När det gäller just polisers våldsanvändning och antalet fällande domar kan jag nämna att det finns en speciell, oskriven rättsregel angående uppsåt som tillämpas på just poliser, ordningsvakter och andra "handgripliga" myndighetsutövare (dvs. ej väktare eller privatpersoner som agerar i nödvärn eller med stöd av reglerna om envars gripande).
Normalt sett kan man i princip aldrig undgå straff med hänvisning till att man inte visste att ett visst handlande (t.ex. att aga sitt barn eller framföra ett fordon på visst sätt) var straffbelagt. Det krävs i princip att det har skett ett fel vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen (typ feltryck i svensk författningssamling) eller att man har gjort seriösa efterforskningar. Dvs. inte bara "ringt polisen och frågat" (den har man hört några gånger) utan kanske tagit hjälp av en advokat för att ställa frågor till aktuell myndighet och fått ett motiverat, skriftligt svar från myndigheten (och det är inte ens säkert att man klarar sig ändå!).
Problemet är att poliser och liknande tjänstemän för det första har en skyldighet att agera handgripligen och ofta blixtsnabbt i pressade situationer. För det andra har de en omfattande flora av olika regler (och regelsystem) att ta tillämpa.
Utgångsläget är alltid att visst handlande är straffbelagt (t.ex. mord, misshandel, ofredande, olaga frihetsberövande) sedan finns det undantag i form av s.k. rättfärdigande regler om laga befogenhet (polislagen och rättegångsbalken) samt nödvärn och nöd. Vi förväntar oss alltså att polisen i många situationer ska vidta i grunden straffbelagda handlingar och samtidigt ha koll på förutsättningarna för att få utföra dem trots att de är det.
Man kan å enda sidan tycka att poliser som är utbildade borde ha högre krav än de som ställs på allmänheten. Å andra sidan så lever vi i verkligheten och det är inte alltid så lätt när ens vardagliga yrkesliv handlar om att utföra handlingar som Svensson skulle straffas för och ofta operera på gränsen för vad som är tillåtet. Det kan vara svårt nog för oss jurister som ska bedöma saken i efterhand och i jämförelse har tillgång till oceaner av tid och allt rättskällematerial som står att uppbringa. Av den anledningen har man i rättspraxis gett poliser och likannde tjänstemän en större marginal än medelsvensson när det handlar om att agera i villfarelse om vad som är tillåtet och inte.
För att polisen inte ska stå handlingsförlamad i tveksamma situationer och därmed misslyckas med sin övergripande uppgift att skydda medborgarna genom att upprätthålla lag och ordning har man helt enkelt gett enskilda polismän en viss marginal att tänka och göra fel ibland.
Nu spekulerar jag, men jag kan mycket väl tänka mig att denna regel är en bidragande orsak till att så få anmälningar mot poliser leder till fällande dom (alldeles bortsett från att ett stort antal säkerligen är okynnesanmälningar).
