mipert
Aktiv medlem
Det handlar mycket i en diskussion hur man definierar objekt.
När jag säger att en kvinna är ett objekt handlar det inte om att betrakta henne som ett djur.
Vad jag menar är att kvinnan som objekt inte är en speciell person.
Jag ser en kvinna med barnvagn på fiket och då är hon ett objekt. Hon är ”mamma” och hon är en varelse med former som jag betraktar.
Inte förrän jag får möjlighet att prata med henne eller kanske tjuvlyssna på ett samtal blir hon ett subjekt, en person som känner och tänker om saker.
Jag själv är ofta ett objekt.
När jag fotograferar ett brudpar (vilket är undantag för mig men strunt samma) är jag för dem ett objekt, fotografen.
De struntar i hur jag mår och om jag har ett jobb i morgon. Mina åsikter om hur kvinnan framställs på bild bryr de sig inte om, de kanske lyssnar om jag säger något om det men så gör artiga människor.
Jag är ”fotograf”.
Fär en tid sedan föreläste jag om färghantering på ett företag. 10 personer satt och lyssnade på föreläsarobjektet(jag) som berättade om varför färger ofta blir fel i utskrift.
Jag var ett objekt.
Till hösten kanske jag strippar på en möhippa(knappast) framför 35 skrattande kvinnor. Då är jag ett objekt på samma sätt.
Jag är utbytbar, inte mot vem som helst, vissa kvaliteter kan inte alla uppfylla, men allt står inte och faller med mig som person.
I morgon skall jag låna Amelia Adamos självbiografi ”sex recept för framgång”.
Då är hon ett subjekt, hon är inte utbytbar för fem öre!
Jag växlar konstant mellan att betrakta modellen framför kameran som subjekt och objekt. På bråkdelar av sekunder blir hon en kropp som ljuset hela tiden ligger fel på och sedan är hon Nadja som säger någonting som bara hon och jag tycker är roligt, för vi känner varandra och förstår varandra.
Jag tycker Peter framställer det bra att man fotograferar antingen ett porträtt(subjekt) eller en form/sinnesbild(objekt).
När jag fotograferar ett porträtt är det inte en kvinna framför kameran. Det är en person som har den unika kvaliteten att vara just den personen.
När jag fotograferar en modell är modellen inte unik. Vem som helst kan inte ställas framför kameran, en viss personlighet krävs och ett visst utseende. Men troligen kan ett flertal kvinnor fylla den rollen.
Ofta är det min fantasi som skall återskapas i en bild.
Och när jag skriver fantasi kan det misstolkas. Jag menar inte att eftersom jag aldrig fått se en kvinna stå på alla fyra så skall jag nu uppfylla den drömmen med en modell framför kameran...
Grisljus, grisljud...
Jag vill ofta fånga en minnesbild, ibland sensuell, kanske till och med erotisk(fast jag brukar aldrig fotografera erotiska bilder).
Det kan röra sig om att återskapa känslan från 1981 av den tjejen i Stockholms tunnelbana som för ett ögonblick tittade rakt in i mina ögon och log med hela sin själ mot mig. Hon med gröna manchesterbyxor och blå sidenskjorta.
Det kan vara att på bild återge minnet av den kvinna som midsommar 1990 satt naken i tältet med solen bakom sig som återgav henne som halvsilhuett.
Patetisk? Gubbe? Pinsam?
Kanske det men det är vad jag kommit fram till efter att ha resonerat mycket (inte minst med min fru) om varför jag fotograferar modell.
Och att kvinnan är ett objekt betyder inte att jag struntar i hur hon mår eller att jag inte tar hänsyn till vad hon tycker om situationen.
Jag frågar ofta hur det känns och är mån om att vi alla skall må bra.
Jag kan vara ganska fysiskt tuff och hård, att det kan kännas obekvämt får modellen stå ut med men så fort det känns fel eller själsligt obehagligt (vilket jag inte kan minnas när det skulle varit senast) så struntar vi i den bildiden.
Och det är egentligen det enda som under fotograferingen skiljer modellen från ett löv. Att objektet har en förmåga att må och kommunicera med mig.
Nu har jag en massa att skriva om hur jag tänker vad gäller det att kvinnor kan uppleva det som jobbigt att vara iakttagna och bedömda utan kontroll men det får bli någon annans jobb.
