Färger existerar alltså bara i samband med våra ögon och hjärna. I övrig, fysikaliskt, finns det en kontinuerlig varians av en egenskap hos ljus, våglängden. Vi kan inte se vad ljus har för våglängd. Men vi kan göra en sorts enkel vägning av ljusets innehåll av olika våglängder. Ögat genererar nämligen tre olika signaler, som var och en registrerar styrkan av ljus inom ett område av våglängder. Den sammansatta vägningen av dessa tre områden uppfattas av oss i hjärnan som en 'färg'.
Antag att vi kallar dessa tre områden R, G, och B. Låt oss också anta att vi håller oss till endast passiva, reflekterande ytor – alltså inte ljuskällor. Om ljuset som reflekteras från en yta då består av 14% (av det infallande ljuset) från inom område R, 11% från område G, och 6% från område B, så sammanställer vårt färgseende ihop dessa tre vägningar, plus det faktum att totalt en intensitet av 24% av det infallande ljuset reflekteras, till nån upplevelse av en brungrå färgnyans.
Men, säger ni kanske, 14% + 11% +6% blir ju 31, inte 24? Jo, men nu är det så att de tre områdena överlappar varandra. Så några våglängder kommer att samtidigt stimulera både signal R och signal G, t.ex. Det här förhållandet är en oerhörd komplikation för subtraktiv färgblandning, och är också anledningen till att det i praktiken inte alls går att blanda till alla färger med endast tre grundfärger. Något som de flesta konstnärer upptäcker tidigt, som en praktisk verklighet, oavsett vad sort av ”färgblandningsteori” de fortsätter att tro på. Detta är också anledningen till varför 4-färgstryck används, och varför ännu mer avancerade färgtryck & printrar använder ännu fler färger, 6 eller 8, 10...
Teoretiskt, tror jag, behöver man åtminstone 8 grundfärger för överspännande subtraktiv färgblandning. - För färger som skall påverka infallande, belysande, allmänt rumsligt ljus!
Skapar man däremot färgintrycken tillsammans med en aktiv, kraftig, speciell ljuskälla som enbart belyser eller genomlyser färgerna, så går det faktiskt bra med enbart 3 grundfärger, även för subtraktiv färgblandning. Detta är anledningen till att t.ex. dia-bilder hade så mycket bättre färgåtergivning än färgkort. Med en aktiv, lokaliserad ljuskälla förflyttar vi färgsammansättningens mättnadsgrad, relativt den som våra ögon och hjärna har kalibrerats för av det rumsliga ljuset.
Tittar vi på ett spektrum av ljus som enbart innehåller våglängder som stimulerar signal från område 'R', så uppfattar vi färgen som röd. Enbart våglängdsområde 'G' så ser vi grönt. Enbart område 'B' så ser vi blått. De tre grundfärgerna är alltså Röd, Grön, Blå. RGB. Ingenting annat. Genom att addera ihop nån viss mängd av varje sorts ljus, rött, grönt och blått ljus, får vi alltså en sammanvägning som vi uppfattar som en viss färg.
”Men vad är då allt det här om de tre grundfärgerna rött, gult och blått, som vi fick lära oss på teckningslektionerna i skolan?”, kanske nån undrar?
Tja, först och främst måste vi göra klart att beteckningarna är felaktiga! ”Rött” skall vara Magenta, ”Blått” skall vara Cyan. Varför lärare tjafsar om ”blått” och ”rött” får ni fråga lärarförbundet och skolöverstyrelsen om. Möjligtsvis handlar det om nån sorts tvångsmässig motvilja mot ord och beteckningar som är internationella, och inte ”rent svenska”. Det är iaf så grundligt fel det kan bli. Det är lika stor skillnad på Magenta och Rött som mellan Gult och Grönt.
Sen handlar den här sortens färgblandning, som kallas ”Subtraktiv”, inte direkt om sammansättningen av ljuset som når våra ögon, utan om hur det infallande, belysande ljuset förändras av färgen, innan det reflekteras tillbaka till våra ögon. Det enda en passiv, reflekterande yta eller målarfärg kan göra med det ljuset är att ta bort delar av det. Absorbera, subtrahera. Vår målarfärgsblandning tar alltså bort delar av Röd, Grön och Blå signal från ljuset innan det reflekteras tillbaka till våra ögon. Förenklat uttryckt kan vi anta att ”Vitt” belysningsljus består av rött, grönt och blått ljus. För att få en viss färg, försöker vi alltså att selektivt ta bort lite av varje sorts ljus, en komponent i taget. Vi behöver alltså en blandningsfärg som tar bort rött ljus, men helst inget annat. En som tar bort grönt ljus, men helst inget annat. Och slutligen en som tar bort blått ljus, men helst inget annat. Då har vi tre blandningsfärger som vi borde kunna använda till att åstadkomma många färger med. Den färg som absorberar rött ljus men släpper grönt och blått är ”Cyan”. Den som absorberar grönt och släpper rött och blått är ”Magenta”. Den som absorberar blått och släpper grönt och rött är ”Gul”.
