för vems skull?

[sagan]

ariadne skrev:
för mig får den vara tom alldeles för länge. det är hemskt med vita papper. man blir helt rädd för dem. huga.

Japp..vi är alla olika.

 

[ariadne]

arleklint skrev:
Jag tror man kan se det så att vi alla i någon mån flirtar lite med "publiken" genom att vi lägger ut bilder för att få feedback här på fotosidan.

Om vi inte på något sätt brydde oss om omgivningen, utan helt och hållet ville forma våra bilder utifrån vår egen "konstnärssjäl" skulle vi kanske bara bli störda i vårt arbete om "publiken" la sig i genom att kommentera våra bilder... Vad tror ni?

jag störde mig ofta på omgivningen förr. och i viss mån nu också..de kom bara in och rörde till det. vilket senare visade sig vara mkt gott också då det behövdes friskluft. jag skulle leva som en eremit och brinna för konsten,problemet var bara att det behövdes syre för att det skulle brinna. kom jag på sen. när jag stod i askan och försökte få fyr.

förvisso så slipper man påverkan och att "bli störd" om man liksom väljer att inte möta nån publik. åandrasidan så resulterar det ofta till att man kommer på att det som kan bli stört inte längre är nånting. för att det inte har blivit stört, det har liksom stagnerat. att bli störd av någon är som att röra runt i grytan.

jag kanske övertolkade ditt inlägg?

 

[Copy_Con]

Har bara hunnit skumma igenom tråden (man måste ju sälja sin själ, lämna den höga konsten och arbeta lite oxå, så man får lön så man kan köpa mat och betala hyran så man kan jobba lite till...)

Hobbexkatalogen är inte konst för mig punkt slut.
Om man sedan trivs bättre med livet om man kallar det man gör för konst så får man väl gärna göra det (så länge man tycker det tyst).

Kommersiell fotografering som utgår ifrån en uppdragsgivare, enbart i syfte att tjäna pengar är inte konst.


Christian - Som definitivt inte sysslar med konst för tillfället.

 

[matnyttige]

Jag tar mina "egna" bilder men jag ska erkänna att jag lägger hellre upp bilder här på Fotosidan som talar till en större publik. Lägger jag upp tex ett bra mansporträtt så kanske det är mindre än 50 personer som kollar på bilden. Lägger jag upp en halvtaskig bild på en naken kvinna så är det fler än 1000 som kollar på den (dock vågar bara ett fåtal av dessa skriva en kommmentar).

 

[PeterLj2]

sagan skrev:
Jo, det tycker jag iaf, integritet kallas det...du får tycka att jag tar fotografering på för stort allvar, helt okej.

Om man inte gör det för pengar och personen inte skulle tycka annorlunda om en om man inte gjorde det, har det då något med integritet att göra?

 

[sagan]

arleklint skrev:
Jag tror man kan se det så att vi alla i någon mån flirtar lite med "publiken" genom att vi lägger ut bilder för att få feedback här på fotosidan.

Om vi inte på något sätt brydde oss om omgivningen, utan helt och hållet ville forma våra bilder utifrån vår egen "konstnärssjäl" skulle vi kanske bara bli störda i vårt arbete om "publiken" la sig i genom att kommentera våra bilder... Vad tror ni?

>citerar allt< ;-)

Det är ett ganska långt steg mellan att "inte på något sätt brydde oss om omgivningen" och att fotografera enligt mer eller mindre detaljerade instruktioner.

Risken att publiken styr en till ett visst resultat finns ju självklart om man visar upp bilderna...det får man tänka på och bara ta till sig det som man finner utvecklande för ens egen del.

 

[ariadne]

forstheim skrev:
Jag känner ibland att jag inte fotograferar enbart för min egen skull. Bilderna är helt enkelt inte tillräckligt personliga ännu för att jag ska kunna säga att de har skapats "från mitt inre" eller "med hjärtat".

Jag har egentligen paus från fotosidan just nu (men kan naturligtvis inte hålla mig borta..:=)) för att "gå in i mig själv" och fundera över vad det är jag vill ha ut av fotograferingen..vad är det jag vill uttrycka och hur uttrycker jag det bäst på mitt sätt. Det tror jag är viktiga saker att fundera över för att bilderna ska kännas engagerande och äkta..inte bara för andra utan också för mig själv som fotograf.

Vad jag kan säga är alltså att jag inte medvetet väljer att fotografera på ett visst sätt för att behaga en publik, men omedvetet faller man ändå in i en form av ett "allmänacceptabelt" bildspråk. Och sedan kommer man inte ifrån att fotografering handlar om att kommunicera...och det är ju något man vanligtvis inte gör med sig själv.

