Annons

Bildens och fotografens trovärdighet innan/efter Terje Hellesö

Produkter
(logga in för att koppla)
Varför det är fult har nog flera orsaker. Fotografiet har ju en rätt unik position i bildskapandevärlden, mitt emellan naturvetenskap och konst. Catherine Soussloff skriver rätt bra om det i "The Subject in art", för den som vill fördjupa sig.

I konstvetenskapen brukar man ta upp Peirce begrepp ikon, symbol och index, där ikon är en avbildning (vilken som helst), symbol ett överenskommet tecken som hänvisar till något annat (bokstäver, stiliserade människor som symbol för toaletter etc), och index som är ett spår av det avbildade (en skugga, ett bromsspår). Det unika för fotografiet är också att det är både ikon och index. Förutom att det är en avbildning, så är det faktiskt ett fysiskt spår av det avbildade.

Rubbar vi överenskommelsen om vad fotografiet är genom att förändra "spårets" innehåll, så faller det hela. Är överenskommelsen att en bild är ett montage med fotografier som grund, så är det ok. Dock är ju gränserna ganska flytande. Inom reklambild så har väl överenskommelsen om fotografiets förhållande till den avbildade verkligheten mer eller mindre omedvetet förändrats.
 
Alf:
som gammal kopist så förstår jag ditt synsätt men jag håller inte med fullt ut. För mig är det lika mycket hantverksskicklighet i och med det digitala. Faktiskt. Det är i mitt tycke till och med ännu mer komplicerat och de riktigt skickliga bildredigerarna tycker ofta själva att de bara skrapar på ytan av möjligheterna i till exempel Photoshop. De finns ju de som hävdar att de "kan" Photoshop, men det är skillnad på att kunna och att kunna, precis som i mörkrummet.

Själv har jag rostat ihop en del på den digitala sidan och tappat en hel del av mitt kunnande men det jag "kan" är att jobba mig fram till en bild som kommer se bra ut (enligt mina godtyckliga definitioner) på papper. Det har alltid varit mitt mål. Det och att jag kan leverera en bild till tryck på olika media och veta att den ser ut som den ska. Det klarar inte alla fotografer idag. Vad gäller skickligheten så är det både färskvara och ett otal timmar som krävs om man ska imponera på annat än grannen med sin bildredigering. Jag hittade härom månaden ett par modebilder jag plåtat (kompositbilder med olika tema och idébilder) som jag idag inte är säker på att jag skulle klara av att reproducera. Jag blev lite sänkt av vetskapen om att jag tappat såpass mycket av det kunnandet att jag kanske måste lära upp mig igen för att kunna genomföra det igen.

Det finns idag många som kan klippa och klistra in i bildbehandlingsprogram men som inte kan producera konsekvent kvalitet eftersom de inte har baskunskapen. Många som saknar baskunskapen tar rätt stora kliv framåt i bildbehandling (läs: manipulation) men jag tycker man kan strunta i tekniken först när man kan den. I det perspektivet kan jag säga att min analoga bakgrund har hjälpt mig se vad jag kan sträva efter med det digitala. Den yngre generationen som klev in direkt på digitalt kan ha det lite svårare att få grepp om baskunskapen eftersom det digitala mediet erbjuder så otroligt mycket att det är svårt att veta vad som är nödvändig baskunskap eller inte.

För mig har intresset av att displeja mina bilder på nätet varit ganska litet. Dels för att man inte kan veta hur de ser ut på någon annans dator och dels för att jag gillar bilder i printform. Jag uppskattar andras bilder på nätet dock.
 
Digital bildbehandling är inte något fult alls enligt mina ögon.
När man betraktar hur man traditionellt sett kopierat negativen i mörkrummet och använt kända och accepterade metoder så ser vi snart att Om vi hade nyttjat samma verktyg i Photoshop så hade vi rättså snart hamnat i närheten av gränsen för vad som är manipulerad bild enligt vår digitala kultur.

Jag själv kände att när jag använde blodlutsalt under framställningen av kopior i mörkrummet så hade jag rört mig från ett rent dokumentärt fotografi till ett mer kryddat uttryck som blev mer personligt och konstnärligt om du vill höra det uttrycket.

I det digitala mörkrummet så känner jag mig inte bekväm med att ändra bilden med teknik som ger samma effekt som blodlutsalt gav på den analoga fotografiska kopian.

Alltså, det är enligt mig inte helt oproblematiskt att applicera de gamla accepterade verktygen i det digitala mörkrummet. Men ändå så är gränserna rättså enkla att dra utifrån eftersom man själv känner sina gränser.

