Om jag exv. skulle åka på en sådan resa idag där jag VET att jag skulle ställas inför en mängd olika typer av situationer och bara fick ta med mig ett enda objektiv, så skulle det absolut blivit mitt Sony 24-105/4. Det är skarpt även fullt öppet och ger bra kontrast dess egenheter som exv. vignettering på maxbländare korrigeras automatiskt om jag så vill av DxO Photolab som jag kör. Det negativa är väl att det som övriga Sony-zoomar är väl klossigt egentligen för min smak. Jag har redan haft det på ett antal resor och är väldigt nöjd med resultaten.
Men jag är ingen zoomfotograf trots att zoomarna numera är fantastiska och jag använde nästan enbart ett Pentax SMC-M 40mm/2,8 under nära 30 år på mängder av resor jag gjorde från 1971 och framåt. Tittar jag på många av de gatubilder och "gatuporträtt" jag tog då, så tycker jag själv att jag tog bättre sådana bilder då än nu och det enda skäl jag kommit fram till är den fasta brännvidden. Den tvingade mig att gå närmare och bli en del av motivet på ett helt annat sätt än idag. Sådana bilder blir ofta bättre om man kommer nära. Så på så sätt kan jag hålla med dig om att fasta objektiv, med sina fördelar och begränsningar driver fram ett annat beteende hos en som fotograf än den zoomobjektivens "distansering" gör.
Numera använder jag nog mest primes såsom mitt pyttelilla SonyZeiss 35/2,8 eller mitt Sony 90/2,8 makro som jag kommit att älska. Jag föredrar dessutom min lastgamla A7r framför min nyare A7 III åtminstone för mer statiska motiv. Det kamerahuset är flera hekto lättare än de nya och passar underbart bra ihop med den pyttelilla och superlätta 35:an. De är som gjorda för varann och det togs också fram tillsammans med SonyZeiss 50mm/1,8 till A7r när den kom. Alla dessa verkligt skarpa primes kommer f.ö. ännu bättre till sin rätt på ett kamerahus som A7r med sina 36 Mp än på A7 III.
För min del är kort skärpedjup lika mycket av ett problem som en tillgång och bländare 4 som största hål är ingen "show stopper" för en fotograf som jag som främst sysslat med dokumentation och fotoberättelser/reportage. Med Photolab och Deep Prime brusreducering så är mörkerfoto inte längre något jag är rädd för då det inte alls längre är bara kamerans prestanda eller mina egna ev. misstag som har sista ordet när det gäller vad man kan få ut av ett bildmaterial taget i mörker på höga ISO.
Annat var det förr när jag och många med mig var hänvisad till och begränsad av diafilmer som Agfa CT 18 DIN (Deutsche Industrie Normen) eller max 21 diafilm som väl motsvarar ASA/ISO 50 och 100 och var oerhört inflexibel och oförlåtande inför fotografens misstag. Idag kan jag ställa in upp till över ISO 200 000 på min A7 III och fortfarande upp mot ISO 12 800 kan man få tekniskt användbara resultat med Deep Prime. Förr kunde man ju inte heller rädda diabilder i digital efterbehandling som nu. Överexponerade man det minsta försvann mycket av färgerna och underexponerade man så försvann detaljerna i skuggor som man inte kunde rädda som idag när man i efterhand enkelt kan lyfta exponeringen tre-fyra steg i någon konverterare i efterhand vid behov.
Jag tycker det är fantastiskt som det är nu vare sig man nu kör primes eller zoomar och det är även fantastiskt att mina gamla Pentax SMC-objektiv faktiskt presterar bättre på en A7:a med adapter än de någonsin gjorde på min Pentax ME och skälet till detta är fokuspeaking som låter mig sätta skärpan manuellt med en precision som ofta aldrig var möjlig med snittbild och microraster i en optisk sökare. Även om sökaren i Pentax ME på många sätt var fantastiskt stor och fin i bra ljus så var den ofta problematisk när det blev mer skum belysning. Så det har på många sätt blivit oerhört mycket enklare idag att skapa tekniskt bra bilder än förr, vare sig man använder primes eller zoomar, även om systemkameraparadigmen faktiskt inte ändrats ett dugg i grunden. Vi har fortfarande massor av primes och allt bättre zoomar att välja mellan och så kommer det fortsätta att vara tills något ändrar paradigmen i grunden, som vi fortfarande sitter fast i.
