PMD
Aktiv medlem
Nu börjar det bli lite rörigt här. Som du skrev så baserar sig skalan på svartkroppens utseende vid olika temperaturer. Om du till exempel hettar upp ett klot av wolfram till 3000K, så ser du att den glöder i en gul ton, det vill säga har en varm färg. Hettar du upp klotet till 5000K glöder den i en vit ton och högre upp så blir den blåaktig. Så blått ljus har en färgtemperatur över 6500K och varmt ljus har en färgtemperatur under 4000K.
Sedan har råkonverterarnas skala, där man anger hur bilden måste kompenseras. Där går skalan alltså i motsatt riktning. En bild som är tagen i ett varmt ljus, det vill säga vid en låg färgtemperatur måste kompenseras genom att den blå kanalen förstärks kraftigt, alltså har man i till exempel Camera Raw markerat dessa temperaturer med en blå färg. Tvärtom för de höga färgtemperaturerna. Kompensationen för en sådan bild är att den röda kanalen förstärks kraftigt.
Vore det inte enklare att hålla sig till färgtemperaturen, och kalla färger med hög färgtemperatur för varma? Varför krångla till det så att skalan varmt-kallt går åt två håll beroende på, ja vad?
En del människor betraktar rödaktiga färger som varma och blåaktiga som kalla, men det är rätt subjektivt och har (förstås) ingenting med färgtemperatur att göra. Jag tycker att det är upplagt för förvirring om man inte har en konsekvent terminologi när det gäller färghantering.
Det här med "varma" och "kalla" färger på ett subjektivt sätt var nog något jag stötte på efter att ha lärt mig vad svartkroppstrålning är, så jag har svårt att bli sams med dikotomin.
Finns det någon historisk orsak till att färghanteringen i fotografiska sammanhang inte strikt håller sig till färgtemperaturens varm/kall-skala?