Ex.
Om vi har ett negativ och kopierar det den ena dagen så får vi då en originalkopia av negativet.
Om vi dagen efter plockar fram samma negativ, placerar det i först.apparaten, väljer kontrastfilter, blandar vätskan, kollar temperaturen, väljer papper, ++++ så får vi efter tork ett resultat av ytterligare en original kopia.
Om vi så betraktar de två kopiorna så ser vi snart att det är två olika original. Ju mer kontroll man har i processen dessto närmare hamnar de två kopiorna varandra i teknisk likhet. Men likt blir det inte, och svårt att producera två lika bilder är det i synnerhet om negativet kräver pjattning och efterbelysning i olika mängd, med olika filter ++!

Med andra ord så är chanserna att skapa exakta original helt klart större i och med att den digitala bilden (alltså resultatet efter justering av originalet som är som är den bild/fil som kommer "direkt ur kameran") eftersom den då originala filen kan kopieras i exakta bildkloner!

Bilden som är "direkt ur kameran" är ju inte det färdiga originalet på något sätt eftersom det inte stämmer överens med verkligheten.
Dåtidens analoga fotograf hade blivit vansinnig om han tvingades producera kopior utan möjlighet att välja papper, framkallare, kontrastfilter etc etc... det hade ju inte varit verkligheten. Så varför skulle det vara mer verklighet att visa bilderna så som de ser ut direkt ur kameran idag? nej vettuvad!

Nog med tankar för denna gång.

MVH Niclas,


Ps, ang "direkt ur kameran"..
Jag tror att detta med "direkt ur kameran" har kommit att existera som ngn form av reaktion på faktumet att de digitala möjligheterna är så enorma och verktygen inte alls kräver samma genuina hantverksmässiga skicklighet som det gamla mörkrummet krävde.
(En slags nervositetens frampressade pidestal som man ställer sig på om man vill visa alla andra fotografer att man minsann är nog duktig fotograf även utan digitala verktyg - på samma gång som kameran minsann är digital i sig själv. Därav blir det en oifrånkomlig krock mellan digitalt verktyg och analog tradition. Resultatet = "direkt ur kameran" :)
 
Niclas; håller med! :)

(förutom att jag kollrade bort mig lite i ditt resonemang om original, kopior och originalkopior)

TILLÄGG:

Problemet med när man tvingas kolla på någons iPad nuförtiden är ju att de oftast är direkt ur kameran och ser mer eller mindre skit ut.

På Diabildsvisningarna hade oftast folk vett att gallra ur skiten innan. Och hade man tur hade de vänt dem rätt också. ;)
 
Alf:
som gammal kopist så förstår jag ditt synsätt men jag håller inte med fullt ut. För mig är det lika mycket hantverksskicklighet i och med det digitala. Faktiskt. Det är i mitt tycke till och med ännu mer komplicerat och de riktigt skickliga bildredigerarna tycker ofta själva att de bara skrapar på ytan av möjligheterna i till exempel Photoshop. De finns ju de som hävdar att de "kan" Photoshop, men det är skillnad på att kunna och att kunna, precis som i mörkrummet. .....

Det jag menade var inte att det inte finns de som har en gedigen kunskap i digital bildbehandling, jag var nog otydlig. Men för att göra de saker som jag med stor möda kan få fram i mitt mörkrum krävs inte alls motsvarande kunskaper och tid i PS, jag kör med bägge delarna. Om man tar mina nattbilder som exempel har de som regel en ganska extrem kontrast även fast jag kompenserat för denna så långt som möjligt (utan att använda pyro) vid framkallningen. För att få fram en mörkrumskopia från dessa negativ krävs ofta såväl förbelysning av fotopappret för att få ned högdagrar som ett ganska avancerat dodge och burn. I mörkrummet har jag heller inga möjligheter att backa mina åtgärder så man får ofta göra en hel del kopior innan det blir bra. Om jag jämför med att skannan negativet och jobba med det i ps så kan jag för det första styra kontrasten med kurvverktyget så att bilden blir printbar, sedan kan jag med en helt annan precision använda till exempel dodge och burn och dessutom finns en mängd smarta verktyg som skugga/högdager till exempel, och allt jag gör syns när jag gör det och är reverserbart. Bara den skillnaden att man i mörkrummet måste helt manuellt göra alla ingrepp utan att faktiskt se resultatet innan kopian är framkallad är en milsvid skillnad, att det dessutom inte går att backa eller lägga till handgrepp efter hand gör skillnaden ännu större. Och som om inte detta skulle vara nog har man inte heller alls den precisionen i handgreppen som man har i ps där man i princip kan gå in och jobba på pixelnivå.

Sedan om man skall bli en fullfjädrad fotoshop artist är en helt annan sak. Men det ska man nog inte heller jämföra med de ganska basala kunskaper som krävs för att göra det som jag normalt kan göra i ett mörkrum.