Men när nästan samtliga bilder man tar förblir osynliga för andra, så kan man ju dock bara konstatera att man håller på med fotografering för sin egen skull i första hand. Annars skulle man förmodligen lägga av med sin hobby.. :=).

klokt sagt.
inga protester

 

[sagan]

PeterLj skrev:
Om man inte gör det för pengar och personen inte skulle tycka annorlunda om en om man inte gjorde det, har det då något med integritet att göra?

Det handlar inte om vad personen tycker om mig (ganska ointressant)...det handlar om vad jag tycker om mig själv.

 

[PeterLj2]

sagan skrev:
Det handlar inte om vad personen tycker om mig (ganska ointressant)...det handlar om vad jag tycker om mig själv.

Så du menar mer din egen självkänsla än din integritet? Eller finns det fler definitioner på integritet än den som står i min ordbok?

 

[sagan]

Integritet:

"förmåga att handla helt enligt eget samvete och utan att vara bunden av ovidkommande yttre hänsyn"

NSOB

 

[Arleklint]

ariadne skrev:
jag störde mig ofta på omgivningen förr. och i viss mån nu också..de kom bara in och rörde till det. vilket senare visade sig vara mkt gott också då det behövdes friskluft. jag skulle leva som en eremit och brinna för konsten,problemet var bara att det behövdes syre för att det skulle brinna. kom jag på sen. när jag stod i askan och försökte få fyr.

förvisso så slipper man påverkan och att "bli störd" om man liksom väljer att inte möta nån publik. åandrasidan så resulterar det ofta till att man kommer på att det som kan bli stört inte längre är nånting. för att det inte har blivit stört, det har liksom stagnerat. att bli störd av någon är som att röra runt i grytan.

jag kanske övertolkade ditt inlägg?

Du övertolkade mig inte alls. Du bara klädde mina funderingar på ett mer målande sätt

 

[Sonnaren]

ariadne skrev:
okej, gott!

tänker du ALDRIG på vad en publik (antingen verklig eller hypotetisk) vill ha? har du liksom ingen publik i åtanke när du gör bilder? kanske inte medvetet dock.

Nej, det kan jag ärligt säga att jag inte har.
Jag gör mina bilder som jag själv vill ha dem - sedan är det en annan sak att min smak inte är så våldsamt exklusiv att bara jag "förstår" mina bilder.
Och frånsett ett och annat mindre uppdrag var fjortonde palmsöndag (ja, eller så) med bröllopsbilder på vänners barn har jag inte (vill inte ha! foto är min hobby) några uppdrag. Men de bilderna tar jag där brudparet önskar. Jag drar - t.ex. - inte med dem till någon spilloljetank där de får klafsa runt - även om det skulle vara mycket originellare bilder.....;-)).
Us

 

[ariadne]

arleklint skrev:
Du övertolkade mig inte alls. Du bara klädde mina funderingar på ett mer målande sätt

va bra.-) kände att jag svävade iväg där lite.


tänk om man levde som man lärde också förresten

- anna jätte-eremit

 

[PeterLj2]

Känns för mig som det finns en skillnad mellan publikfrieri för att se vad som funkar för andra och någon mindre bra bekräftelsesökan.

Lite luddigt kanske men ni kanske förstår vad jag menar ändå?

 

[ariadne]

PeterLj skrev:
Känns för mig som det finns en skillnad mellan publikfrieri för att se vad som funkar för andra och någon mindre bra bekräftelsesökan.

Lite luddigt kanske men ni kanske förstår vad jag menar ändå?

jooo...åandrasidan så tror jag inte att det här med att söka bekräftelse måste vara "dåligt" eller att man liksom är ute på fel spår.man går kanske bara andra vägen. till samma mål. jag tror sällan att saker fungerar linjärt, dvs att först så ska man ha självförtroende, först ska man ha självkänsla, först ska man veta vem man är innan man man försöker få det bekräftat genom andra. att man vet vem man är osv är ju just genom bekräftelse menar jag. om man liksom skulle leva helt isolerad från omvärlden, inte få bekräftelse nånstans ifrån skulle man veta vem man var då? jag tror inte det.

eller hur menade du med "mindre bra"?

gah, varför startade jag den här tråden, jag skulle ju plugga ( hm, där va svaret)

 

[kromatisk aberration]

Om uppdrag och konst...

Känns som att Kim och Janne ser sig som motpoler men jag känner inte de är så långt ifrån varandra egentligen...

När jag fotar på uppdrag, 90% reklam, har uppdragsgivaren i de allra flesta fall anlitat mig för att de lite grann vet vad de får, som Kim, eller vad de ger sig in på kanske man ska säga...

men säger de att de behöver övervägande stående bilder tajt komponerade med kort skärpedjup, definitioner som många reklamjobb kan ha, hur och varför skulle man "trassla sig ur" det?

