Som Plus-medlem får du: Tillgång till våra Plus-artiklar | Egen blogg och Portfolio | Fri uppladdning av dina bilder | Rabatt på kameraförsäkring och fotoresor | 20% rabatt på Leofoto-stativ och tillbehör | Köp till Sveriges mest lästa fototidning Fotosidan Magasin till extra bra pris.

Plusmedlemskap kostar 349 kr per år

Annons

Hur mycket "får" man redigera naturbilder?

Produkter
(logga in för att koppla)
Ormar hugger för att döda saker som de tänker äta upp. Att de hugger mot något annat (som t ex är för stort för att bli mat) är sällsynt och inträffar bara när de känner sig hotade och inte har någon möjlighet att fly. En reaktion som alltså är kopplad till extrem stress. Eller panik, som människor skulle uttrycka det.

Vill man ta riktigt snygga naturbilder som sticker ut måste man nog lära sig lite om naturen.
Minsann, ormen var inte bara lite störd utan extremt stressad. Man får väl anta att du vet vad du pratar om när du uttrycker dig så tvärsäkert. Fast det kan ju lika gärna vara den där ormvråken, eller vad det nu är som äter ormar, bakom fotografen som utsatte ormen för den här enorma stressen.
 
En orm (liksom de flesta andra vilda djur) som blir "lite störd" flyttar sig bort och söker skydd från det som stör (oavsett om det är en vråk eller en fotograf). Kan den inte det blir den väldigt stressad och tar till sina yttersta försvarsmekanismer, i ormens fall att försöka hugga.
 
En orm (liksom de flesta andra vilda djur) som blir "lite störd" flyttar sig bort och söker skydd från det som stör (oavsett om det är en vråk eller en fotograf). Kan den inte det blir den väldigt stressad och tar till sina yttersta försvarsmekanismer, i ormens fall att försöka hugga.

Nja, det där är faktiskt inte helt sant, när det gäller huggormar har jag i ungdomligt oförstånd jagat och fångat många, och dom är inte alls lika flyktbenägna som tex snokar, utan i vissa fall ligger dom helt sonika kvar och förlitar sig på att kunna hugga istället för att fly trots att dom haft alla möjligheter att sticka. Oftast sker det dock när dom är kalla och således lite sega. Vilket man kan förmoda att denna var med tanke på årstiden.
Det är dock inget jag rekommenderar heller, men jag har personligen svårt att tro att ormen led några större kval trots ett utfall mot fotografen.
 
Nja, det där är faktiskt inte helt sant, när det gäller huggormar har jag i ungdomligt oförstånd jagat och fångat många, och dom är inte alls lika flyktbenägna som tex snokar, utan i vissa fall ligger dom helt sonika kvar och förlitar sig på att kunna hugga istället för att fly trots att dom haft alla möjligheter att sticka. Oftast sker det dock när dom är kalla och således lite sega. Vilket man kan förmoda att denna var med tanke på årstiden.
Det är dock inget jag rekommenderar heller, men jag har personligen svårt att tro att ormen led några större kval trots ett utfall mot fotografen.

edit Dom brukar dock höras tydligt med sitt väsande, så det är ju ingen större risk att man trampar in i dom även om dom ligger kvar...
 
Spännande diskussion. Jag tänker på en bild Brutus Östling har i sin bok Örnarnas rike. Fåglarna äter på ett kadaver. Stämningen är mörk och rå. Bakgrunden är väldigt mörkt. Döm av min förvåning när samma bild på hans egna hemsida var ljus. Det blev en helt annan bild dvs så som det såg ut vid fototillfället.jag blev ganska sur faktiskt. Det var för mkt PS tycker jag.

Har själv inte sett bilderna du nämner, men rent principiellt så kan ju Brutus ha tagit desse två bilder med helt olika exponeringar/exponeringsmetoder i syfte att redan i kameran uppnå olika ljuseffekter i bilden.

/Oscar
 
Senast ändrad:
Har själv inte sett bilderna du nämner, men rent principiellt så kan ju Brutus ha tagit desse två bilder med helt olika exponeringar/exponeringsmetoder i syfte att redan i kameran uppnå olika ljuseffekter i bilden.

/Oscar

http://www.adlibris.se/bookbrowser/Books/ZoomedOut/isbn9113016768_ex_13.jpg

Den bilden finns på helsida i boken. I boken är bakgrunden närapå svart. Om man jämför bilderna så känns den i boken inte värst naturlig. Har för mig att nån korp på samma bild är bortklonad oxå.
 
