Nu tar den här tråden en annan vändning. Jag plockade fram min tjejs gamla Nikon F3 med fasta gluggar (20, 50, 85, 135) och plåtade en rulle i helgen. Tänkte att det kunde tjäna som ngn form av referens.
Ett par erfarenheter.
Extremt skön känsla i kameran, lätt att bära med sig och mkt solit byggd (den mekaniska känslan går inte att jfr. med en modern DSLR).
Sökaren - stor och ljus, lätt att hitta fokus med manuella objektiv, trots att min modell saknar snitt (kallas det så?) i sökaren. Här ligger verkligen D70 i lä, finns det ngn DSLR med motsvarande stora sökare?
Nu har jag inte sett en F3 på evigheter, men jag har min gamla Canon F1 New i skåpet. Enkelt svar: Nja. Den kanske bästa optiska sökaren jag sett i en DSLR (nu hoppar jag över mellanformat) är den i Sony A900 som är hårfint bättre än de bästa som Canon och Nikon gör - D3/D3s/D3x7D700 och Eos 1Ds/5D (flera varianter av varje där). Fast riktigt så trevlig sökare som i F1:an ... Nej, faktiskt inte. Men det är en enorm skillnad mellan D70 och modernare DSLR - en ganska billiga kamera som D90 har en markant mycket trevligare sökare än en D70. Går du sedan upp i FX-format, t.ex. en D700 blir det ytterligare ett märkbart snäpp bättre.
Bildkvalitet – fantastisk. Det blir ngt speciellt som jag aldrig kommit nära med ex. D70 (eller den LX3 jag också har). Det blir ngn form av analog lyster över bilderna som jag aldrig fått till med de digitala kameror jag använt. Visst lite "luddigt" ibland kanske men bättre den är "pixligt"!
Det där att jämföra film med digitalt urartar ofta - enligt min åsikt - i ganska mycket kvasi-filosofiskt mumbo-jumbo ...
Till att börja med finns det ingen enhetlig "filmkvalitet" eftersom alla olika filmer var just, olika. Somliga underbara, somliga rätt kassa, de flesta någonstans på vägen. Filmen har några små egenskaper som särskiljer den (hantering av utbrända högdagrar, och en viss trevlig slumpfaktor på extrem detaljnivå) från digitala bilder, men grovt sett kan man säga att du kan uppnå i stort sett samma resultat med en DSLR som med vilken film som helst.
Skillnaden handlar mest om att du med film väljer hur dina bilder skall bli i förväg (genom att välja film) och i viss mån i efterhand (via framkallning). Med digitalt väljer du nästan helt och hållet i efterhand - genom att efterbearbeta bilderna. Du kan få en digital bild att se ut som i stort sett vilken känd film som helst, det handlar bara om efterbearbetning.
På ett sätt är ju film bekväm, du väljer bildstil i förväg och får ungefär det du är ute efter utan allt för mycket besvär. Medan med digitalt måste du aktivt jobba för att uppnå samma resultat. Men att som många gör, prata om att "digitala bilder är så sterila" eller att "färgerna med digital känns onaturliga" handlar faktiskt om lättja eller okunskap vad gäller efterbearbeting
Ok, ok, nu var jag elak, men det är faktiskt till stor del så.
Film ger direkt och utan extra arbete en viss specifik känsla (beroende på vilken film man valt) - men det innebär inte att film är "bättre" eller "mer sann" (saker jag sett folk skriva
Bara att man med film gjort ett slags val vilken specifik tolkning av en bild man vill göra. Med digitalt gör man det mesta av det valet i efterhand istället - och man kan göra flera parallella val med samma bild (råfiler är kul på det sättet).
Den enkla exponeringsautomatiken hänger också med bra. Av den rulle jag tog var det egentligen inte ngn bild där kameran helt varit ute och cyklat.
Tråden får nu fortsätta med att vi jämför modern DSLR med bättre analog SLR! Går det att få samma känsla och bildkvalitét med ngn modern DSLR som jfr. ex. Nikon F3?
Känsla är subjektivt och personligt - somliga föredrar känslan att arbeta mekaniskt/kemiskt, inget fel i det. Arbetar man på ett sätt man trivs med så får man oftast bättre resultat oavsett eventuella tekniska brister i metoden man valt. Människor tar underbara starka bilder med Holga eller Polaroid, trots stora tekniska brister. Eller delvis tack vare - det är det där med känslan.
Men andra halvan av frågan: Går det att få samma bildkvalitet med digitalt? Utan tvekan ja. Oftast i teknisk mening betydligt bättre. Och, om man lär sig digital efterbearbetning kan man uppnå mycket mer i fler situationer med digitalt än man kan med en film.
Jag tror problemet ligger i att många har svårt att hitta just känslan med digitalt. Men det är som jag ser det faktiskt i sig ingen brist hos det digitala. Det är ingen brist alls - utan bara att vi människor är olika. En del gillar surströmming, majoriteten tycker det luktar och smakar #### eller #####. Rätt eller fel? Ingetdera, bara olika tycke och smak.
Många kommer säkert uppfatta det jag skriver som om jag påstår att digitalt är "bättre". Det är inte det jag tycker, utan det jag försöker få fram är snarare att digitalt inte alls (som många andra hävdar) är
sämre. Bara annorlunda och i mina ögon mycket, mycket mer flexibelt.
Förstår att jag kommer behöva byta ut min D70. Är det bara fullformat ex. d700, 5D, ngn SONY som kan bli aktuellt?
D700, 5D, Sony A900 är ruskigt trevliga kameror, var och en på sitt sätt. De gör stor skillnad mot en D70, det kan jag garantera. Men jag skulle börja med att försöka prova något så billigt som en D90. Stor skillnad mot D70 redan där, och till ett mycket lägre pris. Lägg mellanskillnaden på några kurser i bland annat efterbearbetning - det ger inspiration och kan hjälpa dig hitta känslan även i det digitala arbetsflödet.