Men naturligtvis gör man det på sitt sätt, annars är man snart arbetslös..! En kund sa en gång "... du fotar inte som jag säger - du fotar som jag tänker!" Mitt livs komplimang tror jag, men det är väl förstås olika beroende på HUR uppdragsgivaren nu tänker...

---

all foto är absolut inte konst - ibland snackas det lite för högtravande om fotografi i allmänhet för att det är "konstnärligt" och det kan man ju bara spy på, utan för att den skull nedvärdera fotografering eller för den delen foto-konst, som ju per definition är konst.

När jag tar en reklambild som jag är jävligt nöjd med ser jag på den (ofta) som en skicklig kakelläggare ser på ett snyggt kaklat rum. Man kan skilja på konstverk och hantverk tycker jag. Konstverk behöver lite mer eftertanke tycker jag, eller vad man ska säga... förstå mig rätt. Men för den skull kan man högakta ett storartat hantverk!

Skillnaden vet jag inte var den ligger riktigt. En känsla kanske. För att nämna några exempel så tycker jag att tex anna carlsson och tom holmlund tar mer "konstnärliga" bilder (med fint hantverk), medan jag själv tar kakelbilder där vissa av dem har konstnärliga ambitioner...

 

[Copy_Con]

Re: Om uppdrag och konst...

WorldInMyEyes skrev:
Känns som att Kim och Janne ser sig som motpoler men jag känner inte de är så långt ifrån varandra egentligen...

När jag fotar på uppdrag, 90% reklam, har uppdragsgivaren i de allra flesta fall anlitat mig för att de lite grann vet vad de får, som Kim, eller vad de ger sig in på kanske man ska säga...

men säger de att de behöver övervägande stående bilder tajt komponerade med kort skärpedjup, definitioner som många reklamjobb kan ha, hur och varför skulle man "trassla sig ur" det?

Men naturligtvis gör man det på sitt sätt, annars är man snart arbetslös..! En kund sa en gång "... du fotar inte som jag säger - du fotar som jag tänker!" Mitt livs komplimang tror jag, men det är väl förstås olika beroende på HUR uppdragsgivaren nu tänker...

---

all foto är absolut inte konst - ibland snackas det lite för högtravande om fotografi i allmänhet för att det är "konstnärligt" och det kan man ju bara spy på, utan för att den skull nedvärdera fotografering eller för den delen foto-konst, som ju per definition är konst.

När jag tar en reklambild som jag är jävligt nöjd med ser jag på den (ofta) som en skicklig kakelläggare ser på ett snyggt kaklat rum. Man kan skilja på konstverk och hantverk tycker jag. Konstverk behöver lite mer eftertanke tycker jag, eller vad man ska säga... förstå mig rätt. Men för den skull kan man högakta ett storartat hantverk!

Skillnaden vet jag inte var den ligger riktigt. En känsla kanske. För att nämna några exempel så tycker jag att tex anna carlsson och tom holmlund tar mer "konstnärliga" bilder (med fint hantverk), medan jag själv tar kakelbilder där vissa av dem har konstnärliga ambitioner...

Håller med dig till 102,3%

 

[PeterLj2]

ariadne skrev:
jooo...åandrasidan så tror jag inte att det här med att söka bekräftelse måste vara "dåligt" eller att man liksom är ute på fel spår.man går kanske bara andra vägen. till samma mål. jag tror sällan att saker fungerar linjärt, dvs att först så ska man ha självförtroende, först ska man ha självkänsla, först ska man veta vem man är innan man man försöker få det bekräftat genom andra. att man vet vem man är osv är ju just genom bekräftelse menar jag. om man liksom skulle leva helt isolerad från omvärlden, inte få bekräftelse nånstans ifrån skulle man veta vem man var då? jag tror inte det.

eller hur menade du med "mindre bra"?

gah, varför startade jag den här tråden, jag skulle ju plugga ( hm, där va svaret)

Har man bra självkänsla behöver man inte söka bekräftelse på vem man är utan endast på vad man gör. Blev det bättre så?

 

[Arleklint]

Jag känner mig faktiskt inte som motpol till någon. Jag är en sån där typ som gör lita av varje. Jag tycker det är kul att fota på uppdrag och göra det som förväntas i bilder. Det är en krävande övning. Jag tycker också det är kul att bli eremit och göra helt "egocentriska" bilder som jag bara gör för att jag vill det. Inget utesluter det andra.

Detta kanske kom bort när Kim citerade mig

 

[sagan]

Tror det framgått klart och tydligt vad du anser...och vad jag anser...och skillnaden därimellan.