Ville gjorde inget moraliskt fel eftersom de båda erbjuder samma produkt till olika pris. Det är upp till Köparen att avgöra vem han vill anlita.
Staketbyggargillet tar ändå upp ärendet. Gillet gillar inte Villes metoder. Men de kan inte komma åt Ville, eftersom han inte är medlem i gillet. Man bestämmer sig för att författa ett insändarbrev till tidningen
Staketet, där man starkt fördömer Villes agerande. Insändarberevet är ett öppet brev, där en massa anklagelser kan utläsas, varav här ett axplock:
-"Du tar jobben från yrkesverksamma staketbyggare!"
-"Din prissättning gör att hela yrkeskåren riskerar att dö ut om andra tar efter dig!"
-"I framtiden finns det inga yrkeskunniga staketbyggare kvar, bara amtaörer som du, om du tillåts att fortsätta med dessa fasoner!"
Ville läser inlägget i tidningen och blir illa till mods. Räknas inte han och andra som följer efter i hans fotspår som staketbyggare? Om man dumpar priset, är man sämre på något sätt då? Hans skog räcker inte till att bekosta dylika uppdrag i all evighet, men han har åtminstone tänkt sälja sina tjänster billigare än snittet. En normal staketbyggare har endast ca 30% sysselsättning men får det att gå runt ändå. Ville räknar ut att om han säljer väsentligen billigare, så måste han jobba häcken av sig. Kanske rent av upp till åttio till nittio procents sysselsättningsgrad av vad en normal fabriksarbetare jobbar, sett i antal timmar. Så han måste lägga ner väsentligen mer timmar på staketbyggandet mot vad andra staketbyggare gör. Men bara han slipper det enformiga fabriksarbetet så är han nöjd.
Det går fem år och Villes Staket AB är numera ett blomstrande företag. Han har anställt tjugo personer i sin tjänst och priserna på handbyggda staket har sjunkit med ungefär 40% under de senaste åren. Många nya staketföretag har kommit till, men en hel del gamla rävar har gått i konkurs, då de vägrade att sänka sina priser och missade uppdragen. Vissa av den gamla stammen, som exempelvis Kalle, lever på sitt namn och sin gamla kundkrets och har alltjämt uppdrag, men även han har blivit tvugnen att sänka sina priser. Det grämer Kalle enormt, då han numera måste jobba minst 60% av en heltidsstjänst, för att få allt att gå runt. Två gånger om året skriver att ett bittert inlägg i lokaltidningen och i yrkestidningen Staketet, där han beklagar sig att de gamla fina traditionerna kring staketbyggandet har försvunnit. "Snart finns det ingen kvar som kan splinta ett gärdsgård", brukar han avsluta sina inlägg med. Utan att nämna vid namn, anklagar han vissa "yngre oförmågor" för att vara den direkta orsaken till detta.
Ute i stugorna har man börjat skaffa staket igen, men moderna och vita staket, byggda av raka brädor. Stugägarna är nöjda med sina nya statusstaket, det är bara i de gamla staketbyggarnas hyddor det gnisslas tänder så det hörs ända ut till Svappavaara. En smolom som flög nära Arjeplog hörde tandagnisslet och trodde det var en spelande groda i sjön nedanför hans flyrutt. Han dök mot sjön med den bestämda avsikten att fånga grodan, men det var ingen sjö, det var ett nytt plåttak på Anderssons Rullstolsfabrik i utkanterna av stan. Taket var alldeles nytt och blänkande fint, Andersson byggde det när han utvigdade sin rörelse att innefatta även rollatorer. Visserligen klarade han sig hyfsat redan på tillverkningen av rullstolar, men det var en skrikande efterfrågan på rullatorer ute i södra Europa.
-Inte lönt att låta de kulorna rulla till andra fabriker, hade Anderssonskan sagt. Andersson var en lycklig man, han hade fått en vis fru som hade näsa för affärer. Det enda som plågade honom var ett infernaliskt oljud som kom från det nya plåttaket, där en smålom hade fastnat med halsen i ett plåtveck. Smålommets sorgsna klagan ljöd över den kulna kvällen. Kanske ska jag köpa pizza till frun, tänkte Andersson när han på väg till bilen plockade med bilnycklarna i fickan. Calzone!