Enligt denna förenklade teori kan vi alltså styra det reflekterade eller filtrerade ljusets sammansättning, genom blanda till en ljusabsorberande färg av gul, cyan och magenta.
Observera att en äkta blå färg absorberar både rött och grönt ljus. Och att gult alltså absorberar blått ljus. Skulle man således blanda en sådan blå färg med gult så skulle man få svart, inte grönt. Att blått + gult = grönt är alltså en felaktig föreställning om färgblandning. Nu är det i praktiken dock så att de flesta existerande blå färgämnen och pigment absorberar aggressivare i det röda området än i det gröna. Så tillsätter man en måttlig, liten mängd ”blå” färg till gul färg får man vanligen en grön nyans. Det underlättar att våra ögon är selektivt extra känsliga för grönt, och vi ser alltså dåligt hur 'oren' den gröna nyansen i själva verket är. Det är också så att många av de färger som vi lärt oss kalla ”blå” innehåller tämligen mycket grönt, och alltså lutar mer eller mindre kraftigt åt cyan-hållet.
Nåväl, nu till överkursen i subtraktiv färgblandning. Kom ihåg att de tre färgområdena delvis överlappar varandra i våra ögon. Det kan alltså inte existera nån perfekt ”Gul” blandningsfärg. En perfekt gul färg skulle absorbera allt blått, men samtidigt släppa allt grönt och rött ljus. Men en gul färg som absorberar allt blått måste alltså då också absorbera en del grönt ljus, eftersom områdena delvis överlappar. Och tvärtom, en gul färg som släpper allt grönt och rött ljus kommer då också att släppa en del blått ljus. Samma problem gäller ”Magenta” och ”Cyan”. Några perfekta sådana subtraktiva blandningsfärger kan inte existera. Särskilt magenta blir struligt om man skall kunna spänna över viktiga blå och röda nyanser, tillsammans med gula eller cyan blandningsfärger. Minst fyra olika magenta behöver man, tror jag.
Tittar man på målande konstnärer, så utvecklar de ofta en intressant palett. Förutom vissa praktiska färger, t.ex. jordfärger, svart, och grönt, finns ofta en utvidgad grundfärgspalett. Det finns en tendens till att det finns ett par av gula t.ex. En ljus citrongul färg som släpper/reflekterar stort i grönt och rött men också inte absorberar fullt i blått. Den kompletteras av en kraftig mörkgul som drar åt orange, och som absorberar mer fullständigt i blått, men då också i grönt. Samma sak med cyanblå färger. Oftast har de två. En ljusare, grönare, och en mörkare, blåare, kraftigare ”minus-röd”. Det avsevärt mer komplicerade magenta-problemet brukar lösas på ett delvis annorlunda sätt. Man kompletterar helt enkelt med en ren röd och en ren blå, och slipper då försöka nå dessa punkter med färgblandning. Sen har man då kanske också en ljusare rosa magenta och en kraftig minus-grön, som mörkt rött med en violett ton (alizarin crimson, krapplack). Lösningen är väl inte fullständig så, men väl kanske för konstnärens alla behov.
Det om subtraktiv färgblandning. Additiv färgblandning är betydligt ”perfektare”, men drabbas av andra komplikationer istället. Som t.ex. relativ vitpunkt och relativ ljusstyrka. En viss färgnyans på en reflekterande yta, kan aldrig direkt översättas till en viss additiv blandning. Det beror alltid på det förhärskande, rumsliga ljusets nivå och sammansättning, liksom belysningens sammansättning. Så det här med färger är ganska komplicerat egentligen.
Några avslutande intressanta fakta. Färg är ingen fysikalisk egenskap. De färger vi ser är alltså egenskaper som delvis är beroende av oss själva. Färg är inget absolut. Andra djurarter kan t.ex se ”färger” på ett helt annat sätt. De flesta däggdjur ser inte färger. Det är mest apor och människor som kan det. Fåglar och insekter har däremot typiskt mycket långt utvecklat färgseende.
Vi ser alltså färger i en färgrymd som är tre-dimensionell. Färgblinda ser också färger, men ser bara färg i två dimensioner. Djur kan ha fyr-dimensionellt färgseende. Jag minns inget specifikt just nu, men jag är rimligt säker på att jag läst att några djur faktiskt ser i fyra olika färgkanaler.
Två olika spektrum av våglängder kan ha samma färg. T.ex kan två olika reflektions-spektrum få samma färg i en viss belysning, för att sen tydligt kunna skiljas åt i en annan belysning. För arbete med färger är det viktigaste att ljuset är i fysikalisk mening ”vitt”. Dvs innehåller en normalfördelning av ljus i alla våglängder. Detta är viktigare än ljusets ”färgtemperatur”, dvs vitbalans. Hellre måla tavlor i skenet av massor av stearinljus, än i skenet av lysrör alltså. Detta sista är möjligen inte längre helt sant dock, därför att fluoroscerande belysning utvecklats och genom att blanda olika sorter kan man komma ännu längre.
