judas
Aktiv medlem
vet inte alls om jag postat den i rätt forum men...
jag älskar att plåta spontant på stan och på gatan men möter väldigt ofta en och samma problematik. får man ta bilder på vem som helst??? hur nära får man gå??
själv brukar jag utgå från att om man visar sig på gatan (i det offentliga rummet) får man acceptera att hamna på bild lite då och då (med vissa undantag), punkt liksom. det svåra ligger ju i HUR nära man får gå och VEM man får plåta.
i många fall går det ju att använda ett teleobjektiv för att slippa gå nära men då får man mindre kontroll över komposition och vinkel samtidigt som skakningsoskärpan blir ett minus för bilden, därför vill man ju ofta gå så nära som möjligt utan att känna att man tränger på.
uteliggare vars vardagsrum är just gatan, på något sätt "utsatta" människor, grovt handikappade och missbrukare, plus alla de som ínte verkar gilla att man plåtar dom. alla dessa brukar jag försöka undvika eftersom de ofta kanske känner sig "utpekade" (hittar inget bra ord) pga av sitt tillstånd.
det som är synd är ju att vissa personer inte kan förstå att det är ju inte så att man tar en bild av DOM, utan av EN PERSON på gatan (hajar ni skillnaden). de kanske tror att det finns nån speciell anledning till att man tar på JUST DOM mer än att de fanns sig bra i sökaren vid tillfället.
det är ju bra att fråga men då försvinner oftast både biden man såg från början och ögonblickets spontanitet. det är en mycket svår fråga enligt mig.
jag kan passa på och berätta om en gång då jag råkade ut för vad som i vissa fall kan bli problematikens följder. jag var ute och gick på köpmangatan i örebro med kameran i högsta hugg då jag fick syn på den amerikanska gatumusikant som ofta brukar stå där och spela gitarr och sjunga med någon sorts trumanordning mellan fot och rygg. han stod där med huvudet hängande iklädd någon typ av cowboyhatt och stampade och sjöng med sin hund liggande bekvämt framför honom. jag såg direkt den utsökta bilden och gick fram kanske tre meter snett framför honom, satte mig på huk och komponerade bilden varvid han direkt slutar spela, slänger upp handen och skriker "get the fuck ottha here witha cääämera!!!" med en typisk sydstatsdialekt allá "oh brother where art thou". jag reser mig upp och gör precis som han säger medan jag har fångats av hela gatans blickar stirrande. medan jag gick därifrån skrattade jag lite för mig själv eftersom jag fann situationen ganske rolig och som tur var har jag inte slutat plåta människor på stan.
nå, vad tycker ni?? skicka gärna med exempel och beskriv hur ni gjort eller så...
jag älskar att plåta spontant på stan och på gatan men möter väldigt ofta en och samma problematik. får man ta bilder på vem som helst??? hur nära får man gå??
själv brukar jag utgå från att om man visar sig på gatan (i det offentliga rummet) får man acceptera att hamna på bild lite då och då (med vissa undantag), punkt liksom. det svåra ligger ju i HUR nära man får gå och VEM man får plåta.
i många fall går det ju att använda ett teleobjektiv för att slippa gå nära men då får man mindre kontroll över komposition och vinkel samtidigt som skakningsoskärpan blir ett minus för bilden, därför vill man ju ofta gå så nära som möjligt utan att känna att man tränger på.
uteliggare vars vardagsrum är just gatan, på något sätt "utsatta" människor, grovt handikappade och missbrukare, plus alla de som ínte verkar gilla att man plåtar dom. alla dessa brukar jag försöka undvika eftersom de ofta kanske känner sig "utpekade" (hittar inget bra ord) pga av sitt tillstånd.
det som är synd är ju att vissa personer inte kan förstå att det är ju inte så att man tar en bild av DOM, utan av EN PERSON på gatan (hajar ni skillnaden). de kanske tror att det finns nån speciell anledning till att man tar på JUST DOM mer än att de fanns sig bra i sökaren vid tillfället.
det är ju bra att fråga men då försvinner oftast både biden man såg från början och ögonblickets spontanitet. det är en mycket svår fråga enligt mig.
jag kan passa på och berätta om en gång då jag råkade ut för vad som i vissa fall kan bli problematikens följder. jag var ute och gick på köpmangatan i örebro med kameran i högsta hugg då jag fick syn på den amerikanska gatumusikant som ofta brukar stå där och spela gitarr och sjunga med någon sorts trumanordning mellan fot och rygg. han stod där med huvudet hängande iklädd någon typ av cowboyhatt och stampade och sjöng med sin hund liggande bekvämt framför honom. jag såg direkt den utsökta bilden och gick fram kanske tre meter snett framför honom, satte mig på huk och komponerade bilden varvid han direkt slutar spela, slänger upp handen och skriker "get the fuck ottha here witha cääämera!!!" med en typisk sydstatsdialekt allá "oh brother where art thou". jag reser mig upp och gör precis som han säger medan jag har fångats av hela gatans blickar stirrande. medan jag gick därifrån skrattade jag lite för mig själv eftersom jag fann situationen ganske rolig och som tur var har jag inte slutat plåta människor på stan.
nå, vad tycker ni?? skicka gärna med exempel och beskriv hur ni gjort eller så...