I huvet på atomturisten
Vad är det som driver er Atomturister,..
Varför reser man överhuvudtaget? Det finns nog lika många svar som turister.
För att träffa folk från andra länder (och upptäcka att vi har det mesta gemensamt)? Att lära mer om världen i stället för att sitta hemma och konsumera redigerade nyhetsinslag? Att bilda sig en egen uppfattning?
Reflekterar man som Atomturist någonsin på hur det var dom där dagarna för människorna som levde där, för dom som skulle stoppa eländet, på barnen på Dagisen, På hur totalt försvarsölös människan är inför den fredliga kärnkraften när den löper amok!!
De flesta blir djupt berörda och funderar en hel del. Ett fåtal reagerar kanske inte utan tycker bara alltihop är häftigt, som i vilken spökstad som helst.
Jag tror att de flesta som besöker Pripyat och är någorlunda pålästa blir tagna av den gigantiska tragedin, upplevelsen blir väldigt påtagligt jobbig när man väl står där på plats i bråten och tankarna snurrar ordentligt i skallen, i röran och förfallet kan man lätt föreställa sig paniken och alla personliga tragedier.
Jag tror de flesta turister funderar och engagerar sig - inte så att de blir aktivister utan på mer privat plan - efter hemkomsten, läser vidare, köper böcker, kollar filmer, funderar över kärnkraftens vara eller inte vara.
Kärnkraftens konsekvenser har med en gång blivit väldigt påträngande. Det blir de inte på samma sätt om man stannat hemma på sofflocket.
Jag frågade en Kievbo hur man såg på Chernobylturismen ("tycker ni alltihop är osmakligt, att det är geschäft, tycker ni att turisterna kommer hit för att vältra sig i andra människors död och olycka?"). Svaret blev att de flesta besökare funderar och visar ödmjukhet, frågar mycket, tar till sig berättelserna och lär sig något inför framtiden. Han menade att det värsta som kan hända är att man glömmer alltihop och förringar katastrofens konsekvenser, något som han antydde att kärnkraftindustrin och myndigheterna gärna gör.
På
Elena Filatovas webb låter det ungefär likadant; katastrofens konsekvenser förringas av politiska och affärsmässiga skäl, samhället sviker och de drabbade lämnas åt sitt öde.
Skicka gärna efter hennes enkla bok "Pluto's Realm" och betala mer än minimibeloppet. Boken innehåller samma bilder och text som på webben men man kan ju frångå gratis-nerladdnings-mentaliteten för en gångs skull?! Överskottet går till de drabbade som illegalt flyttat tillbaka till sina gamla hem i zonen och där står utan affärer, läkare och andra samhällsfunktioner.
Man kan naturligtvis engagera sig utan att resa, ja såklart.
Jag blev lite överraskad att mina bilder gjorde att kompisarna hemma ställde många intresserade frågor om katastrofen, hur de drabbade har det, läget i zonen idag, osv. Ingen tyckte bara "häftiga bilder" utan det blev engagemang.
Kanske kan även en hobbyfotografs bilder som visas privat påverka? I blygsam skala, men ändå.