Blooming är ett intressant fenomen. (För er som missade det så är första citatet i Davids senaste inlägg från
http://www.dpreview.com/learn/?/Glossary/Digital_Imaging/Blooming_01.htm där man även har en fin bild som tydligt visar effekten).
Dock så tycker jag inte att bilden från Cyberphoto är såpass överexponerad i himlen att man kan entydigt hävda att det är blooming och sålunda CCDn som är skurken här. Himlen är klart blå och de små grenarna "sitter ihop" och har inte blivit utraderade av "blödande" himmel. Om jag får uttala vad jag tror så är det optiken som bär mer eller mindre hela skulden här, speciellt när effekten är så svag som i detta fall.
Skulle du plåta på film med samma optik och scanna det i en riktigt bra trumscanner så utesluter jag inte att du skulle kunna se samma effekt där. Akromater och apokromater har funnits länge, långt innan digitalkameran kom till världen. Dock så har det väl blivit mer aktuellt nu kanske med bra optik när effekter som blooming förstärker det och man inte har något framkallningssteg som kan fixa till defekter samt att man lätt blåser upp pixlarna så de blir stora som hus (och tydligt ser det då).
Sen måste jag också säga att jag aldrig (tidigare) sett kromatisk aberration på bilder tagna med Canons DSLR:er, mest för att jag inte sett särskilt många testbilder tagna eller brytt mig om att leta efter det i de få jag sett. Någon därute med en 300D eller 10D kan ju gärna gå ut och ta en bild på trädgrenar mot ljus himmel och se till att några grenar är uppe i de övre hörnen på bilden. Det vore ett intressant experiment.
Tyvärr så skulle man egentligen vilja använda SAMMA objektiv på en 300D och en D70 och se skillnaderna, det vore betydligt mer instruktivt. Några som har tex Sigma och vill hjälpa till?
Nu ska vi dock inte överdriva det här för även om man råkar ut för det så tror jag att effekten är så liten att den lätt korrigeras i post-processingstadiet. Vi ska inte tro att bara för att det är digitalt så slipper man arbete efter tagningen av själva bilden. Alla vet att med vanlig film återstår det roliga arbetet, nämnligen det i mörkrummet.
Inte för att jag vill hitta fel eller racka ned på Canons DSLR:er, de är bra och innan Nikon lyckades prestera en digitalsystemkamera jag hade råd med önskade jag att jag hade valt Canon en gång i tiden, men en enkel sökning gav en fin (?) testbild på DPReview. Bilden är tagen med en 300D och EF-S 18-55mm. Bläddra ned till rubriken "Purple Fringing (Chromatic Aberrations)" på
http://www.dpreview.com/reviews/canoneos300d/page17.asp. Så nu har vi båda sett det ;-D
Det finns ett företag som hävdar att de ska släppa ny programvara under våren som tar hand om just denna typ av problem. Jag vet inte om jag vågar lita på dem, det verkar nästan vara lite Vaporware över det hela eftersom de lovar allt och än så länge finns inget. Men läs mer om dem själv och bedöm:
http://www.do-labs.com/ (produkten heter "DXO Optics Pro").
Rörande CCD vs. CMOS så tänker jag inte ta ställning eftersom jag inte sett tillräckligt mycket vettig information om vad som är för- respektive nackdelar med det ena än det andra. Dessutom har Nikon lanserat JFET i och med D2H och så har vi historien med Foveonsensorerna. Helt klart är att det är i den här delen av fotografi som utveckligen ligger och än så länge är inte det sista ordet sagt.