Ps. dessutom som påpekas ovan blir aldrig två mörkrumsprintar identiska, det kommer alltid att finnas små eller större skillnader vilket gör dem unika. När jag väl skickar min färdigbearbetade fil till min skrivare kan sjag skriva ut hur många som helst exakt lika dana. Och för mig betyder detta att mörkrumskopian är ett original i sin egen rätt på ett helt annat sätt än en utskrift, vilket också återspeglas i priset hos de som säljer bägge delarna.
 
Senast ändrad:
Tycker inte det behöver ersättas. Manipulation är när man medvetet luras eller för bakom ljuset. T.ex som TH gjort med en del av sina bilder. I det sammanhanget fyller det sin funktion. Annars behöver man inte använda begreppet som jag ser det. De som använder montage och annat i sitt bildskapande, utan avsikt att luras, ska inte behöva få epitetet manipulation om det de gör.

Tycker du ja och andra tycker något helt annat eller så är problemet bara semantiskt som det ofta blir när man använder ett ord som har en generell laddning för de flesta rent allmänt och en helt annan laddning i ett annat sammanhang där det finns regler som undantar en del av denna "manipulering" och kallar denna för "godkänd efterarbetning" istället. Det är faktiskt upplagt för ordentlig förvirring bara av det skälet.
 
Håller helt med dig, Stina. Det finns klara gränser. Även om man kan säga att man vill efterbehandla bilden så att den motsvarar det 'ögat såg' vid tillfället, så är det skillnad på att justera mättnad och färger och att klippa en bild från nätet och klistra in ett lodjur/lejon/spöke (välj det som passar) eftersom 'ögat såg' detta, medan bildfilen tyvärr inte tycks kunna uppvisa fenomenet i fråga. Vare sig i vinter- eller sommardräkt.
Att Terje erkände att han fuskat antyder ju att han mycket väl känner skillnad på fusk och bildbehandling.
Att han säger att han är ledsen är väl lika mycket att han är ledsen att ha blivit avslöjad som för att han måste klippa in djuren i skogen hemma. Man kan ju bli ledsen för att det inte vimlade av lodjur och mårdhundar i Mullsjöskogarna. För det hade ju kunnat bli jättebra bilder!

Är det faktiskt så utopiskt att tänka sig att fotografen skulle deklarera hur han/hon kom fram till en bild. Är det en konstbild kan man ju bara säga att den är multi-tasked, eller något motsvarande (helst på ren svenska).
Är det en dokumenterande bild kan man ju tex. tänka sig att den obehandlade filen ska finnas att tillgå i ett nätregister. Så som tex. forskare behåller bandinspelningar av intervjuer, så att vem som helst ska kunna kolla i efterhand - ifall frågor uppstår. (Nästan ingen gör det, men det är en annan sak.) En tävlingsjury, eller publicerande förlag, osv. skulle då enkelt ha tillgång till urpsrungsbilden. VISST kan den OCKSÅ vara 'manipulerad' (i kameran eller efteråt') men finns det en jämförelsebild som deklareras som 'omanipulerad' har juryn i alla fall möjlighet att 1) bedöma omfattningen av slutbildens manipuleringen (ifall ursprungsbilden är äkta) 2) ha ordentligt på fötterna ifall fusk senare avslöjas (ifall ursprungsbilden är klippt och klistrad, osv.) och så direkt kunna återta priser eller hindra publicering.

Nä det finns inte alls några klara gränser och jag ansluter mig till vad Maverick sagt i Terjetråden och det är att det enda folk verkar överens om är just att man inte tillåta att man tar bort sånt som funnits i bilden eller lägger till element som inte funnits. Det är enkelt att förhålla sig till men annat är man inte alls lika överens om. Av detta skäl finns det heller inget tvivel om att i princip 100% fördömer det Terje gjort. Det är okontroversiellt i princip. Bråket i den tråden har jag väl mest uppfattat skett kring hur man förhåller sig till vad Terje gjort och det en del med viss rätt uppfattat som rena personangrepp och förföljelse när man lämnat själva ämnet och börjat en informell civil "brottsundersökning" som innefattat fotografens personliga förhållanden och ekonomi m.m.
 
Säger du det? Nu skäms jag, för mig var det faktiskt inte alls uppenbart.
Det är inte lätt att vara bildkonsument.
 
Krigsfotografer i Kunskapskanalen

Såg programmet om krigsfotografer i Kunskapskanalen i lördags kväll kl. 21.00.

Ett citat som fastnade från en intervjuad fotograf: "Digital manipulation kills photography". Kort och kärnfull "one liner".

Programmet handlade en hel del om krigsbildsreportage förr och nu och hur tekniken ändrat förutsättningarna..
 
ANNONS
Upp till 6000:- Cashback på Sony-prylar