hamsterr0ttan skrev:Har inga fotointresserade kompisar så dom skrattar ju bara åt bilderna å förstår inte vad som är speccielt med dom. Men det e ju deras problem
Hej, Christian!
Det där känner jag delvis igen. Själv fotograferar jag mestadels natur och landskap, både vyer och makro, och folk i min omgivning förstår inte alltid min fascination för detaljer eller speciella stämningar i naturen. De skrattar åtminstone inte åt mina bilder, men jag märker att de inte ser på bilderna på samma sätt som jag gör, men det är ju som du själv säger deras sak och inte mitt problem.
Däremot kan det hända att folk jag inte känner tittar undrande eller fnissande när jag kryper omkring med kameran och tar närbilder på allt möjligt, men återigen, deras problem.
Jag känner som har nämnts tidigare i tråden att jag helst fotograferar ensam. Jag vill kunna tänka och känna i lugn och ro i naturen utan att känna mig stressad av att andra kanske tycker att det borde räcka med bilder på det där lilla bladet nu.
Jag tar med mig kameran ut i naturen t ex för att det är ett vackert ljus ute eller för att jag bara är sugen på att fota. Sedan får jag se vad det blir. Jag bestämmer ofta inte några absoluta målmotiv på förhand, och har jag några konkreta idéer när jag går ut kan det mycket väl hända att jag kommer hem med helt andra bilder än jag tänkte mig när jag gick ut.
Jag försöker att följa de spontana infall jag får när jag är ute. Ibland blir det skräp, ibland blir jag riktigt nöjd.
Så mina tips blir ungefär, fota det du tycker är roligt att fota, motiv som berör dig eller intresserar dig. Försök undvik att känna pressen att leva upp till eventuella förebilders verk, utan sök dig i lugn och ro fram till din egen stil.
Strunta i om kompisar skrattar åt eller inte förstår dina bilder. Om du tycker att bilderna är bra har du lyckats med dem.
Vänliga hälsningar.
Lasse C