Är ganska säker på att han skrev att han mörkat ner bakgrunden (på en viss örnbild), i senaste numret av FS-magasin.
Kan tyvärr inte hitta tidningen, men det finns väl säkert någon i tråden som har tidningen liggandes och kan kolla upp det =)
 
http://www.adlibris.se/bookbrowser/Books/ZoomedOut/isbn9113016768_ex_13.jpg

Den bilden finns på helsida i boken. I boken är bakgrunden närapå svart. Om man jämför bilderna så känns den i boken inte värst naturlig. Har för mig att nån korp på samma bild är bortklonad oxå.


Bilden du beskriver återfinns på sidan 44, och är något mörkare i boken. Inte anmärkningsvärt, inte så att bilden framstår som manipulerad. Korparna ser likadana ut, är lika många och återfinns på samma ställe.

I FS Magasin beskriver Brutus på sidan 62 en örnbild där han ökat kontrasten och mörkat ner bakgrunden 6-7% med efterbelysning.
 
Senast ändrad:
Du har ju redan gjort en del av din "redigering" i och med att du tog bilden. Du har valt vad du ville ta med, vad du ville utelämna, och varför då inte löpa fullt ut - göra bilden som du vill ha den?

Vad vill du berätta med den? Vad vill du visa? Vilka känslor är intressanta att få fram hos betraktaren?
 
Spännande diskussion. Jag tänker på en bild Brutus Östling har i sin bok Örnarnas rike. Fåglarna äter på ett kadaver. Stämningen är mörk och rå. Bakgrunden är väldigt mörkt. Döm av min förvåning när samma bild på hans egna hemsida var ljus. Det blev en helt annan bild dvs så som det såg ut vid fototillfället.jag blev ganska sur faktiskt. Det var för mkt PS tycker jag.

Tjena,

jag gissar att du är väldigt ny i fotot. En bild på nätet ser ofta ljusare ut än den är, sen beror det på dina inställningar av din skärm m.m. hur ljus den är.

Men oavsett det är det ju sedan alltid en fråga om hur du kopierar en bild, mörkare eller ljusare. Och i dag menar jag att man ska göra som de riktiga svartvita fotograferna, det hade jag inte fattat när jag gjorde den bilden för fem år sedan. Gå till den traditionella svartvita fotografin, lär er vad de kunde, alla de stora fotograferna hade alltid väldigt duktiga kopister, om dom inte själva var det. Annars blev det inga bra bilder. Man efterbelyste och lättade upp - ett tips, om du inte känner igen dessa begrepp, kolla nån av de förnämliga böcker om fotobegrepp som finns!
Ett exempel: I synnerhet ansikten har man alltid varit tvungen att lätta upp, för att faktiskt få en bild att likna verkligheten. Ett svartvitt negativ, liksom en RAW-formatbild, är ju oerhört kass i sig, ser för jävlig ut. Den måste "framkallas" eller snarare "kopieras" så att kontrast m.m. sitter där den ska. Och problemet med filmen liksom med den digitala filen är i grunden att den bara klarar att återge en del av det tonomfång vårt öga kan registrera. Har du ett kontrastrikt motiv blir antingen det mörka för mörkt medan det ljusa blir bra, eller så blir det mörka bra men det ljusa fräter ut i detaljerna. Därför behöver kopisten göra sitt arbete för att det ska bli en bild. RAW-formatet ger dig möjligheter som är bättre, de sparar mer av tonomfånget men i gengäld saknar bilderna kontrast m.m.

I dag brukar jag säga - det sa jag inte för fem år sedan: gå tillbaka till den riktiga fotografin, till den klassiska fotografin med de stora fotograferna, lär er kopiera bilderna så att ni utnyttjar filerna/negativen på bästa sätt.

Jag lärde mig svartvitt mörkrumsarbete, och jag tror egentligen det klassiska mörkrumsarbetet är den bästa skola en fotograf kan få - även i digitalåldern. Fast kanske behöver man inte gå den omvägen.

På tal om den bilden: i dag hade jag nog jobbat änu mer med kontrasten på den.

