En liten mer filosofisk infallsvinkel på frågeställningen:
Jag upplever att författaren principiellt sett har en uppenbar poäng med att den enda vägen till varaktig stor framgång är hård träning. Personligen är jag övertygad om att ingen längre kan nå stor varaktig framgång utan hårt arbete, oavsett område.
Vad jag däremot upplever, till skillnad från författaren, är att den insikten som ett enskilt påstående är rätt självklart och ointressant. Det finns enligt min mening flera andra frågeställningar som är mer intressanta att reflektera över som att bilda sig en uppfattning om vad 'toppen' egentligen är för en själv? Vart vill man gå och när skall man anse att man är framme? Att förutsätta sig att planlöst träna x timmar per dag i y veckor per år leder ju för 99,999% av befolkningen till ett misslyckande eftersom det bara är 0,0001 (eller hur många det nu kan vara) som lyckas ta sig till en 'elitnivå'.
'Om man inte vet var man ska är det ingen idé att skynda sig. Man vet ändå inte när man kommer fram.' -Nalle Puh
Personligen tror jag att man måste veta vart man skall för sedan behöver man fundera på hur man skall bära sig åt för att fortsätta att tycka att det är roligt att genomföra all den där träningen, som ju inte alltid är lustbetonad och kanske ännu viktigare, hur man skall skapa förutsättningarna för sig själv att kunna göra så mycket av den där träningen som möjligt.
Ytterligare ett skäl till varför ett påstående som författarens är ointressant att ta som utgångspunkt är enligt min uppfattning att ju närmare en 'topp' man kommer inom något område, ju mer spelar faktorer in som man inte själv kan påverka.
'Det bästa är att veta vad man letar efter innan man början leta efter det' -Nalle Puh
Avslutningsvis tror jag att ett bra recept är att alltid göra det man gör så bra man någonsin kan. över tiden kan man då kanske ana hur den egna personliga 'toppen' ser ut och bilda sig en uppfattning om vad som skulle krävas för att ta sig dit. Be as good as you can be. Om inte annat tror jag att man har roligast då, och det är väl därför vi fotograferar, eller hur?
/Magnus
så hamnar man på sisådär en 5 år, och då tycker jag det låter lite väl lite för att nå eliten.
