Namibia: Swakopmund?
Semesterorten Swakopmund vid havet är en absurb upplevelse: små nuttiga koloniala tyska hus (med Biergarten, Conditorei, Bismarcks Strasse, Altes Amtsgericht, Bahnhof, etc) med Namibs sanddyner som dramatisk bakgrund.
Kör 5-10 minuter ut ur stan och man befinner sig i en är världens äldsta öknar med mördande hetta och några av världens väldigaste dyner.
Det finns en fin bussförbindelse mellan Windhoek och Swakopmund.
Jag gillar att bo i en av de minimala asketiska och billiga Fishermans Cabin på Municipal Bungalows. Man satsar ordentligt på gästernas säkerhet: razorwireomgärdat och med elstaket runt området som det värsta koncentrationsläger...
Åk på utfärder med trevliga Charly's Desert Tours,
* till de ibland tvåtusenåriga Weltwitschiorna, "det levande fossilet", på den klassiska rundan "Weltwitschia Drive" - en ful växt men fascinerande då den innehåller sitt eget lilla ekosystem mitt där i den blixtrande hettan
* till pälssälarna (cape fur seal) vid Cape Cross, undrar hur klimatfärändringarna påverkat beståndet? 1993 fanns här ca 90.000 sälar, vilket liv och vilken stank!
* till Spitzkoppe ("Namibias Matterhorn") med den gröna dalen Bushman's Paradise, tyvärr är San-målningarna kraftigt vandaliserade.
* kanske finns idag utfärder till det mystiska "Horse Graveyard". "The Horse Graveyard" och historien bakom de tusentals döda hästarna och mulorna i öknen är mytomspunnen (allt från svält, förgiftat vatten, eller en mystisk djursjukdom till att Deutsche Schutztruppe hellre dödade sina djur än att överlämna dem till fienden). Sanningen är dramatisk nog: enligt de sydafrikanska militärarkiven förde African Defense Force 1915 ut 1695 hästar och 944 mulor i öknen, radade upp den sida vid sida och avlivade dem med vars ett skott mellan ögonen. Djuren var smittade i ett utbrott av sjukdomen "glanders" och massavlivningarna var ett försök att få stopp på epedemin. Det är en stark upplevelse när man kan ana raderna av skelett sida vid sida som exponeras i takt med att öknens sanddyner vandrar och döljs i samma takt. Alla kranier har ett kulhål mellan ögonen och på vissa skelett finns grimmor och seldon kvar. Man hör fortfarande berättelser om hur förkrossade kavalleristerna var när de egenhändigt tvingades att döda alla sina hästar. Vid vissa besök kan man se skelett, när man kommer tillbaka har vinden och sanden dolt dem, det är en ganska spöklik plats. Jag har besökt stället ridande genom öknen och min ganska spralliga häst var klart tagen av benbitarna, nosade noga igenom benbitarna och verkade dämpad och sorgsen av vad han såg.