Betänk då att nästan en fjärdedel av alla journalister och bildjournalister är frilansar eller visstidsanställda. Mediebranschen är liksom alla andra branscher känsliga för intern kritik. Därför finns det i stora drag ingen diskussion om innehållet, i synnerhet inte när det kommer till bilder.
Rent krasst är det väl dessutom så att den samhällsengagerade journalistiken inte lönar sig i ekonomiska termer. Såvida det inte är en skandal som man råkar snubbla över.
/Maverick
Du har självfallet rätt i detta. Många har eller tycker sig ha en svag förhandlingsposition på grund av osäkra anställningsförhållanden. Det gör dessa frågor ännu viktigare.
Om man understryker Grassman-exemplet lite, så kan man ju se hur viktigt det är att det finns och funnits personer som han. Vad hade hänt om övriga ekonomer fullständigt lyckats paralysera demokratin genom att peka på falska siffror över nationalräkensaker som överdrivit skulder och underskott och systematiskt vägrat se samhällstillgångar som fanns?
Under slutet på 70- och början på 80-talet försökte ekonomer såsom Assar Lindbeck och de socialdemokratiska s.k. "sexlingarna" och ekonomiska reportrar såsom Christer Pettersson och Ann Lindgren på SVT, att piska upp ett krismedvetande, ivrigt påhejade av Svenska Arbetsgivare Föreningen. Tanken var kunna genomföra en nyliberal statskupp (och det underbara var att det låg inom räckhåll att göra detta utan miltära medel som i många andra länder vid denna tid). Systemskiften som dessa låg i tiden och den s.k. chockdoktrinen gick ut på att utnyttja befintliga kriser eller skapa dem för att i kaoset genomdriva nyliberala systemskiften. Planen var amerikansk och var dessutom marknadsförd med ett Nobel-pris i ekonomi till arkitekten själv, Milton Friedman). Systemskiftet syftade som i alla likande fall till att montera ned en stor del av trygghetssystemen, sänka skatterna och sälja ut (privatisera) allmän egendom på en internationell marknad.
Även om inte jag skulle gilla det, så är det fine även för mig att ett systemskifte genomförs, om hela folket ger uttryck för det i allmänna val. Gillar man inte resultatet kan man ju alltid flytta. Men att en liten betald elit av ekonomer för större delen av folket bakom ljuset för att gynna sina uppdragsgivare är något helt annat.
Att de inte kunde tysta Grassman berodde som sagt på att han först hade en relativt trygg inkomst. Han lyckades dessutom publicera sig både i tidningar och rätt många böcker och kunde leva på det också. Så även han var alltså i praktiken oberörbar. Dessutom kunde de inte vifta bort honom som inkompetent och politiserad som man gjorde i fallet med LO-ekonomerna som ju är anställda för att försvara arbetare och tjänstemäns ekonomiska och demokratiska intressen. Sven Grassman var en av deras egna som beslutat sig för att inte ljuga och genom det generade han hela resten av den svenska ekonomkåren, vilka alla drillats till oigenkänlighet och knutits upp i lojaliteter genom forskningsbidrag från Knut och Alice Wallenbergsstiftelser. Det otäcka i det var att det spelade absolut ingen roll om dessa ekonomer sade sig vara sossar eller borgerliga - budskapet till svenska folket var fullständigt entydigt så när som på det som kom från en enda avfälling.
Genom Grassmans bidrag till upprätthållandet av demokratin så kunde till sist även arbetar- och tjänstemanna-organisationer som LO och TCO peka på siffror och i detta fall i en del fall uppenbarligen sannare siffror än de övriga ekonomer pekat på. Analys och redovisning av nationalräkenskaperna gjordes senare om så de bättre speglade verkligheten. Det blev ingen nyliberal revolution - då. Det är stor skillnad på det som sker nu. Man kan alltid diskutera vad en regering egentligen har för mandat när en del av denna politik nu genomförs, men svenska folket kan aldrig skylla på att det inte aktivt röstat fram en majoritet för Alliansen. Jag gillar inte allt som sker och skett under Alliansen, men det har ju i alla fall i stora drag gått juste till och det sker under ordnade former och inte under ekonomiskpanik.
Det är enormt viktigt att journalister och fotografer bevakar den utveckling som är relevant att bevaka och vågar skriva om den på ett allsidigt, objektiv och sakligt sätt och ta bilder som ger alla andra en chans att förstå sin samtid. Lyckas man inte med det riskerar det att bli våldsamt förr eller senare. Den sanningssökande journalistiken är förmodligen inte lönsam i alla lägen, det är därför att det är så viktigt att stat och organisationer garanterar att den kan överleva. Det är väl få som verkligen upplevt följderna av ekonomiska kaos som följt på dessa kriser som inte tycker att denna journalistik är samhällsekonomiskt lönsam. Hur skulle det sett ut idag om man lyckats med att fortsätta mörka den nuvarande ekonomiska krisen?