Sen blev jag själv förvånad över hur olika den bilden tog sig ut i olika sammanhang, i någon tidning blev den mörk, i någon annan hade repron (?) lättat upp den, eller om det var trycket. När man arbetar mycket med bilder och publicering inser man snabbt att det aldrig blir som man tänkt sig eller trodde. V

Lycka till!

bästa hälsningar

Brutus
 
Innan du påstår det bör du nog kolla det. Jag arbetade som frilansjournalist några år när jag var 18-20 och då lär man sig att man måste kolla vad man skriver, det var gånger jag inte gjorde det. Hursom: Jag vet ingen korp som är bortklonad i rådjurskadaverbilden. En annan bild i örnboken har några korpar borttagna, och detta nämner jag i efterordet.


http://www.adlibris.se/bookbrowser/Books/ZoomedOut/isbn9113016768_ex_13.jpg

Den bilden finns på helsida i boken. I boken är bakgrunden närapå svart. Om man jämför bilderna så känns den i boken inte värst naturlig. Har för mig att nån korp på samma bild är bortklonad oxå.
 
Senast ändrad:
Får man ex:
Skärpa upp delar av bilden, i mitt fall ormen.
I så fall sätta lite oskärpa eller tona ned bakgrunden?
Och den störiga pinnen som hänger ut en bit över ormen, får man ta bort sånt?


Sammanfattningsvis: hur mycket får man efterarbeta en naturbild?


Får och får. Det gör du väl som du vill. Finns inga lagar som säger vad man får och inte får. Du bearbetar bilden som du själv tycker. Sen däremot om du lägger ut bilden här så kan du välja att säga om bilden är manipulerad eller ej.
 
Pinnen "får" du ta bort, och mörka ner bakgrunden gör du efter eget tycke.

Naturligtvis får du redigera bilden precis som du vill. Bilden är ett konstverk som du naturligtvis vill få att se så bra ut som möjligt enligt ditt eget tycke.
 
Gå till den traditionella svartvita fotografin, lär er vad de kunde, alla de stora fotograferna hade alltid väldigt duktiga kopister, om dom inte själva var det. Annars blev det inga bra bilder. Man efterbelyste och lättade upp - ett tips, om du inte känner igen dessa begrepp, kolla nån av de förnämliga böcker om fotobegrepp som finns!

På den tiden gömdes redigering i flera led av expertis (exponerings belysning, blur, filtrering, oskarp mask etc), dagens digitala era gör allt så lättillgänglig att den upplevs aggresivare då alla förstår hur de funkar och vill peka fingrar.
De som är mot PS bör veta att alla photoshops standard funktioner kommer just från arbetsmetodik i mörkerrummet. Finns väll lite de _inte_ kunde göra på de gamla goda dagarna..

Återkopplar till mitt tidigare inlägg och vill hävda att slutresultatet är det viktiga, väljer man ultimat exponering eller en mer rå kopia för efterarbete så riskerar man tappa en smula kvalite (och skaffa sig en massa extra jobb), men med dagens kamror som håller sån hög dynamisk range med information finare än vad ögat ser... så är det oftast best practice för att uppnå resultat, även om det klingar illa ibland.

Den moraliska frågan kommer in när man lägger till/ändrar egenskaper på motivet som inte representerar arten. samt om man ändrar förhållandena så hårt att bilden inte är teoretisk möjlig att ta. Men såna bilder publiseras flitigt de med utan att någon stör sig (tex. sunset filter som gör himelen rosa/röd aktig, teoretiskt omöjligt när molnen täcker hela himmelen eller då skuggorna i bilden säger nått helt annat, men det gör en tråkig bild spännande när vädret inte vill vara med. och ändå anses inte färggrads som redigering..)

Sen händer som brutus sa väldigt mycket märkligt beroende på vilket media man tittar via och vem sista handen är.. men i bokform bör det vara väldigt noggrant kontrollerat? hade varit sur om förlaget inte ger 99,5% likhet.

Inte för att det är relevant men drar en liten klenod iaf.
jag skickade in bilder på våra kattungar till lokaltidningen för försäljning förra veckan (perfekt redig. med färgprofil o allt). Ut på papper kom 50% (!!) kontrast påslag och 30% extra ljus.. (förmodligen nått de gör med svenssons skräpbilder av default)
såg helläcker ut, tänk er en 20tals kornig film-kamera som med kass kvalite fotat tigrar på zoo. kissarna sålde som smör. o när folk kom o klagade på olikheten så hänvisade jag till min gamla VGA mobil som inte mådde fint.. :) tji så blev man tidningens sämsta fotograf o fick gömma bort glasen i en mörk skrubb.
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar