Jag har av olika skäl kommit i kontakt med personer som har skyddad identitet.
Var, när och hur tar jag av hänsyn till personerna definitivt inte upp här.
Men jag kan lova att de här personerna riskerar att råka riktigt, riktigt, illa ut om deras identitet och och bostadsort kommer fel personer till kännedom.
I ett av fallen så hade personerna sin postadress via skatteverket, någon helt annanstans i Sverige än där de egentligen var bosatta.
Kan säga så mycket som att det rör sig om ett rejält avstånd.
För att få skyddad identitet krävs intyg från både polis och socialtjänst m.m.
Så även om det råkar vara lagligt att fotografera dem det berör, osv.
Så är det oerhört viktigt att visa dessa människor största möjliga respekt.
För deras säkerhets skull.
Allt annat är att visa total brist på respekt för sina medmänniskor.
Om jag skulle ta en bild på en person, och denna person ber mig sluta fotografera, och förklarar att han/hon har skyddad identitet, ja då skulle jag naturligtvis sluta, samt radera de bilder jag tagit. Såvida det inte finns ett extremt högt värde i bilderna i form av nyhetsvärde, bevisvärde eller liknande. Då skulle jag spara bilderna, men fundera väldigt ordentligt på var/hur/när/varför jag eventuellt skulle publicera dem. Men min grundinställning är som sagt att lyssna på personen ifråga för att få veta varför denne inte vill vara med på bild. Och i de flesta fall skulle jag följa personens vilja.
Men om personen ber mig sluta fotografera men inte ger någon som helst förklaring till varför, ja då skulle jag nog fundera lite till. Men i de flesta fall säkert sluta fotografera ändå. Såvida inte bilden har nån sorts värde för mig. Men då behöver det inte vara extremt högt nyhets/bevisväde eller liknande. Vill en person inte bli fotad, utan att ange anledning, på allmän plats, så kan personen ifråga gå därifrån. Om personen däremot inleder en dialog med mig, d.v.s. förklarar varför denne inte vill bli fotograferad så är chansen stor att jag tar hänsyn till det.
Om personen jag fotograferar på något sätt hävdar att dennes rätt att inte bli fotograferad på något sätt väger tyngre än min rätt att fotografera, så försöker jag nog förklara att det ite stämmer rent juridiskt, och att en sån diskussion lättast läses just genom diskussion på vettig nivå. Det är frågan om två olika moraliska/etiska viljor, där den ena faktiskt har ett juridiskt stöd. Man behöver naturligtvis inte alltid framhärda sin juridiska rätt, och det ska man heller inte till vilket pris som helst. Men man ska heller inte vika sig i varenda situation. Och man ska inte vika sig med mindre än att man förklarar vad som faktiskt gäller, d.v.s. man kan säga
"OK, jag sluta fota dig, och kanske t.o.m. raderar de bilder jag redan tagit, men det finns inget som juridiskt tvingar mig att göra det, och det finns inget som ger dig juridisk rätt att kräva att jag gör det. Jag gör det av hänsyn till din åsikt. Och det är mitt val att ta (eller inte ta) hänsyn, beroende på situation."
Och den dag jag, rent hypotetiskt, råkar fota en hög politiker på stan i full färd med att misshandla någon, ja då tar jag en massa bilder. Om politikern sen ber mig sluta fota så gör jag förstås inte det. Sen kan politikern hänvisa till religion, skyddad identitet, allmän ovilja eller vad den vill, jag fotar vidare ändå.
Och om folk som fotas mot sin vilja, på allmän plats, tar till handgripligheter så eskalerar en fullt legal situation till nåt helt annat. Men det kanske de själva inte alltid är medvetna om.
Men grundbulten i allt detta är: olika hänsyn tas i olika situation beroende på varför man fotograferar, vem man fotograferar och hur man fotograferar. Det går inte att ge ett enda entydigt svar på frågan "ska man fota människor mot deras vilja".