Jag måste sluta svamla och retuschera gamla bilder åt en kund.
När jag säger att en kvinna är ett objekt handlar det inte om att betrakta henne som ett djur.
Vad jag menar är att kvinnan som objekt inte är en speciell person.
Jag ser en kvinna med barnvagn på fiket och då är hon ett objekt. Hon är ”mamma” och hon är en varelse med former som jag betraktar.
Inte förrän jag får möjlighet att prata med henne eller kanske tjuvlyssna på ett samtal blir hon ett subjekt, en person som känner och tänker om saker.
Jag själv är ofta ett objekt.
När jag fotograferar ett brudpar (vilket är undantag för mig men strunt samma) är jag för dem ett objekt, fotografen.
De struntar i hur jag mår och om jag har ett jobb i morgon. Mina åsikter om hur kvinnan framställs på bild bryr de sig inte om, de kanske lyssnar om jag säger något om det men så gör artiga människor.
Jag är ”fotograf”.
Fär en tid sedan föreläste jag om färghantering på ett företag. 10 personer satt och lyssnade på föreläsarobjektet(jag) som berättade om varför färger ofta blir fel i utskrift.
Jag var ett objekt.
Till hösten kanske jag strippar på en möhippa(knappast) framför 35 skrattande kvinnor. Då är jag ett objekt på samma sätt.
Jag är utbytbar, inte mot vem som helst, vissa kvaliteter kan inte alla uppfylla, men allt står inte och faller med mig som person.
I morgon skall jag låna Amelia Adamos självbiografi ”sex recept för framgång”.
Då är hon ett subjekt, hon är inte utbytbar för fem öre!
Jag växlar konstant mellan att betrakta modellen framför kameran som subjekt och objekt. På bråkdelar av sekunder blir hon en kropp som ljuset hela tiden ligger fel på och sedan är hon Nadja som säger någonting som bara hon och jag tycker är roligt, för vi känner varandra och förstår varandra.
Jag tycker Peter framställer det bra att man fotograferar antingen ett porträtt(subjekt) eller en form/sinnesbild(objekt).
När jag fotograferar ett porträtt är det inte en kvinna framför kameran. Det är en person som har den unika kvaliteten att vara just den personen.
När jag fotograferar en modell är modellen inte unik. Vem som helst kan inte ställas framför kameran, en viss personlighet krävs och ett visst utseende. Men troligen kan ett flertal kvinnor fylla den rollen.
Ofta är det min fantasi som skall återskapas i en bild.
Och när jag skriver fantasi kan det misstolkas. Jag menar inte att eftersom jag aldrig fått se en kvinna stå på alla fyra så skall jag nu uppfylla den drömmen med en modell framför kameran...
Grisljus, grisljud...
Jag vill ofta fånga en minnesbild, ibland sensuell, kanske till och med erotisk(fast jag brukar aldrig fotografera erotiska bilder).
Det kan röra sig om att återskapa känslan från 1981 av den tjejen i Stockholms tunnelbana som för ett ögonblick tittade rakt in i mina ögon och log med hela sin själ mot mig. Hon med gröna manchesterbyxor och blå sidenskjorta.
Det kan vara att på bild återge minnet av den kvinna som midsommar 1990 satt naken i tältet med solen bakom sig som återgav henne som halvsilhuett.
Patetisk? Gubbe? Pinsam?
Kanske det men det är vad jag kommit fram till efter att ha resonerat mycket (inte minst med min fru) om varför jag fotograferar modell.
Och att kvinnan är ett objekt betyder inte att jag struntar i hur hon mår eller att jag inte tar hänsyn till vad hon tycker om situationen.
Jag frågar ofta hur det känns och är mån om att vi alla skall må bra.
Jag kan vara ganska fysiskt tuff och hård, att det kan kännas obekvämt får modellen stå ut med men så fort det känns fel eller själsligt obehagligt (vilket jag inte kan minnas när det skulle varit senast) så struntar vi i den bildiden.
Och det är egentligen det enda som under fotograferingen skiljer modellen från ett löv. Att objektet har en förmåga att må och kommunicera med mig.
Nu har jag en massa att skriva om hur jag tänker vad gäller det att kvinnor kan uppleva det som jobbigt att vara iakttagna och bedömda utan kontroll men det får bli någon annans jobb.
Jag måste sluta svamla och retuschera gamla bilder åt en kund.
