Eftersom Fuji redan lyckats (med kompletta system) är jag övertygad om att Canon och Nikon kan göra detsamma
Sony är jättebra på att göra små kameror med fantastisk teknik, men de är inte så kul att använda. SLT-kamerorna är mycket bättre i det avseendet, men de lär inte leva kvar så länge till tror jag.
Fuji satsar enbart på APS-C och mellanformat. Hittills är har de väl haft mest fokus på APS-C och det är väl bara det som är komplett antar jag med de krav man riktar på en plattform. När det gäller mellanformat så är det väl få som kräver att de ska leverera långa telen också av känd anledning. Ingen verkar heller kräva extrem snabbhet av mellanformatare. Så vad som är komplett där kan väl även det diskuteras. Frågan är som alltid - komplettför vem? Samma fråga som givetvis kan ställas om Sonys plattformar. Ingen gör alla glada tyvärr ... eller ska vi säga lyckligtvis?
Sedan är det väl så att även jag som inte är särskilt intresserad för egen del av vare sig Canon och Nikon hört gnäll även från de hållen om att man mest prioriterar FF och inte är lika på tå med APS-C alla gånger.
Jag har även tidigare i andra sammanhang nämnt den trade off som finns mellan å ena sidan den ansats man kunde se redan med KonicaMinoltas D7D som i princip hade dedikerade spakar, vred, knappar och kranar för kamerans samtliga viktiga funktioner ( ja Fuji var verkligen inte först med den retrolooken) och den Sony valt. D7D kunde i princip inte konfigureras då allt av vikt redan var tillgängligt i den mekaniska yttre gränssnittet. Fanns liksom inget behov av det alls.
Sony har valt en helt annan väg av helt förklarliga skäl och det är ju att det skett en omfattande utveckling av nya funktioner som faktiskt inte ryms alla i det fysiska yttre gränssnittet. Det går alltså överhuvudtaget inte att lägga ut allt längre. Därför är dels i princip de flesta knappar och vred programmerbara och dessutom så finns idag åtminstone 12 funktioner eller snarare komplex av funktioner tillgängliga efter konfigurering av Fn-knappen.
Fördelen med det är flera. Dels kan man exv. anpassa en sådan kamera efter användningsområde. En del har fokus på stillbild och andra på video - alla funktioner ryms inte samtidigt och man slipper dras med sånt som inte är relevant bara för att det råkar vara låst och dedikerat. Dels kan användarna skräddarsy sina gränssnitt helt efter eget behov och dels får de tillgång till en obegränsad mängd funktioner (inga fysiska hinder stoppar faktiskt det - under Fn-knappen kan man lägga betydligt fler än de 12 rotfunktioner som man stannat vid idag) utan att vara helt låsta av dedikerade vred och knappar som i det fallet kan ses som en begränsning.
Det finns stora nackdelar med Sonys ansats och det är ergonomin. Det är alltid enklare med en kamera med dedikerade funktioner. Dels för att den uppträder exakt lika inför alla användare men främst för att de fasta vreden och spakarna är fler, vilket gör kameror som dessa lättare att hantera med exv. vantar under vintern. D7D var en fröjd i detta avseende. Däremot pekade redan den på hur utomordentligt förvirrande det kan bli med ett mekaniskt gränssnitt som kommer i osynk med hur kameran faktiskt är inställd. För om någon så mycket som kom åt programvalsknappan och fick in AUTO, så ställde elektroniken om kameran så den i vissa avseenden kom helt ur synk med hur de fysiska reglagen faktiskt stod.
Så om jag får välja så föredrar ett mer koncistent gränssnitt som är elektroniskt fullt ut. Med ett elektroniskt gränssnitt så är det inga problem att lägga till nya funktioner med ett mekaniskt är det så i klart högre grad eftersom man faktiskt inte alltid vet om tillverkarens egna ingenjörer har exakt samma preferenser som de enskilda användarna när det gäller synen på vad som ska finnas tillgängligt i det rent fysiska dedikerade gränssnittet.
Det finns tyvärr ett val att göra här och är det något man kan konstatera idag så är det att det inte finns någonting kvar överhuvudtaget av KM:s elektromekaniska gränssnittsorgie. Sony är helt elektronik idag och jag har väldigt svårt att se det minst av KM:s DNA vid sidan av sensorstabiliseringen som ju KM var först med i DSLR:er.
Av detta skäl är det viktigt att de som skaffar sig avancerade Sony-systemkameror faktiskt inte nöjer sig med hur kamerorna är konfigurerade från fabrik utan verkligen undersöker vad som verkligen finns nere i menysystemen så de kan anpassa dem optimalt för egna behov. Tyvärr har det varit mer än vanligt att även testare går förbi många av de finesser som finns men måste konfigureras. Jag kommenterade Martin Agfors kommentar kring A9 då han försvarade sin recension mot Bengt, där han menade att det var naturligt att lägga största vikten på det som "sticker ut" d.v.s. hastighet och AF-funktionerna. Jag säger inte att Martin gjort en dålig recension men jag kommenterade just det faktum att det som finns i detta menysystem av funktioner är just sånt som inte sticker ut alls förrän man gjort funktionerna tillgängliga och konfigurerat dem. Av detta följer också att det är ett problem för Sony att mycket av kamerornas finesser är inaktiverade i fabrikskonfigurationen. Det kan alltså upplevas som att Sonys system har en högre tröskel i sig än exv. Fuji och det är väl också ett viktigt skäl till Fujis framgång.
Till sist: du pratar om Fujis kompletta system men jag tänker på Unix-gängets gamla skämt om MS-DOS / Windows som de kallade: "Ett halv operativsystem till en halv dator". E-mount är ett system och för oss finns både APS-C och FF och objektiven passar (om de tecknar ut FF) för alla kamerahus - om man vill. Det är en stor fördel.