika mycket som AF-systemet får på vanliga DSLR-kameror eftersom huvudspegeln där släpper igenom motsvarande och dirigerar det nedåt där AF-sensorerna sitter i boten av kameran.
Ljusförlusten är alltså en tredjedel av ljuset. Eftersom ett bländarsteg är en halvering av ljusmängden så är alltså ljusförlusten mindre än ett EV. Skulle ljusförlusten vara 1/4 så skulle det motsvara ett halvt bländarsteg, men nu är det precis mittemellan, dvs. 2/3 EV, vilket medför att för att få samma exponering med en A580 och en A55 så vid samma tid och ISO och med bländare f/4 på A580 så måste f/3,2 användas på A55 (nåt ungefär så, kameran justerar detta precis och inte bara efter de fasta stegen).
Själva poängen är att många som inte är så insatta tycker att "Oj, en tredjedel av ljuset filtreras bort, det är ju JÄTTEMYCKET, men samtidigt rattar på bländaren hej villt mellan t.ex. 2,8 och 8 och har därmed tagit bort 5 gånger så mycket ljus som SLT-spegeln gör. I takt med att sensorerna utvecklas på det sättet som de gjort och nu i kommande generation ännu mycket mer tack vare EXMOR-R tekniken så är den ljusförlusten som spegeln tar i praktiken helt försumbar.
/Mats