Alla färgtemperaturer som ligger högre på skalan har en annan spektral sammansättning. Om man ville vara lite elak, kunde man ju hävda att de högre "färgtemperaturerna" inte borde refereras till svartkroppen, eftersom en svartkropp inte kan stråla ut en färgtemperatur på 5000 K eller mer.
Varför det? En ideal svart kropp har ingen sådan begränsning, såvitt jag vet.
Syftar du på att våglängdsspektrat från en svartkropp som värms till mer än 5000K hamnar delvis utanför det synliga området för ett mänskligt öga?
Nej, det har inte något med synligheten hos utstrålningen att göra, utan med sammansättningen.
En "ideal" svartkropp existerar så klart inte i verkligheten, utan den kan bara approximeras som en fiktiv strålkälla. Våra glödlampor är egentligen det som närmast liknar en verklig svartkropp, och vi kan inte åstadkomma en "ideal" svartkropp som ger oss svartkroppsstrålning när dess atomer övergår till plasma av en eller annan orsak. Plasmastrålning följer inte Kelvin-skalan.
Vår sol är inte en ren svartkropp, utan den är en kärnreaktor, en fusionsreaktor, där en stor del av strålningen utgår från plasma. Men den har ändå tillräckligt mycket svartkroppsstrålning för att ligga hyggligt nära en svartkropp i karaktär. När strålningen når vår atmosfär silas den genom de yttre skikten som tar bort en hel del skadlig strålning både från solen och yttre rymden, så att det som når oss här nere är filtrerat till en helt annan spektral sammansättning än svartkroppsstrålningens.
Kanske är det lättare att se i den andra änden av skalan. Svartkroppsstrålningen börjar så klart redan vid absoluta nollpunkten, och vi förväntar oss kanske att den ska förskjutas linjärt på något sätt, men vi kan inte se den som ljus förrän den börjar glöda mörkrött. Långt innan dess har den börjat stråla ut IR. Vid några hundra grader börjar den lysa så kraftigt att vi kan se det. Stigande temperatur driver dess färg - subjektivt upplevt - mot "vitare", dvs med mer inslag av högre frekvenser som vi upplever som blått. Vid väldigt låg temperatur finns så lite av de högre frekvenserna, att färgerna som vi upplever av högfrekvent strålning inte kan skönjas. Ett rödglödgat järnstycke kan inte få en violett blomma att visa sin färg.
För våra fotografiska ändamål är vi ofta mest intresserade av en begränsad del av den här strålningen, och för att återge flertalet färger för vårt synsinne behöver temperaturen komma upp mot ett par tusen grader kelvin. Relevansen för kelvinskalan ligger från knappt tvåtusen till femtusen K. Eftersom vi har en annan referens när färgtemperaturen går över femtusen K är svartkroppsstrålningen inte längre relevant, men begreppet färgtemperatur används ändå, eftersom det är ett praktiskt instrument för diverse ändamål - för vår del fotografering i färg.
Vår K-skala utgår i den högre regionen inte från temperaturen hos en svartkropp, utan är en syntetiserad fortsättning av K-skalan för de lägre färgtemperaturerna. Det är lite av vad vi skulle kunna förvänta oss om det ginge att fortsätta hetta upp svartkroppen utan att den dissocierar, till temperaturer uppemot tiotusen grader eller mer.
Och alldeles självklart har den ideala svartkroppen inga begränsningar. Inom fysiken i skolan använde vi också viktlösa snören och annat som inte gick att åstadkomma i verkligheten.
